Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter

”One flew east, one flew west, one flew over the cuckoo’s nest”
(Ken Kesey: Gökboet)

Det är ett mycket smärtsamt faktum att vården av mentalt efterblivna och sinnessjuka människor var mer eller mindre obefintlig i samtliga västeuropeiska länder ända fram till slutet av 1700-talet.

Dessförinnan fick de psykiskt sjuka klara sig så gott det nu gick på egen hand. Allmänt farliga individer placerades ofta i dårhus och ensamceller, där de var utlämnade åt vakternas godtycke, samtidigt som traktens ungdomar lystet glodde på de stackars narrarna och gjorde allt för att reta dem till ursinne. I realiteten hade ”dårhushjonen” en social position, jämförbar med den status som aporna på Skansen har i dag.

Några av de mest olyckliga blev inhysta hos privatpersoner – oftast från samhällets toppskikt – där de framlevde sina dagar i avsides belägna dårkättar, med andra ord i brädförsedda lårar eller burar med minimala utrymmen. Det betydde givetvis extraförtjänster samt icke föraktliga inkomstförstärkningar till kättarnas ägare.

Efterhand steg olika reformatorer in på scenen. I England inrättade kväkarna en rad behandlingshem, där de sinnesslöa bemöttes på ett humant och värdigt sätt, dittills föga känt i de historiska annalerna. I Frankrike uppförde man vårdinstitutioner av liknande slag i samband med 1789 års stora revolution. William Tuke och Daniel Defoe – Robinson Crusoes författare – hette två av pionjärerna i det brittiska imperiet; den legendariske nervläkaren Philippe Pinel och Francois Voltaire åtog sig liknande uppdrag på andra sidan kanalen.

I Sverige blev professor Bror Gadelius (1862 – 1938) reformatorn framför andra, låt vara i ett avsevärt senare skede. Han var en sensibel och varmhjärtad personlighet med ovanligt goda relationer till sina patienter. Som klinikchef ingav han djup respekt, och under hans drygt 30-åriga ledning förvandlades Stockholms gamla ”hospital å Konradsberg” till något av en mönsteranstalt.

Förra hälften av 1800-talet kännetecknades av en påfallande stark behandlingsoptimism med rötter i upplysningstiden. Man ansåg att människan i grund och botten är föränderlig: den till synes hopplöse ignoranten kunde bibringas kunskap, den slutne öppnas upp, den omänsklige förmänskligas, och inte minst kunde de sjuka – även de psykiskt svårt sjuka – kureras och med tiden förklaras fullt friska.

Icke desto mindre lämnade den strikt medicinska behandlingen av sinnessjukdomarna mycket i övrigt att önska under hela det förrförra seklet. Ja, från psykiatriska utgångspunkter är 1800-talet på många sätt ett becksvart århundrade.

Det är nämligen en lika obestridlig som obehaglig sanning att det europeiska nervläkarskrået till stora delar trodde sig kunna bota sina sinnessjuka patienter genom att ideligen pina och plåga dem på mer eller mindre raffinerade sätt. Bakom de okänsliga behandlingsmetoderna fanns i regel grumliga idéer om att sinnesrubbade människor i grunden var syndfulla människor – som måste straffas friska…

Därför utsattes mentalpatienterna (bland mycket annat) för rena svält- och törstkurerna. De kläddes i tvångströjor men också i tvångsjackor; de behandlades med glödande järn, piskades med brännässlor och brändes med smält lack; de nedsmittades med skabb, trakterades med kräkmedel, spolades med kallt vatten och placerades i myrstackar. Ibland droppade man vatten på de intagnas rakade huvuden i timslånga intervaller för att på så vis ”förändra själskrafternas och känslornas inriktning” hos offren.

Att ”sätta hank” ansågs länge som extra förebildligt. Metoden innebar att man med hjälp av bastanta nålar grävde en kanal genom ett hudveck i patientens nacke, varpå den samvetsgrant grävda kanalen trafikerades av en grövre hårfläta. Genom att denna fläta drogs fram och åter med jämna mellanrum, kunde såret allt framgent hållas friskt, fräscht och väl inflammerat.

Det väcker sannerligen tankar att allt detta gjordes med de ädlaste motiv. Läkarna var många gånger självutplånande idealister med sina patienters bästa för ögonen.

”The way to Hell is paved with good intentions”, hävdade Samuel Johnson en gång i tidernas gryning: vägen till Helvetet är stensatt med goda avsikter. Det är nog ett välgrundat påstående.