Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter

Minnesbild av en bok

Jag hittar konstigt nog inte boken Natt klockan 12 på dagen av Arthur Koestler i min bokhylla. Jag läste den på 80-talet och vet att jag har den, mörkblått omslag med en skev klocka. Minns särskilt förhören med huvudpersonen Rubasjov och de skruvade anklagelser han konfronterades med. De liknar vad jag nu läser om svenska fredsaktivister och svenska fredsföreningar. Kalla kårar kryper…

Det gäller i det här fallet vårt svenska statsbidragssystem till ideella organisationer. Trivialt kan tyckas. I detta speciella fall Jämställdhetsmyndighetens utdelning av bidrag till kvinnoorganisationer. Systemet håller på att urholkas med cacelleringsmekanismer, som strider mot yttrande- och tryckfrihetens (grundlagens) anda.

På sin hemsida skriver Jämställdhetsmyndigheten att de ”prövar enskilt om organisationen respekterar demokratins idéer. Myndigheten kan komma att begära in ytterligare underlag, ställa kompletterande frågor till organisationen eller granska andra dokument, extern kommunikation eller aktiviteter. Om villkoren för bidraget inte bedöms vara uppfyllda ska ansökan avslås.”

Det är vad som skett. En konsultfirma (Afactor) har anlitats för att snoka runt föreningarna Kvinnor För Fred (KFF), Sveriges Fredsråd (SFR) och deras mest framträdande personer, såsom Agneta Norberg, My Leffler (KFF och SFR), Anders Romelsjö (SFR), Britta Ring (KFF) och Hans Öhrn (SFR). Dessa fem känner jag som demokratiska fredskämpar sedan många år, vilket säkert gör även mig suspekt ur utredarnas synvinkel.

I konsultutredningen läser jag (hittar ingen länk): Vi ser…

”kopplingar mellan KFF:s och SFR:s representanter till organisationer och föreningar som öppet sprider ett bland annat pro-ryskt narrativ, exempelvis Svensk Ryska Vänskapsföreningen, Föreningen Syriensolidaritet, Folket i Bild Kulturfront (FiB/K) och Ukrainabulletinen. […]
Utredningen ger stöd för att företrädare för KFF samt SFR har uttalat sig eller på annat sätt uttryckt (sig) som (kan) uppfattas som stöd för diktaturer, i synnerhet Ryssland. (parenteserna mina p g a dålig svenska /KL) […]
Uppfattningen avseende samtliga företrädare för KFF och SFR som nämns i rapporten är att de förmedlar ett budskap som ligger i linje med Kremls narrativ, vilket ifrågasätter USA och Nato samt kritiserar Sveriges försvarspolitik. Det tyder på potentiell inblandning i bredare informationskrigföringstaktik som syftar till att påverka den allmänna opinionen och underminera etablerad politik och allianser i Sverige. […]
Företrädarnas deltagande i möten och uttalande framställer dem som kritiska till Sveriges roll i internationella konflikter. Utformningen av deras budskap tyder på att de tror att Sverige bidrar till krig utomlands. Med tanke på deras bakgrund och tillhörighet i nämnda föreningar är förvisso detta i linje med deras hållning som fredsförespråkare och kritiker av militära aktioner, men deras budskap uppfattas inkonsekvent och strategiskt anpassad. De förespråkar fred samtidigt som de stöder handlingar och anknytningar som strider mot fredsförespråkande. […]
Sammanfattningsvis sträcker sig de potentiella återverkningarna av dessa individers diskurs bortom ryktesspridning och kan ha påtagliga effekter på det nationella försvaret och säkerheten.”

Det är visseerligen (ännu) inte fråga om att låsa in dessa personer i mörka källarhål. Men det är fråga om offentlig stigmatisering. Nästa steg är, som alla förstår, stopp i karriärer och utfrysning i olika officiella sammanhang (cancellering). I Sovjetiskt 30-tal och i USA på 50-talet ser vi idag de utfrusna (cancellerade) som modiga föredömen och hjältar. Men idag ägnar svenska myndigheter sig åt samma sak (enligt regeringens regleringsbrev förstås). I jämställdhetens namn pekar man ut personer och föreningar som landsförrädiska.

Jag vill påminna om att meningen med statsbidrag till föreningslivet från början var att främja mångfald och en blomstrande kultur. Och, utdelning av statsbidrag måste naturligtvis av rättvise- och antikorruptionsskäl omgärdas med regler. Bidrag till kvinnoorganisationer regleras i ”Förordning om statsbidrag för kvinnoorganisationer SFS 2005-1089”. I 8 § läser jag att kvinnoorganisation för att få verksamhetsbidrag ska ha ”en demokratisk uppbyggnad” och att verksamheten ”får inte strida mot demokratins idéer”.

I ”förkrigstider”, som dem vi nu genomlever, hårdnar åsiktsklimatet. Vad som tidigare var självklar åsiktsfrihet kan nu betecknas som diktaturstöd ”i synnerhet (vad gäller) Ryssland” (som man skriver). I konsekvensens namn av att det autokratiska Ryssland med sin diktator Putin hotar oss och vår demokrati måste vi begränsa vår egen organisationsfrihet och yttrandefrihet – vår demokrati. Hepp! så hoppade den kaninen ur hatten.

Att Ryssland och Putin är på väg att anfalla Sverige är dock inte sant. Vad som däremot är sant är att om Sverige kommer med i Nato och USA får upprätta 17 baser på vårt territorium så ökar risken markant för ett krig mellan USA och Ryssland, i vilket Sverige oundvikligen kommer i skottlinjen. Denna min uppfattning uppfattas säkert av många idag som pro-rysk, men har inget med pro-ryskhet att göra, det är endast en strategisk bedömning – en åsikt – som enligt demokratins alla principer är tillåten.

En liten privat utvikning. Jag har träffat människor den senaste tiden som läst här på lindelof.nu och förfasat sig över att jag stöder Ryssland och Putin. Dessa är i dagens politiska klimat vilseförda till att tro att det är oetiskt, inhumant, fascistiskt, landsförrädiskt (välj själv vad som passar bäst) att skriva som jag gör. De har enligt min åsikt berövats förmågan (med idel goda avsikter) att skilja på vad som är oförenligt med demokratin och vad som är fullt legitima politiska åsikter som t ex att ogilla Sveriges nuvarande utrikes- försvars- och säkerhetspolitik, att kriget i Ukraina är onödigt och framprovocerat, att vapenstödet är krigsdrivande, att förhandlingar är enda lösningen, att värdlandsavtalet, Nato-medlemskapet, DCA-avtalet hotar Sveriges självbestämmande… Det finns (på grund av vår cancelkultur och våra USA-styrda ”fria medier”) i den nu uppskruvade samhällsandan en ganska utbredd förståelse för att dessa åsikter bör klassas som olämpliga.

Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, sägs det. Det uttrycket passar utmärkt i sammanhanget. Alla ”menar väl”, men det blir ändå alldeles fel – åt helvete fel. Utan fri åsiktsbildning blir demokratin en Potemkinkuliss.