För 41 och ett halvt år sedan (februari 1974) förberedde jag mig för en kommande debatt mot trotskisterna i RMF (Revolutionära marxisters förbund). Jag, som representant för FiB/K hade ombetts att tala om ”enhetsfronten”, för på den punkten var vi mycket klara, arvtagare som vi var till FNL-grupperna.
Jag satt med en kompis hemma hos mig, en lägenhet på övervåningen i ett tvåfamiljshus i stadsdelen Haga i Umeå. I undervåningen bodde en familj med två små barn, en flicka och en pojke. Vi var inget kollektiv i den tidens mening, men hade regelbundet gemensamma middagar och vi passade ofta deras barn, särskilt den lille pojken som ännu inte hade börjat skolan.
Jag läser i mitt gamla manus till det där anförandet jag skulle hålla. Några utdrag (aningen kondenserade):
”RMF har en annan syn på enhetsfrontsarbete än vi (FiB/K). RMF utgår liksom vi från att fronten rymmer motsättningar och att alla stöder en så kallad minimiplattform. Men de menar att dessa skillnader öppet ska visas i offentligheten vid gemensamma manifestationer.
Vi utgår däremot från att en front med ett enat program utåt mot den gemensamma fienden är starkare än en så kallad front med en utåt splittrad politik. RMF kallar sina principer för tendensfrihet enligt senaste Mullvaden (deras dåvarande tidning). Vi tror att detta obönhörligen leder till att alla inre motsättningar, som man så starkt betonar, så småningom förlamar arbetet och till slut spränger fronten i små, små grupper. VEM TJÄNAR PÅ DET?
… Till exempel kräver vi i FiB/K en parlamentarisk 5-partikommission för att utreda IB-affären. Men RMF stöder inte det kravet för att det sprider illusioner om parlamentet. Så slår man sönder enigheten i IB-frågan. Man isolerar sig totalt om man bara kan ena sig med de som inte tror på parlamentet.”
Så långt mina ord från 1974. Då lärde jag mig att trotskisterna dåligt förstår sig på praktisk politik. De menar kanske väl, men är jobbigt teoretiska och ofta känslomässiga principryttare, vilket kan leda dem till rena orimligheter, som exemplet ovan visar. Det finns många exempel i historien på sådana orimligheter som jag inte ska orda mer om här.
Dock, det här är förstås inget bevis för att trotskisternas värsta konkurrenter – maoisterna, eller stalinisterna – är särskilt mycket bättre, bara att trotskism ofta leder dem själva och rörelser de går in i på villovägar.
Trots att mycket vatten runnit under broarna de gångna 41 och ett halvt åren är ändå förbluffande mycket sig likt, samtidigt som den svenska vänstern gått en tragisk kräftgång. Endast de grupper med mest sektbetonad internkulturer har överlevt. KP (Kommunistiska Partiet, fd KFMLr) och SP (Socialistiska Partiet, fd RMF) är väl de tydligaste exemplen. De har hållit stånd, utvecklat sin politik i sina interna rätt isolerade hierarkier och som sagt överlevt. Naturligtvis tack vare statliga bidrag i olika former, men också tack vare en beundransvärd uthållighet. Maoisternas parti SKP försvann däremot.
Nu ser jag i trotskisternas Internationalen (deras nuvarande tidning) på nätet att SP och Vänsterpartiet för samtal om ”fördjupad vänstersamverkan”. Håkan Blomqvist – en veteran i svensk trotskistisk rörelse och flera år redaktör för Internationalen – önskar sig nu en diskussion om hur vänstern ”i bred mening [ska] bli till verklig maktfaktor mot en söndertrasande nyliberalism?” Han svarar själv att man ska göra som …
”… de breda och brokiga vänsterpartier som förmått nå nya generationer; danska Enhetslistan med sina olika strömningar, tyska Die Linke med alla sina offentliga ”plattformar” för olika riktningar och initiativ, brittiska Labour som ju är ett paraply av tendenser och grupper, turkiska HDP som utgör en koalition av socialister, feminister, ekologister, och så förstås spanska Podemos och, åtminstone tills nu, grekiska Syriza.”
Hans rekommendation är ett …
”… välkomnande och inkluderande klimat för att samla olika politiska strömningar, erfarenheter och idériktningar i frihet att öppet bidra med sina perspektiv för att bli ´relevanta´ när den gamla socialdemokratin och forna kommunistpartierna passeras av utvecklingen … förena det kosmos av erfarenheter, förslag och tänkesätt som utvecklats vänsterut ur vår tids förutsättningar ….”
För att åstadkomma detta är tendensfrihet nyckeln.
Visst låter det trevligt att med ett välkomnande och inkluderande klimat samla alla allmänt vänstersinnade (inklusive alla som har eller fortfarande kallar sig kommunister). Men, hur länge klimatet förblir välkomnande och inkluderande kan man undra om tendensfrihet ska råda. Jag är skeptisk, mycket skeptisk. Nej, inte är vänsterns huvudproblem idag dess dåliga internklimat. Nej, problemet är politiskt samt bristande förankring bland vanligt folk – d v s i arbetarklassen – vilket inte ens nämns av Håkan Blomqvist.
Utspelet verkar bara vara ännu ett försök från trotskisterna att få samverka med andra vänsterorganisationer, samtidigt som man obegränsat ska få propagera för sina gamla och nya käpphästar i en lite större vänsterkrets än inom sitt eget begränsade revir. Det bygger också på en naiv tro att alla som ”känner sig som vänster” ändå är lite godare människor än alla andra.
Nej, jag tror inte mer på det nu än jag gjorde 1974 under IB-affären. Det splittrar mer än det förenar – och framför allt, det håller vanliga oorganiserade medborgare på avstånd.
Det som dock fick mig att minnas det här och skriva om saken idag var att länken till Blomqvists artikel kom från nuvarande redaktören för Internationalen, Marco Espvall. Det var nämligen han som 1974 var den lille pojken i våningen under, i huset på Haga i Umeå. En mycket fin kille.
Vinjettbild. Mitt gamla talmanus
Jag nämnde det här för en trotskist (som inte vill kalla sig trotskist) för några veckor sedan. Min undran var varför inte de olika trotskistiska grupperna i Sverige börjar samarbeta inbördes, för att därmed visa att de faktiskt har förmåga att samarbeta i större sammanhang. Nu finns det väl en fyra-fem grupper, och var och en är medlem av en separat international. Hen menade sig inte förstå frågan.
Sedan är väl frågan vad de tänker sig göra i det numera tämligen borgerliga vänsterpartiet? – Kanske vid något känsligt tillfälle börja hojta om ”stalinism” och ”byråkrati”. I Stockholm hänger trotskisterna (om de nu kallar sig det) med på vänsterpartiets förstamaj-tåg. Räcker inte det?
Aha Knut! Nu förstår jag varför du verkade lite frånvarande ibland när du var barnvakt, du satt alltså och filade på anti-trotskistiska paneldebattinlägg?
Skämt åsido: Jag har faktiskt lite svårt att förstå poängen med din bloggpost. Uppenbarligen har du lämnat bakom dig idén om ett kommunistiskt kaderparti styrt efter den demokratiska centralismens principer. Vad har du i så fall för problem med breda demokratiska Vänsterpartier av nutida snitt som Die Linke, Enhetslistan, Podemos, Syriza och så vidare, där olika politiska vänsterströmningar tillsammans mejslar ut en gemensam ickesekteristisk politik?
Är det den anti-trotskistiska ryggmärgsreflexen som fortfarande är intakt? Just eftersom SP till skillnad från SKP fortsatte att existera har organisationen också utvecklats politiskt. Du polemiserar mot det KAF som du minns från 70-talet inte mot det existerande Socialistiska Partiet 2015.
Unga vänsteraktivister idag var knappt födda när muren föll. Dom orienterar sig inte utifrån stalinism/trotskism, teorier om statskapitalism eller förtruppsteori. Ska vi få till stånd en vänsterrörelse för vår tid och kunna kommunicera med människor under 60, måste vi relatera till läget i världen idag.
Fjärde Internationalen har sedan länge lämnat idén om kaderparti och partiets ledande roll i klasskampen. Projektet för fjärde internationalens sektioner är att vara med och bygga breda antikapitalistiska partier/rörelser baserade på sociala rörelsers kamp. Där är vi bara en strömning bland andra, men en strömning som förhoppningsvis har erfarenheter att bidra med.
I danska Enhetslistan till exempel samarbetar våra kamrater alldeles utmärkt med medlemmar som har sin bakgrund i (stalinistiska) Danmarks Kommunistiska Parti.
Är det inte dags att släppa sargen snart och komma in i matchen Knut?
Jag har inte följt fjärde internationalens utveckling, men debatterat med en del genom åren utan att märka särskilt stora förändringar av de gamla käpphästarna, men jag kan ha fel. Jag är den förste att ansluta mig till en bred vänsterenhet mot dagens elände här hemma och i världen och hoppas att unga människor kan undvika de smått fnoskiga låsningar som präglade 70-talets vänster.
Att det ska föras diskussioner även inom organisationer är självklart, men utåt bör man uppträda enat utan partifanor, partisymboler etc. Det ser jag inte som ”demokratisk centralism”, som jag för övrigt aldrig varit anhängare av. Alltså, det är ”tendensfriheten” jag sedan 70-talet sett som problemet. Hur de nya vänsterrörelserna Die Linke, Podemos eller Syriza ser på det här vet jag inte. Lite mer vet jag i alla fall nu om danska Enhetslistan.
Om vi nu t ex är eniga om att vi inte ska gå med i Nato är det bäst att i kommande demonstrationer undvika partifanor och partisymboler. Folkpartister, Centerpartister, Moderater och Socialdemokrater kommer inte att vilja gå i tåg där det fladdrar gamla kommunistsymboler i vinden. Kan SP och andra acceptera det? Svårare är det inte.
Min politiska skolning är norska folkrörelser. De tillät aldrig organisationsfanor eller ens annat material än Folkebevegelsens mot EU (EEC-EG). Men principer är en sak och verkligheten en annan. I valet mellan ingen demonstration alls och brokighet så väljer jag brokighet. Samtidigt håller jag med Knut om att just nu skulle behövas strikt enhetsfrontstänkande i Nato-medlemskapsfrågan.
Att enhetsfrontstänkandet kan leda till motsatsen av vad man säger sig eftersträva är dagens FIB/K facebookgrupp exempel på. Tala om effektivt sätt att skrämma bort folk från att läsa tidningen med enkelspårigt synsätt och därtill pojkfotbollsyndrom, nästan alla ska tala om på vilket sätt USA-imperialismen är huvudfienden just nu.
Som icke-vänster som samarbetat nära med samtliga vänstergrenar av någon betydelse så upphör jag inte att förvånas: Min erfarenhet är att trotskister som Björn Eriksson på 1970-talet, som Lindelöf tar upp effektivt bekämpade det som flera socialister eftersträvade, att organisera ett särskilt socialistisk miljönätverk. Samtidigt bekämpades miljötänkandet i FiB/K och Centepartisterna drevs ut men de trivdes alldeles utmärkt med trotskister, folkpartister, sossar, annan vänster och diverse löst folk inklusive moderater i Miljöförbundet.
Folkrörelselinjen började utvecklas inom Miljöförbundet dessa år och håller än liknande den som Francis Tuuloskorpi står för. Länge var trotskisterna viktiga i det arbete, åtminstone göteborgsfalangen, medan andra ägnade sig mer åt valtaktik, vilket ledde till de problem som Francis beskriver så väl när det gäller Arbetarlistan. Men som sagt, i Miljöförbundet märktes dessa bekymmer inte av. Samtidigt som vi hade flera trotskister i våra led var Mikael Nyberg vår främsta inspirationskälla i kampen mot European Roundtable of Industrialists.
1995 gav vi ut hans bok Gröna Kapitalet samtidigt som vi passade på att slå samman Jordens Vänner och Miljöförbundet, vilket gjort att vi nu är med i en global folkrörelse, alltmer dominerade av tredje världen ledare.
Numera har ”vänstern” vänster om V lämnat oss helt med ett undantag på riksnivå, ansvarige utgivaren av vår tidning PO Larsson. Det har gjort oss radikalare än någonsin i takt med lagom föryngring och modernisering av sättet att arbete. Vi har betydligt mer klasstänkande idag än tidigare, mer aktivt samarbete med fackliga organisationer, särskilt jordbrukare men också transport, seko etc. förutom att vi deltar i Gemensam välfärd, är drivande i kampen mot TTIP, klimaträttvisa, för nattågen m m. Enhetsfront eller tendensfrihet är något vi aldrig diskuterar men ofta folkrörelselinje och hur den kan föras vidare när vi samtidigt är beroende av att anpassa oss till nya tider som främjar andra synsätt.
Det förefaller mig som enhetsfrontstänkandet har fått uppsving och visar samma problem som gjorde att denna form för vänster en gång dog ut. Bra form för defensiv kamp med oförmågan att föra frågorna framåt och se samband. Fascismen, Nato-medlemskap etc ska bekämpas men arbete för en folkrörelsernas allmänpolitik för gemensam välfärd och miljön som kan mota krigshetsen mot Ryssland och fascismen i grind, där är man helt svarslös, hamnar i rollen av att vi är så bra för vi är en enhetsfront mot SD.
Bortom motsättningen enhetsfront-tendensfrihet finns det en strand …
Inför hotet om USA:s angrepp mot Irak ordnades i Eskilstuna en demonstration med stort och brett deltagande. Jag och många med mig gick tysta och generade i tåget och lyssnade på arrangörernas revolutionära paroller utropade i megafoner.
Några veckor senare ordnade samma arrangörer en ny demonstration mot kriget som samlade ett fåtal deltagare.
Av en möjlig flodvåg hade blivit en rännil.
Det är praktiken och praktiken allena som avgör vilken politisk kraft som blir avgörande för den politiska utvecklingen i Sverige. Och teorin, höll jag på att glömma …
Just nu formulerar sig vissa rörelser i en namninsamlingskampanj som initierats av Staffan Ekbom m fl i Stockholm. ”Backaplansgruppen” i Göteborg (min namnuppfinning) har hittills samlat in drygt 1600 namn.
Och ännu skiner solen över onda som goda. Kom gärna med ut på gator och torg. Det är där avgörandet på lång sikt kan ske.
En KP-medlem har kallat personer som tidigare visat intresse för Palestinafrågan, Irakfrågan, Syrienfrågan … till en träff för att bilda en organisation mot ett svenskt Nato-medlemskap. Den tidigare ”Fredskoalitionen” sammanförde (efter 9/11) organisationer (KP, SP, FiB/K, V …) där röstande skedde av organisationsrepresentanter. Den organisationen självdog så småningom på grund av Ukraina- och Syrienfrågan. Förslaget är att denna aktionsgrupp mot Nato ska bygga på personligt medlemskap, vilket också betyder att vem som helst kan känna sig välkommen. Inga partier, eller partisymboler etc. alltså. Klockrent!
Det där med ”demokratisk centralism” är inget som Stalin eller Lenin hittade på eller ens var ensamma om. Som ni som kan se och höra borde ha lagt märke till gäller det inom alla fungerande organisationer, partier, företag och statlig förvaltning. Till och med på idylliska SMHI råkade en sektionschef illa ut en gång när han offentligt inte stödde hösta ledningens beslut.
Rent skrivbordsprat från en som står helt på sidan av någon verklig kamp. En herrans tur att stalinismen hamnat på historiens skräphög. Tycker du att din s k ”enhetsfront” (stalinistisk folkfront) funkade fint på 30-talet?
Peter!
Du verkar vara ute för att mucka gräl?