Efter en snabb genomläsning av Per Wästbergs artikel ”Författarnas kritik drabbar offren” i SvD 2015-05-12 så verkar det på mig som att han försvarar USAs PEN-klubb och Charlie Hebdo, men kritiserar de författare som protesterat mot USAs PEN-klubbs pris till Charlie Hebdos medarbetare.
Wästberg citerar utan kommentar Charlie Hebdos chefredaktör, Gérard Biard, och Jean-Baptiste Thoret (som kom för sent och därmed undkom att bli skjuten vid dådet i januari) tog emot priset:
Bli chockerad är del av den demokratiska debatten, att bli dödad icke. /…/ Man kan inte försvara yttrandefriheten och lägga till ett ’men’.
Men, det är ju det som är yttrandefrihetens kärna, att man försvarar yttrandefriheten samtidigt som den ger en rätten att kritisera innehållet i det yttrande som gjorts möjligt genom yttrandefriheten.
En annan författare som jag tycker har uttryck sig grumligt i denna fråga är Teodor Kallifatides som i DN 2015-02-23 skrev om yttrandefriheten som en ”skorpionidé”. Han skriver bland annat:
Åsiktsfriheten är en typisk skorpionidé då den också tillåter åsikten att den bör förbjudas. En individ eller en organisation har rätt att ge uttryck för detta, att dela ut flygblad, organisera möten, stundom ge motståndarna ett kok stryk, varpå man kan bli dömd för misshandeln, men inte för åsikten.
Man får ett intryck av att han tycker att man ska dömas för både för misshandeln och att uttrycka själva åsikten. Ett sådant synsätt är jag helt emot. Man ska kunna uttrycka även odemokratiska, obehagliga och lögnaktiga politiska åsikter utan straff eller repressalier. Kallifatides försöker dessutom med en överideologisk formulering …
Den norm som bör vara den viktigaste såväl för stater som för individer är människornas lika värde. Alla andra principer bör utgå ifrån detta.
… vilket relativiserar andra rättigheter som till exempel yttrande- och tryckfriheten.
I tyska nazisternas partiprogram från 1921 står det i punkt 23:s första mening att …
Vi kräver att rättsväsendet bekämpar den medvetna politiska lögnen och dess utbredande i pressen.
Både Per Wästberg och Theodor Kallifatides – fast från motsatta håll – gör det klassiska felet att blanda ihop vad man har rätt att göra (det juridiska) med vad som är rätt att göra (moraliskt och politiskt).
Jag försvarar Lars Vilks´ rätt att göra dåligt utförda så kallade Muhammedteckningar, utan att han ska censureras, fängslas eller hotas av våld. Men jag har kritiserat honom för att han utnyttjade rätten och blev en vägröjare för islamofobin och västerländsk imperialistisk aggression i Västasien.
I det allmänna drevet nu görs Vilks och Charlie Hebdos reaktionära teckningar till något bra, men de är inte bra därför att de hotas och att man våldfört sig på på upphovsmännen.
Wästberg och Kallifatides hamnar i diket i den här frågan fast av olika skäl. Ty om man inte håller isär vad man har rätt att göra och vad som är rätt att göra, hamnar man endera i idén att bara för att någon (Vilks och Charlie Hebdo) utnyttjar yttrandefriheten så är deras handlingar automatiskt bra, eller i idén att eftersom att yttrandet är dåligt så bör det förbjudas – båda lika förkastliga.
Vi ska hårt kritisera Vilks´ och Charlie Hebdos handlingar, men vi ska inte hamna i det diket där man kräver inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten därför att vi är emot hur de utnyttjar sin rätt.
Jag kan väl instämma i att ”vi ska inte hamna i det diket där man kräver inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten”. Men hur ser du på de inskränkningar som faktiskt finns idag? Ska vi avskaffa brottet ”hets mot folkgrupp” via tal och tryckt skrift?
Den där kristallklara gränsen du skriver om, finns nog inte, tyvärr.
Utmärkt, Kenneth!
Hannu!
Gränsen är i alla fall inte särskilt svår att urskilja. Inskränkningarna anser jag rimliga (hets mot folkgrupp, hot mot rikets säkerhet, förtal etc). De är dessutom få och rimligt väl definierade. Men glasklart är ingenting ens i lagboken. Till syvende och sist är det opinionens styrka som avgör. Stärks opinionen för inskränkningar, kommer de som ett brev på posten. Hädelseförbud, barnpornografiförbud, förintelseförnekelseförbud är några som diskuterats på senare tid.
Hannu Komulainen frågar mig:
”Men hur ser du på de inskränkningar som faktiskt finns idag? Ska vi avskaffa brottet ’hets mot folkgrupp’ via tal och tryckt skrift?”
Jag är emot den lagen. Hetslagarna är gummilagar som kan användas godtyckligt och underminerar yttrande- och tryckfriheten. Men nästan värre är barnporrförbudet. När det infördes så var Journalistförbundet nästan ensamma att protestera. Dessutom ger lagen möjligheter för staten och mäktiga krafter möjligheten att i ett ”skarpt läge” plantera bevis då det är väldigt lätt att numera via nätet ta sig in i någons dator och lägga in förbjudet material.
Hannu skriver också i sin kommentar:
”Den där kristallklara gränsen du skriver om, finns nog inte, tyvärr.”
Men jag menar att vi måste diskutera yttrande- och tryckfriheten principiellt då vi tar ställning och inte från fall till fall.
Kan någon hjälpa mig när det gäller yttrandefrihet. I USA finns yttrandefrihet men landet är en imperialiststat, exempel överflödiga. Kina har ingen yttrandefrihet, men är inte imperialistiskt.
Vad är tanken att yttrandefrihet skall skydda mot?