Skall invandringspolitiken vara inriktad på att försvenska landets invandrare eller skall den tvärtom vara inriktad på att främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen?
Ja, det är två frågor som SOM-institutet regelbundet ställer i sina undersökningar av våra invandrarattityder. Och svaret på dem är sedan länge ganska konstanta. Runt 80% besvarar den första frågan jakande och runt 20% besvarar den andra frågan jakande.
Och det är ju ganska uppseendeväckande med tanke på att den officiella politiken sedan mitten på 1970-talet just är att främja invandrarnas möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen. Ja, den ambitionen är sedan dess till och med grundlagsfäst och det med den motiveringen att en sådan politik skulle skapa många ny kulturmöten, möten som skulle göra Sverige särskilt innovativt. Vilket i sin tur har motiverat att Sverige sedan fyra decennier haft en extremt liberal invandringspolitik.
Det vill säga för ett år sedan kraschade hela detta system och idag är det väl bara vår förre statsminister som fortfarande tror på det och fortfarande håller på att Malmö är framtidsstaden. Men jag undrar nog om ens han skulle kunna läsa Lars Åbergs nya bok om Malmö, som just heter Framtidsstaden (Karneval 2016), utan att bli skräckslagen.
Så vad gör vi nu? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Men först skall vi kanske reda ut hur en enig riksdag i mitten på 70-talet kunde grundlagsfästa det märkliga system som nu havererat. Tio år tidigare hade det ju inte ens varit möjligt att ställa frågor av det slag som jag inledde med. Då var folkhemmet med dess institutionaliserade klasskamp (Saltsjöbadskompromissen!) fortfarande systemet som härskade. Så vad hände under de tio åren som följde.
Ja, om det har statsvetaren Mats Wickström vid Åbo Akademi nyligen skrivit en doktorsavhandling som han dessutom själv sammanfattat i en artikel i den finlandssvenska tidskriften Ny Tid (nr 6/7, 2015).
Kortfattat kan man säga att det var en liten grupp minoritetsnationalister som i tio år argumenterade så skickligt för sin sak att riksdagen till slut köpte deras paket rakt av och till och med grundlagsfäste det. Och om man i den nämnda minoritets-nationalistiska gruppen skall framhålla någon, så blir det väl David Schwarz som 1966 var redaktör för boken Svenska minoriteter.
Och sedan har det alltså bara rullat på. Riksdagens minoritets-nationalism skapade förstås så sakteliga sin motpart. Alltså en majoritets-nationalism. En majoritets-nationalism vars ledande företrädare idag är Sverigedemokraterna. Och den riksdag som under folkhemsperioden var delad i en högersida och en vänstersida har nu gått samman i ett slags kulturkrig i vilket Sverigedemokraterna är den andra sidan.
Så vad ska vi göra nu? Ja, förutom de två alternativ som SOM-folket arbetar med enligt ovan finns ju ett tredje och det är att invandrarpolitiken varken skall försvenska invandrarna eller främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen.
Det vore kanske något att pröva och i vilket fall som helst skulle det då bli uppenbart för alla att de två parterna i dagens kulturkrig bara är de två sidorna av samma nationalistiska mynt.
Ingen blir gladare än jag om de här identitetspolitiska schablonerna faller i vanrykte och glöms. Men ingen ska heller inbilla mig att ungdomar bildar kriminella gäng av kulturpolitiska skäl. De gör det p g a brist på industripolitik och offentliga investeringar. Kan en ikke hevde seg på en legal måte må en gjöre det på en illegal, som en norsk polischef uttryckte det i en intervju.
Med en arbetslöshet som på en del håll når en tredjedel förstår jag ungdomar som försöker hävda sig illegalt. Och så länge det privata näringslivet inte vill investera måste staten göra det, annars blir det inga jobb.
Det finns ju också hur mycket som helst att investera i. Ett fossilfritt samhälle, t.ex.
Eftersom jag är är gift med en invandrare och har två söner som är tvåspråkiga ivrade jag på den tiden det begav sig att de skulle gå i finska klasser o s v. Men det stötte på patrull från deras mamma och de själva. De ville vara som andra svenska barn. De ville inte skilja ut sig, de ville inte gå miste om mattelektioner för att sitta och måla finska flaggor och sjunga finska barnsånger. Så det där med att alla invandrare vill uppehålla sin kultur tror jag inte på.
Om land med lag skall byggas måste Grundlagen av 2010/2011 ersättas så att den motsvarar folkets syn. Annars får vi ofrånkomligen ett ännu mer polariserat samhälle där särskilt kvinnorna blir de största förlorarna.
Grundlagen ändrades utan offentlig debatt och utan att saken nämndes inför valet 2010. Endast SD röstade Nej och om de står fast vid sin ståndpunkt är resten en självklarhet. Multikulturalisterna har lagen på sin sida men opinionen tycker annat.
Jan W!
Det ena utesluter inte det andra. I det här sammanhanget finns ju såväl ekonomiska som politiska aspekter och i det aktuella inlägget är det alltså en alldeles specifik politisk aspekt som intresserar mig.
Anders P!
Du har helt säkert helt rätt men mitt inlägg handlar ju om en alldeles speciell politisk ambition.
Sedan kan man väl säga att när det gäller skolan så går man i det sammanhanget ganska försiktigt fram. Ingen har t ex såvitt jag vet ännu försökt göra karriär på idén att vi i skolan skall ha lika många undervisningsspråk som vi har språk som i dag talas i vårt land.
Ja, ibland har jag intrycket att ambitionen ifråga mest kommer till uttryck i olika marknadsföringssammanhang. Läs t ex i Lars Åbergs bok om hur Malmö kommun marknadsför sig.
Janne B!
Eftersom SOM-institutet inte har med det tredje alternativ som jag uppmärksammar, alltså att staten i sammanhanget skall vara neutral – det vill säga varken jobba för en försvenskning av invandrarna eller för ett bevarande av de olika invandrarkulturerna – så vet vi väl egentligen inte riktigt hur opinionsläget är.
Att den officiella politiken redan på 1970-talet grundlagsfäste att målsättningen var att främja invandrarnas möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen saknar empiriskt stöd. När och var skrevs detta in i svensk grundlag på 70-talet?
Däremot gjordes betydande ändringar i grundlagen i den proposition som skrevs 2009 med syftet att på olika sätt förändra och stärka vissa saker enligt sittande regering.
Huvudspråket i vårt land är utan tvekan svenskan. Förändringarna gällde de minoriteter som länge funnits och vistas i Sverige. Därför betraktades deras språk och kultur som en väsentlig del av det svenska kulturarvet. Dessutom påpekades att de personer som tillhörde grupperna har en uttalad samhörighet och gemensam språklig, kulturell och religiös tillhörighet som de manifesterar på olika sätt och en strävan att behålla den egna identiteten.
Därav följer att vi numera har fem nationella minoritet som ges särställning i förhållande till andra minoriteter. Judar (jiddisch), romer (romani), Sverigefinnar (finska), Tornedalsfinnar (meänkeli) och samerna (samiska).
Denna särställning gäller alltså bara dessa fem, därav benämningen nationella minoriteter. Dessa grupper utgör tillsammans mellan 400.000 och 750.000 personer beroende på olika källor. Folkräkning utifrån etnisk bakgrund är förbjuden, därav lite osäkra siffror. Men där någonstans ligger det. Det finns naturligtvis ingen risk att albanska blir officiellt språk i Sverige inom överskådlig tid.
Den absolut största gruppen är naturligtvis Sverigefinnarna, som beräknas utgöra runt 400.000 personer i vårt land. I Sverige finns 140 finska föreningar med runt 14.000 medlemmar varav de flesta tillhör den äldre befolkning. Genom åren har dessa föreningar aktivt bevarat sin finska identitet och genom politiska möten, tangokurser och andra sociala aktiviteter utifrån sin finska kulturella tillhörighet.
Tendensen är dock tydligt att medlemsantalet stadigt sjunker, framför allt bland de yngre Finlandssvenskarna, medan pensionärsgrupperna stannar kvar. Självklart finns personer som har såväl svensk som finsk tillhörighet, samt de som helt tappar sin finländska identitet.
Att vi i Sverige har fem nationella minoritetsspråk och särskilt fastställda kulturella nationella minoriteter finner jag inte bara fullt rimligt utan hedervärt och självklart.
Bo P!
Om ekonomin fungerade skulle kulturtramset inte betyda något. Det är bara när ekonomin inte fungerar och arbetslösheten är hög som det spelar en destruktiv roll. Då blir identiteterna en tillflykt undan en ogin verklighet.
Hans A!
Jag hänvisade till en doktorsavhandling av Mats Wickström och en sammanfattning av denna avhandling i tidskriften Ny Tid som han själv skrivit. Och på 8 dagar har Seppo Isotalo inte något att anmärka på min beskrivning.
Jan W!
Vi lever i den nyliberala tiden och dess regler kan inte någon svensk regering ändra på.
Hans Anderssons kommentar är viktig, eftersom ”mångkultur” avser våra nationella minoriteter. Det behöver i sig inte ha med invandringspolitiken att göra. Våra minoriteter utgör kollektiv med en med övriga svenskar gemensam historia (och där svenska staten har en hel del gamla försyndelser). Begreppet kan inte appliceras på invandrargrupper.
Där menar jag att fråga om språk, traditioner, anknytning till ursprungslandet, etc. är en privatsak eller en familjeangelägenhet. Det är inte statens uppgift att sörja för den danska eller den turkiska kulturen i Sverige.
Frågan är om inte en sådan ”mångkulturell” strategi blir kontraproduktiv eftersom man gör svenska medborgares blodsband till en politiskt relevant kategori.
Bo P!
När det gäller din inledande fråga ”skall invandringspolitiken vara inriktad på att försvenska landets invandrare eller skall den vara inriktad på att främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen”? svarar jag varken det ena eller andra eller både och!
Begreppet försvenska bör genast tas bort. Självklart måste de som av olika skäl invandrat till vårt land så mycket som möjligt etableras i vårt samhälle. Då behövs kunskap om samhällets regelverk i teori och praktik och där har skolan en viktig roll.
Men detta står inte i motsättning till att bevara och utveckla den egna kulturen. Du målar upp en falsk motsättning tycker jag. Har själv varit bjuden på förlovningsfest och bröllop hos palestinier vilket var en stark upplevelse. Följaktligen bjöd jag några av palestinierna på surströmmingsskiva. Jodå de åt surströmming vilket var förträffligt roligt och utan snaps då de inte drack alkohol.
Varför finns det paltklubbar i Skåne? För att utflyttade som jag ska kunna träffa folk från norr och hålla liv i en trevlig norrländsk tradition, att bevara min ursprungskultur. För övrigt är det lättare att få palestinier att äta surströmming än skåningar, som för det mesta helt saknar känsla för denna fina och smakrika kultur.
En rak fråga till dig. Vad tycker du om grundlagsändringen 2011 där fem nationella minoritetsspråk gavs särställning i förhållande till andra minoriteter?
Hans A!
1) Det var inte mina frågor utan SOM-institutets.
2) På din fråga så svarar jag på samma sätt som Mats D gör i sin kommentar.
Mats D
Du skriver ”blodsband”. Menar du inte ”etnicitet”?
Hans A!
Frågan var om staten skall sörja för invandrarkulturernas överlevnad. Skapar inte en sådan statlig minoritetsnationalism med automatik en av staten oberoende majoritetsnationalism och vi får en allmän etnifiering av politiken. Som Mats Danielsson är inne på.
Bo P!
Nej, ingen regering. Men folkmobiliseringar har slagit ihjäl marknadsfundamentalismer förr och borde kunna göra det igen.
Bo P (2017-01-23 kl 22.13!)
Alla kulturella yttringar måste förstås ha ungefär likvärdigt med politiskt beslutade resurser. Det finns ingen särskild anledning att stödja italiensk opera men inte ReOrient. Det blir sjukt först när det förutsätts att uttrycken är bundna till utövarens släktbakgrund. Då blir det apartheid, inte kulturell utblick.
Hans A!
Om det är den motsättning jag beskrev i min föregående kommentar som du kallar falsk, så får du gärna göra det. Hur som helst är den ju den idag huvudmotsättningen i den svenska partipolitiken. Och de senaste dagarnas tumult i denna ändrar inte på det. Innebörden i det är ju bara att moderaterna i denna motsättning bytt sida.
Jan W!
Men folkmajoriteten i världsmåttstock tjänar ju idag på kapitalets fria rörlighet/nyliberalismen.
Bo P!
Det som är huvudmotsättningen i partipolitiken behöver ju inte nödvändigtvis vara huvudmotsättningen i allmänhet. Partiernas representativa funktion finns det ju bara rester kvar av. Med en alltmer likartad bakgrund och klasstillhörighet bland partipolitikerna är det ju bara naturligt att småmotsättningar seglar upp som stora sådana.
Jan W!
Det är i etnisk mening jag här talat om invandrarkulturer. Jag har inte talat om kulturyttringar som italiensk opera eller ReOrient. Men om du inte tycker att det är ett intressant fenomen att politiken i Sverige idag alltmer etnifieras, så är det din sak. Men jag menar precis som Håkan Sandin på tråden ”SD har äntligen hittat hem” att om vi inte tar tillbaka vår statssuveränitet så går vi en mycket osäker framtid till mötes. Och det med mängder av etniska konflikter, ja, Stig-Björn Ljunggren talar till och med om ett nytt stamsamhälle med klaner som bekrigar varandra.
Rödt, hvitt & blått (2013) och Jernburet (2016) är två böcker som väckt stor uppmärksamhet i Norge. Asle Toje heter författaren och han är statsvetare på universitetet i Oslo.
Man skulle väl kunna säga att de båda böckerna är Norges svar på Lars Åbergs Framtidsstaden. Eller kanske snarare tvärtom att Framtidsstaden är Sveriges svar på Asle Tojes båda böcker. Och det då med ytterligare den reservationen att medan Åberg håller sig strikt till Malmö så slår Toje i sina två böcker ned på ett tjugotal platser runt om i Europa. Från norr till söder och från väster till öster.
Och efter att ha läst om dem så frågar man sig onekligen vart Europa är på väg. Precis som Lars Åberg i sin bok frågar sig vart Sverige är på väg.
Bo P!
Kan du ge exempel på vad du menar med att vi måste ta tillbaka vår statssuveränitet. Menar du att Sverige inte längre är en suverän stat? På vilket sätt?
När det gäller den norske författaren och efter att du läst den, skriver du att ”man frågor sig vart Europa är på väg”. Kan du konkretisera vart är Europa på väg?
Tycker du svarat undvikande på frågor i den här tråden. Därför undrar jag hur du ställer dig till att samerna nu lyfts upp tillsammans med några andra minoriteter till nationella minoriteter och att samiska är ett nationellt minoritets-språk. Detta tycker jag är bra, då samerna är ett urfolk i den delen av vårt land. Och fortfarande har svenska staten in ratificerat internationella avtal gällande samernas rättigheter till skillnad från Norge. Det saknas också en skrivning i grundlagen om att samerna är ett urfolk.
Senast förra året fick en sameby utanför Gällivare stämma staten gällande samebyns rättigheter och fick dessbättre rätt i Gällivare tingsrätt. JK har dock valt att överklaga.
Hans A!
1. Frågan om hur jag ställer mig till samerna som en nationell minoritet har jag redan besvarat en gång på den här tråden.
2. Medlemskapet i EU innebär att vi inte längre är en suverän stat i statsrättslig mening. En stor del av lagstiftningen äger nu rum utanför våra gränser. Arbetskraftens fria rörlighet inom EU har vi också gått med på liksom Schengenavtalet med dess avskaffande av gränskontrollerna vid de inre gränserna.
3. Du får väl läsa Tojes böcker och sedan får vi se om du håller med om att man efter det kan fråga sig vart Europa är på väg.