Vi skulle inte först och främst vara svenskar som tiger för att inte utnyttjas av främmande makts lömiga spioner. Vi skulle, framförallt, i själ och hjärta vara svenske, uppmanade statsminister Per Albin Hansson det blågula folket.
Hur är man då, vad är kännetecknande för just det svenska – och i detta speciella sammanhang? Frihetskärlek, viljan att värna vårt oberoende, centrala värden i det svenska varandet i världen och som Per Albin, väl förtrogen med folksjälen, appellerade till.
I dag kunde ingen som Per Albin tala om det svenska utan att den mobbliknande stormen skulle bryta loss i sociala medier. Det skulle hojtas om diskriminering, provokation mot BLM, statyvandalerna rycka ut, de tanklösa affektionerna svalla, skyltfönster krossas. Ja – herregud.
Möjligtvis SD – som ju till och med har ”Sverige” i sitt partinamn och menlöst brukar tilltala oss ”Sverigevänner” – men de verkar ju numera vilja krypa in den stora kompromissvärmen. Allt för att få hänga vid köttgrytorna. Parlamentarismens pris måste betalas – inget parti slipper undan.
I Sandviken sade vi inte gäster, vi sa att vi skulle ha främmande när det bjöds till kafferep med sju sorters kakor eller middag med slottsstek och inlagd gurka.
De som utifrån strömmat in i vårt land är oss per definition främmande. Levnadsmönster som är oss främmande. Kvinnosynen. Böneutrop. Totalt främmande. Inget att skämmas för att vi upplever det så.
Det främmande skär sig ju mot det bekanta och invanda. Det trygghetsskapande och solida. Vi är varken rasister eller främlingsfientliga, försök inte med det nedsolkade kortet. Men vi förhåller oss avvaktande och distanserande (populärt ord dessa dagar, som bekant) gentemot det som är oss främmande, det är den hävdvunna hållningen. Inte ett dugg konstig.
Ty, vad är man annars? Om man inte uppfattar något som främmande. Fullkomligt rotlös och utan inre kompass.
Ett samhälle kan inte byggas på det som dessa dagar uppfordrande heter värdegrund – och som prackas på oss överallt utan att vi tillåts kritisera det. Ett historielöst skapat, ideologiskt fenomen.
Endast under historiens långa tid kan, och måste, tillhörighet och anknytning växa fram. Samhällets grundläggande, homogena anda.
Det är myllan vi står i. Vi kan inte bygga ett samhälle värt namnet på en politiskt uppifrån bestämd och framkommenderad värdegrund.
Relativisering och identitetslöshet, heterogenisering och splittring, följer i den konstgjorda värdegrundens spår. Det som Ronald Laing på individnivå benämnde ontological anxiety. Att sakna fotfäste i tillvaron. Ur detta gror våld.
Våldet är granne med värdegrunden.
Klokt sagt! Också i mitt hem i Skåne använde vi beteckningen främmande för besökare.
Tack för intressant inlägg. Min mor och svärmor sade också ”främmande” när de skulle ha gäster. Jag tänkte för något år sedan skicka en fråga om ursprunget för ordets användning till ”Språket” i P1, men det blev inte av. Däremot har jag läst och hört hur t ex franska journalister utnyttjat (o)vanan för att skämta om de blyga svenskarna, som när de bjuder sina vänner på kalas kallar dem främmande.
VI SKA HA FRÄMMANDE
Vi ska ha främmande, säger mor.
Det är jäsigt och stort.
Ha!
Vi är större än vad grannarna tror.
Och de främmande kommer som skryt och som skrävel.
De kommer i en Morris ända från Gävle.
Kom hit!
Det går bra att komma och se
och spegla sig i en modernité
De främmande kommer med en helpava Kron
och till barnen en påse med snask.
De har rest hela dan från en plats
som är där – inte här, från en plats
långt bortom bron.
Och visst är de främmande.
Men inte så skrämmande.
För de är vårt främmande.
Ja, tänk så det var på den tiden
när främmandet kom ifrån stan
i en fyrdörrars Morris-Sedan.
Vi ska ha främmande, säger mor.