Den ryska ”skuggflottan” lossar sin last av olja till köpare från andra länder på internationellt vatten. (Foto: Unsplash)
Finska Hufvudstadsbladet hade den 15 oktober en intressant intervju med Henrik Ringbom, professor i havsjuridik vid Åbo Akademi angående möjligheterna att stoppa ryska fartyg i Natos innanhav Östersjön/Finska viken. Så vitt jag vet är det bara Vänsterpartiet från Sveriges sida som driver den frågan i Europaparlamentet och tur är kanske det, det flesta förstår väl kanske att det är det säkraste sättet att provocera fram ett världskrig. Så här resonerar man i artikeln:
Principen om havets frihet gör det besvärligt för Finland att stoppa skumma tankfartyg som transporterar rysk olja. Lösningen är reglering, menar experter.
Den så kallade ryska skuggflottan består av oljefartyg som transporterar rysk olja på Finska viken, ”förbi de internationella sanktionerna” säger man. Med internationella sanktioner menar man då de från EU, USA och Storbritannien, gäller alltså inte på internationellt vatten.
”Skuggflottans” fartyg får inte segla in i en EU-hamn vilket är logiskt, men i övrigt är det de internationella sjöfartsreglerna, som baserar sig på principen om havens frihet från 1600-talet, som gäller.
Men nationalstaterna har samtidigt rätt att skydda sina territorier. I och med det har havens frihet delvis luckrats upp. ”Men ingendera princip har förkörsrätt” säger Henrik Ringbom.
I praktiken får ett lands havsgräns, dess så kallade territorialhav, sträcka sig så långt som 12 sjömil, alltså dryga 20 kilometer, från de yttersta landområdena.
Östersjöstaterna kan inte reglera fartygens genomfart till fullo, eftersom oljetankfartygen seglar på internationellt vatten och Finlands och Estlands territorialhav sträcker sig inte hela 12 sjömil från stranden i dag.
Finland och Estland kunde i princip tillsammans bestämma sig för att utvidga sina territorialhav så att de gränsar till varandra, så att det inte fanns en sammanhängande ränna internationellt vatten genom Finska viken. Men dels skulle Ryssland säkert inte se på det med blida ögon säger Henrik Ringbom.
Dels är det också möjligt att Finska viken i så fall skulle omfattas av reglerna för internationella sund, snarare än vanligt territorialhav, eftersom det finns internationellt vatten både väster och öster om det ”stängda” området.
De internationella sjöfartsreglerna garanterar också så kallad ”oskadlig genomfart för handelsfartyg”, även i territorialvatten. Det här betyder att fartyget får passera så länge det inte orsakar skada för kuststaten.
Det har förts en diskussion i Danmark och Sverige om man på något sätt kunde stoppa skuggflottan från att segla in genom de danska sunden. Öresund och Stora Bält består endast av svenska och danska territorialvatten – men klassas som ett specialfall av internationella sund. Fri passage garanteras genom sunden för handelsfartyg, i Öresundstraktatet från 1857.
De internationella sjöfartsreglerna förbjuder också diskriminering av ett fartyg, till exempel utifrån flaggstat. Det har föreslagits att fartygen kunde stoppas ifall de inte har en godkänd försäkring. Henrik Ringbom förhåller sig skeptiskt till den idén, och säger att det finns få regler som gör det möjligt att stoppa ett fartygs passage på grund av dess försäkring. Man kunde kanske hellre i så fall försöka förbjuda ”svartlistade” fartyg från att segla på Östersjön med motiveringen att de inte får segla in i någon EU-hamn och att Östersjön har mest av EU-hamnar. Ett underliggande problem här är att sanktionerna inte är globala.
I den bästa av världar skulle FN:s säkerhetsråd kunna införa tvingande sanktioner som alla stater måste följa. Men den ordningen är satt ur spel nu då sanktionerna berör en permanent medlem av säkerhetsrådet. Regionala sanktioner öppnar alltid för olika former av kringgående och missbruk till slut, säger Ringbom.
Vilka slutsatser kan man dra av ovanstående resonemang?
1) Vi har ett nytt problem sedan Finland och Sverige blev medlemmar i Nato då Östersjön i praktiken är ett Nato-innanhav med undantag för två ryska hamnar, St Petersburg och Kaliningrad.
2) Ryssland kommer inte utan strid att acceptera att bli instängda. Sedan Peter den store nådde Östersjön under det stora nordiska kriget (1700–1721) har kontakten med resten av Europa via havet varit en av de viktigaste faktorerna för Rysslands existens.
Ryssland kommer alltså aldrig att acceptera att bli instängda vare sig i Natohavet Östersjön eller att bli instängda i ett Nato-Svarta Hav. Med Ukraina och Georgien i Nato skulle Svarta Havet vara ytterligare ett Nato-hav. Samtidigt skulle Ryssland förlora flottbasen på Krim, som blev ryska Svartahavsflottans huvudbas under Katarina den Stora 1783.
Ryssland kommer aldrig att acceptera att i sin helhet förvandlas till ett asiatiskt land med Murmansk som enda isfria hamn. Därför har Putin i allt högre grad framställt konflikten i Ukraina som ett existentiellt hot mot Ryssland och motiverat den ökade upprustningen – inklusive potentiell användning av kärnvapen.
Skall man summera hur Putin lyckats med sina föresatser, så innebar kriget i Georgien och Ukraina att Svarta Havet inte blev ett Nato-hav. På minussidan ur rysk synpunkt så blev istället Östersjön ett Nato-hav.
Skulle Vänsterpartiet mot förmodan få igenom sina krav på att stoppa fartyg till ryska hamnar så antar jag att Ryssland tvingas att skicka väpnad eskort med sina handelsfartyg.
Ett alternativ till Vänsterpartiets krigiska linje hade varit förhandlingar. Det finns ju onekligen problem med den s k ryska skuggflottan, bl a när det gäller risken för miljökatastrofer. Men dessa problem kräver ju att grannstaterna runt Östersjön talar med varandra. Vänsterpartiets EU-politiker har uppenbarligen blandat ihop EU:s sanktioner med internationell rätt, Hanna Gedin (v) lär ha studerat EU-rätt men verkar ha missat att i världsomfattning så gäller bara folkrätten.