Lika som bär, men ändå måste Kiev och Moskva gå skilda vägar. Patriarken Onufriy i Kiev t h har brutit med patriarken Kirill i Moskva.
Professor Mats Larsson skickade denna text som kommentar till Knut Lindelöfs inlägg den 25 juli; ”Att trolla med truten”. Det är så långt och innehållsrikt att Redax lyfter fram det som ett eget inlägg. Knut Lindelöf kommer att kommentera det så småningom.
Ukraina var den enda av Sovjetunionens delrepubliker som genomförde en folkomröstning med frågan ”ska vår delrepublik lämna Sovjetunionen?”. Stort valdeltagande och en överväldigande majoritet som röstade ”ja” (även på Krim röstade 54 procent ”ja”, i Donbass 80 procent).
Dagarna före invasionen lyssnade jag på en YouTube-intervju med Scott Ritter, som mycket utförligt och till synes sakkunnigt förklarade exakt hur Rysslands militär skulle knäcka Ukrainas på en vecka. Jag kan bara gissa att militärexperter i olika länder gjorde ungefär samma analys. Jag är okunnig i militära frågor. Lumpen 1973/74 är min enda (mediokra) militära merit.
Om Scott Ritter fått rätt, så hade en Putin-lakej suttit vid makten i Kiev en vecka efter invasionen, och Ryssland hade fått arrangera en parad på Khreshchatyk (jmf Avenyn i Göteborg). Uniformerna låg ju i kolonnen som var på väg till Kiev. Nu blev det inte så.
Ryssarna fick nöja sig med Butja-massakern, en massaker som Knut Lindelöf helt förutsägbart ansåg vara fejk. Jag var i Butja på bröllop i maj 2021 och min fru har nära vänner som berättat vad som hände. Ingen anledning att upprepa detta, Knut L har sin version klar.
Jag tror dock att den försvarsvilja ukrainarna uppvisat mot det som före invasionen ansågs vara världens näst starkaste militärmakt går tillbaka på folkomröstningen. Dennis Z ställde den frågan, en av få av Putin-apologeterna (Knut L et al) som vågar ta ett steg åt sidan.
Ukraina, världens tredje kärnvapennation 1991, avvecklade frivilligt sina kärnvapen efter Budapest-memorandum 1994. Ryssland garanterade Ukrainas gränser, inklusive Krim. Som motprestation fick Ukraina en civil forskningsanläggning i den absoluta forskningsfronten i Charkov (neutronspallations-källa). Jag är antagligen den enda svensk som fått förmånen att besöka anläggningen. Även ryska forskare var med om att bygga upp anläggningen, som förstördes av rysk militär omgående när Ryssland började kriget (i den nyryska stilen, helt idiotiskt; man skulle säkrat anläggningen, monterat ned den och flyttat den till Dubna).
Om man gör en säkerhetsbalansräkning för Rysslands räkning, kan man konstatera följande. Sverige och Finland hade aldrig anslutit sig till Nato utan Rysslands invasion. I den budgeten ska räknas in Rysslands vinster som min namne Österholm noggrant redovisat i utbyte mot ett Nato-innanhav och en Nato-granne bara på gångavstånd från Leningrad oblast. Vad är motsvarande strategiska föremål nära Ukraina. Rostov?
Vi har nu en situation där jag inte kan ringa en mycket god vän i St Petersburg. Han skulle bli skräckslagen om jag ringde, FSB skulle knacka på dörren omgående. Jag pratar med ryssar utanför Ryssland i stort sett nästan varje dag. Ingen, säger ingen, tänker åka tillbaks till Ryssland, även om de har äldre släktingar i landet.
Min fru åker regelbundet till Ukraina. En lång resa, jag gjorde en själv i november förra året. Men tåget mellan Warsawa och Kiev går på tid. Hur många gånger har jag kommit i tid med tåget till Göteborg? Under 30 år i arbetet kanske fem gånger från Stockholm.
De ekonomiska sanktionerna kanske inte har medfört så stora problem för Ryssland, de vetenskapliga däremot är förödande. Kina må vara Rysslands bästa vän, men kinesiska forskare röstar med fötterna. En amerikansk Nobelpristagare jag känner tillbringar delar av året i Kina, ordnar sommarskolor i Stockholm för kinesiska ungdomar, och mitt intryck är att ”there is no spending cap (Kina betalar)”. Han skulle naturligtvis aldrig komma på tanken att resa till Ryssland.
Jag avslutar med en quiz för Putin-apologeterna. Anta att ni blir kontaktade av den svenska regeringen. Sverige har haft underhandskontakter med ryssarna och båda länder har kommit fram till att man vill söka ett gemensamt förtroendeskapande projekt, civilt givetvis, säg 50 Mkr för vardera parten. Vad skulle ni föreslå? Jag vet precis vad jag skulle föreslå, inkluderande den kompetens som finns i Kaliningrad, men det skulle vara intressant att höra Putin-apologeternas uppfattning.
Jag saknar akademisk bildning. Därför kan jag fritt ägna mig åt frågor som rör helt vanliga enkla människor.
I kriget mellan USA:s vasallstat och Ryssland, är det inte försvaret av Putin som är det väsentliga.
Som finländare är det inte jag utan ryssarna som väljer Rysslands president. Som pensionär har jag inte heller anledning att söka mig till Ukraina för att kriga. Som korpral saknar jag därtill en gedigen militär uppfattning om krigets olika skeenden.
Historien har berättat för mig om en korpral som försökte sig på uppgiften, men han misslyckades.
Det väsentliga för mig är freden, d v s att undvika krig. Då de uppstår, är folk och fä tvungna att genomlida dem. Tills förnuftet vinner.
De involverade i ”Natos väpnade expansion österut” har enligt min mening all anledning att bänka sig kring förhandlingsbordet. I ett krig har vi vanliga enkla människor betydelse endast som kanonmat.
Roligt se att Mats L tillbaka här med en annan syn på Ukrainakriget.
När det gäller åtminstone svensk Natoanslutning så fanns det i korten långt innan Rysslands invasion av Ukraina. Natolobbyn var aktiv redan på 90-talet med Atlantic Council och dess svenska avläggare. Vi ställde upp i Libyenkriget och krigade länge i Afghanistan. 2016 kom värdlandsavtalet. Front mot Ryssland fanns långt tidigare. Peter Hultquist fortsatte som försvarsminister att närma sig Nato.
Inte var det Rysslands invasion som fick Sverige att göra en helomvändning, däremot var det en gåva att Ryssland gick in i Ukraina. Nu fick man en förevändning för en Natoanslutning. Hur det var med Finland vet jag för lite om för att diskutera.
Jag tror nog att ett fortsatt samarbete och utbyte med Ryssland varit av godo men den position som EU och väst intagit synes det mig för närvarande en omöjlighet så din fråga är inaktuell.
Att yttrande- och tryckfrihet i Ryssland saknar mycket övrigt att önska är klart, men måste Sverige utmåla Ryssland som en fiende för det?
Märkligt däremot att det är så tyst om Indien som försöker hålla en mellanposion mellan väst och Kina/Ryssland. Vi vet ju hur Modi och hans parti förtrycker delar av befolkning medan Kina utmålas som ett hot. Man kan t ex höra vad Arundhati Roy har att säga om Modis politik.
Mats L!
Ditt inlägg lider av samma brist som de så kallade "Putin-apologeterna"* lider av; ENSIDIGHET. Ingen av er ser att den grundläggande orsaken till Rysslands väpnade angrepp på Ukraina den 24 februari 2022 var att Rysslands målsättning var att rycka loss Ukraina ur USA:s intressesfär. Att Ryssland var berett att ta detta steg var ett uttryck för att stormakter växer olika snabbt i ekonomiskt, politiskt och militärt hänseende. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 var USA den enda och oomstridda stormakten. Detta gällde inte länge 2022 då ny stormakter, i fösta hand Kina, Ryssland och Indien, vuxit fram och de var inte tillfreds med den världsordning där USA dominerade.
Din ENSIDIGHET består mer specifikt i att du inte förmår att se att den del av den ukrainska eliten, som med USA:s aktiva stöd, kom till makten i Ukraina under fösta delen av 2014 såg till att inlämna Ukraina i USA:s intressesfär. Sett ur de ukrainska folkens perspektiv var detta en katastrofal politik. Om man har en kinkig stormakt som granne är det ingen klok politik att liera sig med grannens motståndare.
Putin-apologeternas ENSIDIGHET består mer specifikt i att de inte inser att Ryssland är en stormakt, som med vapenmakt är berett att främja sina ekonomiska, politiska och militära intressen utanför den egna statens gränser. Man tillskriver endast USA dessa egenskaper.
Detta medför att Putin-apologeterna inte kan ställa sig bakom kravet på att Ryssland skall dra tillbaka alla sina trupper från det territorium som fastställdes 1991 då Ukraina blev självständigt. Man vägrar att inse att Ryssland bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina. Vi får även höra att Rysslands anfallskrig skall ses som ett ryskt försvarskrig och att Ryssland för en kamp mot imperialismen.
Den viktigaste uppgiften för en statsledning är att värna de egna medborgarnas väl och ve. Det är inte samma sak att HA RÄTT som att Få RÄTT. Därför borde den ukrainska statsledningen med utgångspunkt från läget på marken inse att kriget idag är förlorat och snarast inleda förhandling med Ryssland.
När stormakter kämpar mot varandra för att skaffa sig inflytande gör små stater klokt i att hålla sig utanför dessa konflikter och även hålla sig utanför stormakternas intressesfärer.
______________________________________
* ”Putin-apologeter”; är inget bra uttryck. Dels är det förnedrande och dels ryms folk med
olika uppfattningar inom detta uttryck. I brist på något bättre har jag använt den
benämningen.
Saker och ting var kanske lite mer komplicerade i denna förvirringens tid då huvuddelen av Ukraina skulle bryta upp från sin över tusenåriga historia med Ryssland. På mig låter hela skeendet som något som kan liknas vid förvirringen då Sverige sålde ut sitt nationella oberoende till Nato och USA.
Varför röstade t ex Ukrainas väljare 82 procent för att förbli sovjetiska i mars 1991 men 92,2 procent för att lämna i december?
De ukrainska väljarna röstade i mars 1991 82 procent för att förbli sovjetiska, 9 månader senare, i december, hölls en andra folkomröstning då Ukraina var självständigt (hade varit det sedan 1 augusti), resultatet av denna folkomröstning var 92,2 procent till förmån för självständighet. Även på Krim var det fortfarande en majoritet av väljarna som ställde sig bakom det.
I den första omröstningen ställdes frågan: ”Anser du att det är nödvändigt att bevara unionen av socialistiska sovjetrepubliker som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker där rättigheterna och friheten för en individ oavsett etnicitet kommer att garanteras fullt ut?”
Folkomröstningen gällde alltså en förnyad federation av jämställda suveräna republiker.
En andra frågan, som ställdes till ukrainska väljare, hade följande lydelse: ”Håller du med om att Ukraina bör vara en del av en union av sovjetiska suveräna stater på grundval av Ukrainas förklaring om statssuveränitet?”
Och intressant nog fick den fler ja-röster än den första unionsomfattande frågan, den första frågan fick 22.110.889 röster, eller 71,48 procent. Själv drar jag slutsatsen att man inte ville bryta med Ryssland, men ville ha en annan typ av friare mer jämbördig relation. Detta gällde naturligtvis inte hela Ukraina, i alla frågor som rör språk, Nato och EU så har östra/södra Ukraina röstat på rakt motsatt sätt jämfört med västra Ukraina, som bara varit ukrainskt i 86 år.
Mats Larsson!
Vad man i Ukraina röstade om 1994 var självständighet, som för de allra flesta säkert innebar självbestämmande och neutralitet. I alla fall var varken medlemskap i EU eller Nato då på tapeten, eller att det var fråga om att klippa banden till Ryssland. Så den jämförelsen haltar betänkligt i mina ögon.
Att Scott Ritter hade fel i januari 2022 om Rysslands överlägsenhet på kort sikt är uppenbart, vilket han inte var ensam om. Men på lång sikt har han fått rätt. Ukraina kan inte besegra Ryssland, inte ens med hela västvärldens resurser i ryggen, utan kommer att tvingas lägga ner vapnen och gå med på många av Rysslands krav för att vinna freden. Men, kriget hade kunnat avslutas redan i mars-april 2022 om inte USA och GB saboterat fredsförhandlingarna i Istanbul. Hade inte det hänt hade Scott Ritter fått alla rätt.
Om grymheterna i Butja har jag ingen uppfattning. Båda sidor har all anledning att skönmåla sin roll i sammanhanget. Ingen oberoende utredning har ännu genomförts, varför vi tills vidare gör klokt i att inte ha någon bestämd uppfattning.
Sverige kanske inte hade varit med i Nato idag om… Men Sveriges marsch mot Nato var redan långt gången våren 2022. Det var inte Rysslands anfall på Ukraina som orsakade Sveriges Natoansökan, det bara påskyndade den.
Mats Larsson återkommer ständigt till att Ukraina skrotade sina kärnvapen efter det så kallade Budapest Memorandum 1994 m m. Jag förstår inte riktigt varför. Visserligen stämmer det, men det står också följande i detta memorandum punkten 3 (sid 170):
Garanti-makterna Ryssland, Storbritannien Nordirland och USA ”bekräftar på nytt sitt åtagande gentemot Ukraina, i enlighet med principerna i ESK:s slutdokument, att avstå från ekonomiskt tvång som syftar till att underordna sina egna intressen Ukrainas utövande av de rättigheter som följer av dess suveränitet och för att säkerställa fördelar av alla slag.” (”…to reaffirm their commitment to Ukraine, in accordance with the Principles of the CSCE Final Act, to refrain from economic coercion designed to subordinate to their own interest the exercise by Ukraine of the rights inherent in its sovereignty and to secure advantages of any kind.”)
Här har vi en del av detta memorandum som Mats L inte lika gärna refererar till. USA m fl har helt uppenbart brutit mot punkt 3. Alltså, man har inte avstått ”från ekonomiskt tvång som syftar till att underordna sina egna intressen Ukrainas utövande av de rättigheter som följer av dess suveränitet och för att säkerställa fördelar av alla slag.” Man har tvärt om satsat mycket pengar (ekonomiskt tvång) och t o m iscensatt en statskupp mot Ukrainas folkvalde president (kuppen 2014). Att påstå annorlunda är att dölja sanningen eller att rent av ljuga.
Slutligen, att kalla mig och andra för Putin-apologeter är bara tröttsamt. Vad Mats L menar med frågan på slutet om vad vi (Putin-apologeterna) skulle föreslå om… förstår jag helt enkelt inte. Det dunkelt sagda är…
I alla processer söker man analysera orsak och verkan. Att professor Mats Larsson förtiger eller utelämnar bakgrunden till Rysslands speciella militära aktion mot Ukraina är inte ägnat att styrka hans åsikter. Tvärtom! Svenska media har alltsedan kriget började felaktigt och mot bättre vetande kallat denna speciella militära aktion ”oprovocerad och fullskalig”. Alltså ett medvetet demagogiskt och propagandistiskt sätt att rättfärdiga Sveriges stödjande av den länge planerade utvidgningen av Nato, känd sedan länge i de kretsar som styr utrikespolitiken.
När SAAB firade 50-årsjubileum 1997 frågade jag en av de piloter som ingick uppvisningsgruppen om flygplanens anpassning till ev Nato-samverkan och fick till svar: Oh ja, det var länge sen denna förändring implementerades.
Feministen Magdalena Anderssons och Hultqvists tvära cirkusliknande kast har avslöjat vad som fanns i tankarna sedan mycket länge. Planerna var nu mogna att implementeras då PLÖTSLIGT en ovärderlig händelse yppade sig. Gefundenes Fressen! Ingen hade visserligen sett den komma, men i alla fall, smid medan järnet är varmt! Att kalla detta demokrati är svindlande. Tankarna går till uttrycket: STÖRSSSTA MÖÖJLIGA TYSSSSSTNAD!
Tack för din notering, Mats L!
Men du vill alltså fortfarande räkna mig för ”putinapologet”, ett märkligt begrepp som jag bestämt får avvisa. Möjligen skulle någon kunna hävda att jag är ”rysslandapologet” eller kanske ”antirussofob”, av vilka jag då skulle känna mig minst ohedrad av det sistnämnda. Dock har jag svårt att förstå meningen med denna typ av ”etikettklistrande”, i vart fall intellektuellt om vi utgår från att vi försöker uttrycka oss så att vi förstår varandras argument allt bättre genom att öppet diskutera med varandra.
Rysslands vetenskapliga degenerering är inte enbart ett modernt förhållande som utvecklats under tjugoförsta århundradet e Kr. Redan tidigt under 1930-talet urartade socialismen i det dåvarande Sovjetunionen till stalinismen, vilken utmärktes av en alltmer stärkt diktatur under en politisk byråkrati ledd av formellt parti(o)demokratiskt valda företrädare. Givetvis tog just denna byråkrati makten även över forskarsamhället och den vetenskapliga utvecklingen.
Naturligtvis kunde man där kraftsamla och nå framgångar där det bedömdes som absolut nödvändigt, t ex för kärnkraftens civila och inte minst militära utveckling. Men även hamna lika snett som i väst när det gäller miljö- och klimatfrågor, t ex en framgångsrik uttorkning av en av jordklotets till ytan största sjöar.
Dessa problem har jag dock lite svårt att sammankoppla med Ukrainafrågan, som ju alldeles klart rör maktbalansen i världen mellan olika typer av stormakter och blockbildningar. Att det handlar främst om detta och inte om det ukrainska folkets rätt till självbestämmande klargjordes för alla, som borde haft förmågan att se det, tydligt för drygt tio år sedan vid statskuppen.
Du har fel, Dennis Zachrisson då du pratar om ”Redan tidigt under 1930-talet urartade socialismen i det dåvarande Sovjetunionen till stalinismen, vilken utmärktes av en alltmer stärkt diktatur under en politisk byråkrati ledd av formellt parti(o)demokratiskt valda företrädare.”
Stalin försökte från mitten av 1930-talet fram till sin död att införa en form av socialdemokratiskt styre med hemliga val med deltagande av tidigare fiendegrupper samt att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Den kampen förlorade han mot lokala partiledare.
Leif Stålhammer!
Med anledning av vad du skriver 2024-07-30 På 11:35 har jag några kommentarer.
Påståendet att Rysslands anfall på Ukraina den 24 februari 2022 var ”oprovocerat och fullskaligt” kan hanteras på olika sätt.
1. Svenska media och politiker har använt detta påstående för att stödja ett svenskt medlemskap i Nato och undertecknandet av DCA.
2. Du hänvisar till att detta påstående är falskt, vilket jag anser att du har rätt i. Samtidigt kallar du det ryska angreppet på Ukraina ”Rysslands speciella militära aktion mot Ukraina”. Detta suddar ut att det är frågan om ett ryskt angreppskrig mot Ukraina. Av detta drar jag följande slutsats. Eftersom Ryssland blev provocerat och det är inte frågan om en fullskalig invasion är ”Rysslands speciella militära aktion mot Ukraina” helt berättigad och värt allt stöd.
3. Jag menar att man skall slå fast att påståendet ”oprovocerad och fullskalig” är falskt, men att detta saknar relevans för att legitimera Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Min syn på bakgrunden till kriget framgår av min förra kommentar.
Sven-Eric H!
2024-07-30 På 18:07 skriver du: ”Stalin försökte från mitten av 1930-talet fram till sin död att införa en form av socialdemokratiskt styre med hemliga val med deltagande av tidigare fiendegrupper samt att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Den kampen förlorade han mot lokala partiledare.”
Detta är enbart fria fantasier som det inte finns några trovärdiga belägg för. Under sin tid som generalsektledare, högsta hönset, i Sovjetunionens kommunistiska parti från 1922–1952 och fram till sin död 1953 var Stalin en konsekvent förespråkare för ett toppstyrt kommunistparti i en enpartistat. All opposition krossades med blodig terror.
Jo, du min bäste herre. Det är helt klarlagt efter den arkivforskning som den häromåret bortgångne Jurij Zjukov gjort och som resulterade i både böcker, artiklar och telefonväkteri.
Jo du, Sven-Eric H!
Du har fel. Jag stavar mitt efternamn med ”k” och inte med ”h”, som en f d sosseminister! Jag efterlyser, i likhet med Arne N, närmare käll- och sidhänvisningar där man tydligt kan följa hur dina påståenden beläggs och framför allt varför ”lokala partiledare” kunde vinna denna strid eller hur denna utvecklades eller dog inom partidiktaturen.
Holmström tillhandahåller endast tomma påståenden. När Holmströms så kallade källor granskas lite mer noggrant brukar de falla ihop som ett korthus.
Ursäkta felstavningen, Dennis Z.
Jurij Zjukov, ”Inoy Stalin. Politiicheskii reformy v SSSR v 1933-1937 gg.” (Moskva 2003), ISBN 595600147X
Jurij Zjukov, ”Tayny Kremlia: Stalin, Molotov, Beria, Malenkov” (Moskva 2000), ISBN 5300029904
Jurij Zjukov, ”Zhupel Stalina”, artikelserie i åtta delar i Komsomolskaja Pravda, 5, 6, 12, 13, 14, 15, 19 och 20 november 2002
Jurij Zjukov, ”Iosif Stalin: diktator ili liberal?” i Komsomolskaja Pravda, 3 december 2002. Detta är en utskrift av de frågor och svar som gavs i telefonväkteriet med Zjukov.
Jurij Zjukov, ”´Repressii I Konstitutsiia SSSR 1936 goda.´ i Voprosy Istorii, No. 1, 2002, s. 3-26
Jurij Zjukov, ”Stalin ne nuzhdalsia v partii vlasti” i Politicheskiy Zhurnal, Arkhiv No 15 (18), 26 April 2004
Jurij Zjukov, ”Kul’tovaia mekhanika”, i Literaturnaya Gazeta No. 9, 5-11 mars 2003.
Föredömligt sammanfattat och kommenterat på engelska här och här.
Dennis Z!
Kommunistiska Partiets f d ordförande A C, som jag träffat ett flertal gånger, är också inne på samma tankar som Sven-Eric H.
Kan tyvärr inte ge sidhänvisning men om jag inte minns fel så behandlade framlidne Anders Persson boken som presenteras här inunder.
Resa in i det okända : Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten / Anders Carlsson.
Carlsson, Anders, 1951- (författare)
ISBN 9173840599
Publicerad: [Göteborg] : Proletärkultur, 2019
Tillverkad: Hyltebruk : Hylte Tryck AB, 2019
Svenska 734 sidor
Arne N!
Jag skrev redan i januari 2015 ett resebrev från en resa till Ukraina som publicerades här: ”Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt. USA kommer självfallet inte försitta chansen att ytterligare slå in en kil i den sprickan. Ukraina är, som alltid genom historien, ett alldeles för fett byte för att lämnas i fred.”
Min kommentar uppgraderades av redaktören till ett bidrag utan min vetskap. Rubriken är redaktörens. I min första kommentar till ”Trolla med truten” testade jag att låta Chatgpt representera Olof Palme, och tycker att AI lyckades riktigt bra. Knut Lindelöf kontrade direkt med frågan ”Vad säger du själv?”
Jag tog upp ett antal aspekter som, bortsett från Budapest-memorandum, ingen egentligen kommenterat.
Även om jag inte håller med dig till 100 procent så inlägger jag inga protester mot vad du skrev. Min kommentar handlade heller inte om hur kriget startade.
Knut L!
Det är möjligt att man som du kan hävda att även USA bröt mot Budapest-memorandum, även om jag anser att det är en väsentlig gradskillnad mellan Rysslands och USA:s brott.
För övrigt var det inte Sveriges medlemskap i Nato som förvånade mig utan Finlands. Det kom helt överraskande för mig och många andra, förmodar jag.
Dennis Z!
Du har naturligtvis rätt om utvecklingen i Sovjet på 1930-talet.
I Charkov byggde Lev Shubnikov upp Sovjetunionens första laboratorium i lågtemperaturfysik och gjorde banbrytande experimentella upptäckter inom supraledning. Han arresterades av NKVD 1937 och avrättades antagligen samma år. Han var extremt talangfull och hade varit en stor tillgång för Sovjetunionen under kriget 1941–45. Hans arbeten i Charkov, som inte fick citeras 1937–57 av sovjetiska forskare, återupptäcktes av Abrikosov 1957, som sedan belönades med Nobelpriset i fysik 2003 för sina teoretiska bidrag till supraledning.
Termen Putin-apologeter brukar jag och andra använda när vi diskuterar kriget i Ukraina, av den enkla anledningen att jag känner inga personligen och termen är träffande. Om den upplevs som stötande på denna blogg ska jag undvika den.
Slutligen, min tanke med min fråga om förtroendeskapande projekt var naturligtvis därför att jag undrade om någon ägnat en tanke på hur relationerna med Ryssland skulle kunna tänkas förbättras när kriget tar slut. Tydligen inte, och jag fick samma nollsvar på Global Politics.
Mitt förslag skulle vara ett gemensamt rysk-svenskt strålrör vid MAX IV. Magneterna till MAX IV monterades av ryska forskare från Novisibirsk, det finns utmärkta grupper inom röntgenoptik i Kaliningrad, MAX IV har kapacitet för flera ytterligare strålrör, och vetenskapliga projekt fungerar bra som första isbrytare. Jag upplevde det själv med Vitryssland 2012.
Mats L!
Frågan om eventuella förtroendeskapande projekt med Ryssland idag är mycket underlig. Varje antydan om att förorda närmanden till Ryssland i dagens läge riskerar att stämplas som Putinism.
Mig engagerar inte Ukrainakriget för att jag är speciellt knuten till Ryssland, det forna Sovjet eller till Putin, utan för att jag skräms av USA:s vettlösa framfart runt om i världen, där de inte ens drar sig för att – för egna syften – skicka 100.000-tals unga ukrainska män i döden. Och Sverige och övriga EU hänger på! Det är helt vettlöst! Det är inte heller mer USA-hat än engagemanget mot Vietnamkriget var för mig 1968 till 1975.
Det mest förtroendeskapande som skett på senare tid är Viktor Orbans fredstrevare med de närmast inblandade.
Mitt eventuella lilla bidrag är att motverka russofobin som grasserar runt om oss i dessa dagar.
Knut L!
Jan Guillous krönika från Aftonbladet i mars 2022 går att läsa utan prenumeration.
”Den 27 februari, redan på tredje dygnet, stod det klart att Ryssland förlorat sitt krig mot Ukraina”.
Jag trodde det var självklart att mitt förslag om fötroendeskapande första kontakter gällde dels när kriget är slut, dels efter sonderingar mellan företrädare för Sveriges och Rysslands regeringar. Allt annat skulle vara vansinne.
Hur du motverkar russofobi har undgått mig.
Mats L!
Jag minns den där Guillou-krönikan, men det var intressant att läsa om den. Han tog en betydande risk när han så tvärsäkert uttalade sig om krigets utgång redan efter tre dagar. Jag tror nog han själv skulle rodna om han läste vad han då skrev. Lättast att glömma och gå vidare.
Jan G är en framgångsrik författare, men ingen framstående politisk-analytiker. I hans värld ska allt var klart som korvspad. Tyvärr är verkligheten sällan beskaffad så.
Att idag tro på Guillou blixtprognos från 27 feb 2022 om Ukrainakrigets utgång skvallrar om att man inte längre bryr sig om vad som händer i det verkliga kriget, man bara fajtas i propagandakriget. För de flesta i västvärlden går sådant för sig, men för de stackars ukrainarna närmar sig den kollektiva katastrofen.
En uppriktig fråga: Anser du att förhandlingar med Ryssland endast bör ske på Zelenskys uppställda villkor?
I stället för att komma med citat från en trovärdig och kontrollerbar källa överöser Holmström läsaren med allmänna hänvisningar till böcker, tidningar och filer på nätet (2024-07-31 På 07:54) på engelska och ryska; en del lättillgängliga – andra svårare att hitta. Minst 500 sidor. Vem låter sig imponeras?
Den här tråden borde styras av den inledande artikeln och dess inriktning handlar om Rysslands anfall på Ukraina och USA och Rysslands kamp om inflytande. Att diskutera Stalins påstådda demokratiska böjelser leder bort från detta ämne.
Mats L!
Du är den ende som har kommenterat mitt inlägg 2024-07-29, 15:00 och att du instämmer med huvuddragen i vad jag skriver. Detta tackar jag för. I övrigt inte ett mothugg. Alla ligger lågt och verkar hoppas att dylika kätterska synpunkter snart skall försvinna ner i glömskans minneshål.
Knut L!
2024-07-31, 16:24 skriver du att du:
”skräms av USA:s vettlösa framfart runt om i världen, där de inte ens drar sig för att – för egna syften – skicka 100.000-tals unga ukrainska män i döden.”
Detta är dock inte hela sanningen. Utan den nuvarande ukrainska statsledningens agerande vore inte detta möjligt. Här sitter du fast i den ENSIDIGHET som jag tog upp i mitt inlägg 2024-07-29, 15:00. Vore intressant om du ville kommentera detta.
Knut L!
Du skriver: ”utan för att jag skräms av USA:s vettlösa framfart runt om i världen, där de inte ens drar sig för att – för egna syften – skicka 100.000-tals unga ukrainska män i döden.”
Den som har skickat 100 tusentals i döden är Putin då det var han som startade kriget och därmed bär ansvaret för dess följder. Att du gång på gång försöker bortförklara Rysslands skuld och lägga över ansvaret för kriget på andra är faktiskt rent ut sagt stötande.
Du skriver: ”Mitt eventuella lilla bidrag är att motverka russofobin som grasserar runt om oss i dessa dagar.”
Menar du den ”Russofobin” som bygger på det befängda påståendet att Ryssland är ett militärt hot mot sina grannländer?
Christian N!
Jag är nu helt övertygad om att du aldrig kommer att förstå att även USA har skuld till Ukrainakriget. Självklart kan en angripare aldrig vara oskyldig, men det kan finnas omständigheter som provocerat angreppet. Men det kommer du aldrig att ens reflektera över – märkligt nog.
Jag ska ställa samma fråga till dig som jag ställde till Mats L: Anser du att förhandlingar med Ryssland endast bör ske på Zelenskys uppställda villkor?
Knut L!
Frågan om Ryssland ”provocerades” eller inte är irrelevant. Oavsett provokation så är Rysslands krig olagligt enligt internationell rätt och Ryssland bär därför ansvaret för följderna för kriget då Ryssland valde att på ett folkrättsvidrig sätt angripa Ukraina i syfte att tillskansa sig dess territorium.
När det kommer till förhandlingar med Ryssland så är det upp till Ukraina att besluta om det, så det har jag inga synpunkter på. Det snabbaste sättet att få slut på kriget borde väl annars vara att Ryssland drar tillbaka sina trupper till inom Rysslands internationellt erkända gränser. Då det ryska angreppskriget är olagligt kan man tycka det kravet dessutom är allt annat än orimligt. Dock har jag aldrig hört det framföras från dig. Varför inte?
Sen får du gärna också utveckla vilken ”Russofobi” som du försöker motverka?
Jag ansluter mig till Knuts frågeställning. Det viktigaste villkoret som Zelensky angett är ju att inga förhandlingar kan ske innan rysk trupp lämnat Ukrainas ”territorium”, vilket enligt hans mening omfattar de fyra senast annekterade oblasten i södra Ukraina. Jag tror även att han ville se att Ryssland ”för att visa god vilja” även borde lämna den för tio år sedan annekterade halvön Krim, men är osäker om detta ställdes som absolut villkor för att börja förhandlingar om fred med ett ömsesidigt eldupphör. Som alla ”apologeter”, av Putin eller Biden, lätt inser är det politiskt omöjligt att sådana villkor uppfylls utan att Ukraina återerövrat huvuddelen av det område Ryssland ”annekterat”. Detta är det samma som att avvisa förhandlingar.
Till slut vill jag bara framhålla att Ukraina har all rätt att vara självständiga och alliansfria, men det krävs en annan statlig politik från Ukrainas statsapparat för att lyckas med detta.
Knut L!
Nu gjorde du inte hemläxan. Guillous artikel är daterad 13 mars. Han väntade alltså ganska länge innan han skrev sin krönika, men gjorde då bedömningen att Ryssland redan förlorat sitt krig efter tre dagar, alltså den 27 februari. Jag minns mycket väl rysk TV söndagen den 27 februari. En rysk militär läste upp hur jublande ukrainska människor mötte de ryska trupperna. Samma retorik som dagarna efter inledningen av vinterkriget, jag gick till KB och läste Ny Dag för att åter läsa den retorik som användes under inledningen av vinterkriget 1939.
Om och när förhandlingar ska inledas med ryssarna är en sak för den ukrainska ledningen och det ukrainska folket. Att Orban skulle kunna åstadkomma något konstruktivt tror jag inte på, däremot borde Kina kunna spela en roll. Men jag vet inte hur angelägna de är.
Mats L!
Oj, jag missade att krönikan kom efter 14 dagar. Det var slarvigt. Att han väntade ”ganska länge” med att skriva krönikan håller jag dock inte med om. Men det ändrar ingenting. Han trodde Ryssland skulle förlora kriget, vilket är fel. Men du kanske hör till dem som nu övergått till att säga att ”Ukraina kan inte förlora”, eftersom de har moral och rätt på sin sida.
Om förhandlingar ska inledas bestämmer Ukraina, säger du. Det är lika drömskt som mycket annat Västvärlden ännu ger uttryck för. Våren 2022 ville Ukraina skriva under ett fredsavtal med Ryssland, men hindrades av Väst (B Johnson). Har du inte bekymmer med det då?
Mats L och Christian N har samma feltänk kring eventuella ”förhandlingar” om fred i Ukraina.
Naturligtvis kräver förhandlingar båda parters medverkan. Vägrar någon av dem blir det helt självklart inga förhandlingar. Men att Ukraina ensidigt skulle kunna sätta upp ”villkor” för att förhandlingar, vad man än menar med detta, skulle komma igång kan enbart grundas i stora framgångar ”på marken”. Och vad den rent militära Ukrainska stridskraften beror på är vi alla fullt medvetna om. När kranen från ”väst” skruvas åt kommer striderna att ta slut om inte antalet ukrainska soldater tar slut dessförinnan.
Som alla ser, har detta faktagrundade klarspråk ingenting med Putin och mina åsikter om hans styre i Ryssland att göra.
Knut L!
Ibland är det faktiskt svårt att hålla sig för skratt.
Du skriver: ”Våren 2022 ville Ukraina skriva under ett fredsavtal med Ryssland, men hindrades av Väst (B Johnson)”.
Du kan väl inte på fullaste allvar tro att Boris Johnson har så stort inflytande i Ukraina att han kan hindra landet från att sluta ett fredsavtal? Vad har du för belägg för detta? Och vad ”hotade” Boris Johnson med skulle hända Ukraina om de skrev under?
Detta är tyvärr ytterligare ett exempel på rysk propaganda i syfte att ge alla Putinfantaster, i alla fall ett litet halmstrå, i dessas försök att ömsom rättfärdiga ömsom lägga över ansvaret för kriget på någon annan än Ryssland.
Knut L!
Vad du skriver om att Ukraina ville skriva under ett fredsavtal med Ryssland men hindrades av Väst (B Johnson) är en grov förenkling av de mycket komplicerade förhandlingarna, se t ex denna artikel i NYT.
Jag har aldrig hört någon ukrainare beklaga att förhandlingarna strandade, och då är ändå en av de ukrainare jag känner expert på förhandlingar med ryssar och hade under flera år klippkort på sträckan Kiev-Moskva.
Det framgick mycket tydligt när jag besökte Kiev i november förra året, att Putins försök att knäcka den ukrainska försvarsviljan inte lyckats. Vid ett besök i den berömda skola 145 (sedan sovjettiden en avgiftsfri elitskola med intag enbart genom tester) svarade eleverna på min fråga vad de gör när flyglarmet ljuder. ”Vi går ned i tunnelbanan”. Svaret kom helt odramatiskt.
Skolans mest berömda alumni är Maryna Viazovska, som ensam löste sfärpackningsproblemet i åtta dimensioner, ett problem som många matematiker ansåg olösligt. Hon belönades med Fieldsmedaljen 2022, matematikens högsta utmärkelse.
Detta är min slutreplik i denna tråd.