Ett foto ur arkivet tagen av en stolt fader, som är mycket fäst vid sina tre fullvuxna barn. John till vänster (23), Inga-Karin (20) och Lasse (18). John går på skogsskolan i Härnösand och kommer snart att resa till Sydafrika för att bota sin astma och knyta affärskontakter för sin fars trävarufirmas räkning. Inga-Karin har utbildat sig till sömmerska på en fin skola i Stockholm och har varit i Bryssel för att lära sig franska och har dessutom förlovat sig med en belgare som just nu är på besök i Sverige. Lasse ska ta studenten nästa år och sedan bli arkitekt på Chalmers. Tre syskon 1937 på väg ut i vuxenliv efter en relativt välbeställd barndom i staden Göteborg. Inga stora sorger eller motgångar har drabbat dem. Förutsättningarna för det fortsatta livet förefaller dem alla mycket goda.

Men alla är som alltid helt ovetande om vad som egentligen väntar. I tidningarna och i radion har man hört om att det i Moskva avslöjats en komplott mot Stalin – ledd av Leon Trotskij. 31 personer dömdes och avrättades för landsförräderi. Den första Spanienfrivillige svensken mot Frankodiktaturen, Olle Meurling, har rapporterats stupad och den baskiska staden Guernica har bombats av tyska Luftwaffe som ett stöd till Franco. Tyska riksdagen har just förlängt fullmaktslagen och givit Hitler diktatorsmakt i ytterligare fyra år. Man oroas förstås av allt detta.

Men det är också glada dagar. Den kommande hösten gör till exempel Jussi Björling sin dunderartade succédebut i Carnegie Hall i New York. Svenskarna är mycket glada och stolta.

Men som sagt, ingen visste vad som skulle hända. Framför allt visste de inte det vi nu vet; Att John skulle bli fast i Sydafrika för resten av livet på grund av att alla förbindelser mellan Sverige och Sydafrika bröts vid krigsutbrottet och varade under hela kriget.

Att Inga-Karin skulle tvingas bryta förlovningen med sin belgiske fästman när han kallades in i belgiska armén för att inte mer höras av …

Allt detta vet vi nu, men insikten att det för dem då inte fanns något som hette andra världskriget eller koncentrationsläger eller förintelsen, är svår att omfatta. Vi är ju alla uppväxta med dessa centrala begrepp för orienteringen mellan det goda och det onda i hela tillvaron. Vad hade de för centrala begrepp i sin orientering om gott och ont? Det tål att fundera på.

Men, hur såg dom på det som ändå höll på att hända? De såg säkert någon journalfilm (året därpå) där Chamberlain viftande med pappret om att låta Hitler besätta Sudetenland. Hur tänkte de om det? Jag tror att de hoppades så starkt på att detta skulle vara räddningen, att de verkligen trodde det. Eller hur såg de på Torgny Segerstedts konsekventa förolämpningar av Hitler och nazisterna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning? Tyckte de att han gick för långt? Höll de mest för öronen? Eller stödde de honom då? Senare gjorde alla det. Såg de över huvud taget något mönster i det som ändå pågick? Det fanns trots allt många som såg och skrev om vart de trodde att Europa var på väg.

Vad ska våra barnbarn tänka om oss? Förstår vi vad som håller på att hända med vårt eget land, Europa, klimatet och världen de närmaste åren? Vi hoppas förstås innerligt och tror att problemen ska lösa sig. Vi diskuterar och slår varandra i skallen med våra olika teorier om framtiden. Men, kommer vi att lyckas uppbåda något vettigt försvar mot den gryende fascismen och de troliga krigen i dess släptåg? Eller är vi kanske lika ovetande och oförmögna som de allra flesta var 1937 – inklusive John, Inga-Karin och Lasse på bilden?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Franco, Guernica, Hitler, nazismen, Olle Meurling, Spanien, Torgny Segerstedt