År 1888 utkom romanen Looking Backward 2000–1877 i Förenta staterna. Författaren var Edward Bellamy (1850–1898) och boken var en utopi som beskrev hur det amerikanska samhället såg ut när samtidens missförhållanden hade avskaffats. I Bellamys framtidssamhälle är arbetarna organiserade som en värnpliktsarmé. Vid tjugoett års ålder blir man rekryt, alla har lika lön och vid fyrtiofem år är arbetslivet avslutat. Bellamy har inget att säga om arbetsglädje. Det riktiga livet börjar vid 45 års ålder när man kan börja utveckla sin själ.
Den engelske författaren och konsthantverkaren William Morris (1834–1896) var femtiotre år gammal när han läste Bellamys bok och sa då till sin dotter:
– Om någon försöker få in mig i en sådan där värnpliktsarmé så lägger jag mig på golvet och sparkar!
I en lång recension i tidningen The Commonweal pekade han på svagheterna i Looking Backward och kritiserade Bellamys mekaniska utvecklingstro. Han blev så irriterad på Bellamys roman att han skrev en motroman. News from Nowhere som först gick som följetong i The Commonweal januari–oktober 1890 och sen kom i en engelsk billighetsupplaga år 1891. På hans eget tryckeri Kelmscott Press trycktes boken 1893 och den översattes snart till många språk. På svenska kom den redan år 1892.
Morris påpekar i sin bok på vikten av ”glädjen i själva arbetet”. Arbetet är inte ett nödvändigt ont för Morris. Det som skall reduceras är inte arbetet som sådant utan ”plågan i arbetet”. I efterordet till Gidlunds upplaga av Nytt från en ny värld från 1978 skriver Jan Stolpe:
Ingen kan slå upp Nytt från en ny värld och få besked om alla tänkbara detaljers ordnande i ett kommande samhälle. Men ingen kan heller gå till Bellamy och få några sådana besked! De är båda böcker om och för sin tid och vi ser nu klart att de tar ställning för olika krafter och för olika idétraditioner i en och samma tid och ett och samma samhälle. Men styrkan i Morris’ roman ligger i att den inte inger några illusioner i dessa frågor. Det är bland annat därför som den kan verka i vår samtid med en sådan realistisk kraft.
I sin nyligen utkomna bok Vad skall vi ha samhället till? skriver Birger Schlaug:
… Människans frihetsrum skall värnas inom ramen för ett solidariskt samhälle där ansvar tas för såväl nuvarande som kommande generationers möjligheter att leva goda liv. Naturen och andra arter skall inte bara ses som resurser som kan brukas och förbrukas, utan som egenvärden oavsett formell nytta för människan.
Vi behöver ta några ärofyllda steg tillbaka, för att därifrån ta oss vidare i samhällsevolutionen.
Vi behöver på allvar fundera på vad vi skall ha samhället till. Och därmed också vad vi skall ha våra liv till. …
Birger Schlaug har gjort ett klokt och medvetet val av bokens titel. För om man på ett trovärdigt sätt skall lägga fram förslag på vad man menar är nödvändiga förändringar av ett samhälle måste man först och främst grundligt tänka igenom vad det organiserade samhället har för ansvar. Och vilka av dessa målsättningar som genomförs bäst av samhällets egna funktioner.
Schlaug är född 1949 och har ett långt arbetslivs erfarenheter av opinionsarbete som han delar med sig av i sin bok. Vi får följa hur hans värderingar växt fram och hur han motiverar sina ställningstaganden. Liksom för William Morris är frågan om arbetets glädje viktig. När det behövs blir han väldigt pedagogisk, som när han förklarar det orimliga med att varje år sträva efter en procentuell ekonomisk tillväxt i ett samhälle. Till och med Svenska Dagbladets ekonomiredaktion, som varje december oroar sig för att julhandeln kanske inte kommer att växa och sedan drar en lättnadens suck när den som vanligt gör det, borde kunna lära av denna lektion. Men fan tro´t.
I ett annat kapitel reder Schlaug ut begreppen och problemen kring den privatdrivna skolverksamheten. Ett av de områden där han klart tar avstånd från vad som varit miljöpartiets politiska linje. På punkt efter punkt går han igenom nackdelarna för vår allmänna skola med de drivkrafter som släpps lösa när elever ses som penningpåsar som det gäller att locka till sig och därefter minimera kostnaden för verksamheten för att kunna ta ut en maximal vinst.
Man måste vara medveten om att enskilda företags första målsättning är att gå med rejäl vinst och att åtgärder som inte direkt är specificerade i köpekontraktet kan kringgås, och därför inte utförs, hur angelägna de än är ur ett samhällsperspektiv. En erfarenhet som på ett övertydligt sätt har tydliggjorts under pandemin. Trygghet under krissituationer kan bara säkras genom att samhället skapar nödvändiga förutsättningar. Och då räcker det inte att ge ut en broschyr som uppmanar allmänheten till att ha en hemberedskap som räcker några veckor.
Varje kapitel i boken inleder Schlaug med ett citat av Elin Wägner (1882–1949). Citat som är lika aktuella i dag som när de skrevs. Och vars målsättningar fortfarande inte är genomförda. Tydliga exempel på att Elin Wägner en gång var långt före sin tid liksom Birger Schlaug är det i dag. Eller är det kanske snarare så att våra beslutsfattare ständigt är efter sin tid?
”Eller är det kanske snarare så att våra beslutsfattare ständigt är efter sin tid?” slutar artikeln. Vi har ett kvalitetssprång här. Den tid som ”våra beslutsfattare” lever i, är i ett hus, eller dimension, som befinner sig i förruttnelse. Vi ser det överallt och det syns än tydligare idag under pandemin. De försöker förgäves stoppa denna förruttnelse. Birger Schlaug och Elin Wägner, samt många med dem, levde/lever sig in i ett annat hus eller dimension, ett hus som kommer att byggas när det ruttnande äntligen rivits ner, förmodligen med ett brak, det brukar ju vara så.
Finns det någon bok som bara kräver att alla tar ställning i den egna tidens motsättningar?
Tja, Bo P. Bok och bok, men här är i alla fall en liten trudelutt om det hela.
Dennis Z!
Det påminner mig om att det på Jan Myrdalbiblioteket finns en avdelning ”På vår kant”. Det passar bra eftersom jag ändå är på väg dit med anledning av Aleksej Tolstojs romantrilogi om Peter den store. Ja, han dog ju innan han blev klar med den tredje delen, men det han hann med finns utgivet på tyska och i Sverige är det bara JM-biblioteket som har den volymen.
Jag har inte läst Schlaugs bok men uppskattar honom som en person som försöker tänka utanför de standardiserade ramarna. Problemet med ekonomisk låg-/nolltillväxt är att då fungerar inte det kapitalistiska systemet. Slutsatsen – som jag antar Schlaug drar – blir att det ekonomiska systemet måste ändras. Frågan är bara hur?
Marxistiska och andra socialistiska och/eller liberala tänkare har sedan Adam Smiths och Karl Marx´ dagar varit bra på att analysera och påvisa orimligheterna i det kapitalistiska systemet. Men egentligen har de aldrig lyckats komma på något som är bättre – i betydelsen effektivare OCH rättvisare. För att inte tala om det demokratiska innehållet.
Där står vi nu. De gamla pionjärerna och tänkarna förtjänar all respekt. Vi bör konsultera dem. Men de gigantiska problem mänskligheten nu står inför kan bara vi själva lösa.
Bo P!
Kul att höra att en förflugen tanke från ”min” sida hjälpte dina tankar på traven, även om associationsbanorna kunde tyckas något långa. Peter den store blev väl inte heller helt färdig med sitt stormaktsbygge även om han kom en bra bit på väg.
Om vi återgår till utopierna finns en (relativt) modern efterföljare till Bellamy och Morris. Kanske kan man säga att han fann vad han sökte i framtiden någonstans mitt emellan. Det är den tyske kemiprofessorn och filosofen Robert Havemann och hans I morgon – en utopi från 1980 (svensk upplaga på Ordfront 1981). Där kan vi känna igen mycket kring småskalighet, lokal produktion och självständighet. Det är inte utan att läsaren mycket väl förstår hur han lyckades skaffa sig yrkesförbud såväl i Väst- som i Östtyskland. Mer om detta i hans memoarer, som kom två år tidigare (svensk upplaga på Ordfront 1980); Från Hitler till Honecker.
Dennis Z!
Är det självklart att det är så långsökt? Det jag ville säga var att samtidens dom sällan är historiens. I samtiden är det de politiska romantikerna (”utopisterna”) som dominerar medan det är realpolitikerna som minns.
Peter den stores tid var inte någon tebjudning men ändå kallas han ”den store”. Och Stalins 30-tal var förvisso inte heller någon tebjudning. Men det är ändå som det andra världskrigets obestridlige segerherre som han ska minnas.