Foto: K Lindelöf
Det pågående Syrienkriget är en bottenlöst tragisk historia som skapat och skapar ett närmast obeskrivligt lidande. Ingen människa kan önska något annat än att barbariet ska få ett slut. Lika viktigt som att få till ett slut är att barbariet inte bara ska inta en annan skepnad.
Det här ser jag som det viktigaste att sprida förståelse för i vårt lilla land. Men det är inte lätt när de som självklart borde se mönstren bakom barbarernas framfart (vänstern alltså) är lika splittrade som huvudkombattanterna USA och Ryssland på världsscenen. Det speglar förmodligen i någon mån de svårigheter förhandlarna har när de möts.
Jag har länge försökt att få personer inom vänstern att förstå USAs roll i detta smutsiga krig. Av någon anledning vill man inte se den, utan utpekar istället andra barbarer, som Bashar al-Assad och Syriens lagliga regim. Visst är den regimen både odemokratisk och grym och visst terrorbombar de civila, kanske t o m utan urskiljning i terroristkontrollerade områden, östra Aleppo t ex. Och visst tar de militär hjälp från Ryssland.
Men hur ska vi då ställa oss inför utsikten att islamister – med USA och oljediktaruererna bakom ryggen – slår ut den lagliga och den enda möjliga sammanhållande och sekulära kraften? Blir det inte bara en upprepning av Afghanistan, Irak och Libyen, fast i ännu större skala? Alltså Syriens upplösning i kaos dit inga flyktingar längre kommer att kunna eller våga återvända. Ett område under USAs och oljediktaturernas kletiga stövlar.
Men denna vänster uthärdar. De vägrar se, för att de av någon anledning underordnar sig kritiken från våra stora USA-styrda medier. Någon annan förklaring kan jag inte finna.
För det är nämligen så att i GP skrevs en ledare som pekade ut vänstern för att de håller tyst, alltså inte protesterar mot ryska och syriska bombningar av islamistkontrollerade områden i Syrien – ungefär som jag gjort här ovan.
Då går vänsterbloggaren Svensson i taket och protesterar högljutt mot beskrivningen att man inte står på USAs och de dominerande mediernas sida. För det gör man visst det, och man vill absolut inte blandas ihop med ”tokstollar som Jan Myrdal och hans gelikar”.
Det här dramat kommer att kunna fortgå länge, när de som utger sig för att vara på vänsterkanten envisas med att skita i folkrätten och FN-stadgan och därmed i praktiken ställer sig på angriparnas sida.
Dessa vänsterkantens smågrupper kan förstås avfärdas som marginella (även ”tokstollar som Jan Myrdal och hans gelikar”), men det var trots allt de som på 70-talet lyckades mobilisera den stora opinionen mot Vietnamkriget och som 2003 fick ut 100000 ut på gatorna i Stockholm mot USAs anfall på Irak. Så helt betydelselöst är det inte att Svensson & Co gör sig till USAs nyttiga idioter idag.
Ser du Bashar Al-Assad som en sekulär kraft?
Bravo, Knut!
Här har du en som tycker alldeles likadant. Och vidare: ryktet om syriers och ryssens grymhet eller likgiltighet för människors lidande är överdrivet. Det förstår man om man någon gång tar till andra källor än SVT, SR och DN…
Assadregimen är ingen demokratisk förebild. Och Putin är ingen frälsare. Men det Assad och Putin sysslar med nu är bra mera likt statsmannaskap än det vi ser på angloamerikansk sida.
Det framgår bland annat av hur de använder diplomati och våld. USA låter Israel, Storbritannien och Frankrike hjälpa saudier och qatarier att förse rena brottslingar med pengar, vapen och övning för att utplåna den självständiga staten Syrien.
Syriska staten och ryssarna använder våld mot fienden men defensivt och på ett sådant sätt att fienden hinner att retirera eller kapitulera.
Den som bryr sig om att se efter kan se att syrierna och ryssarna aktar sig för att förödmjuka och tillintetgöra sina fiender. Fienden bereds hela tiden en möjlighet att avbryta sin aggression och dra sig tillbaka.
Det är en väldig skillnad mellan det ryska uppträdandet i Syrien och det angloamerikanska. En skillnad inte i grad utan i art. Jag anser att man måste vara blind eller förblindad för att inte inse det. Sedan får folk kalla mig putinkramare så mycket de vill.
Christer S!
Ja, hans regim har präglats av sekularism, vilket givit Syrien en lång tid av relativ religionsfrihet – fram till islamisternas inträde på krigsscenen. Har du missat det?
Det stämmer helt enkelt inte. Assadregimens ledning tillhör alawiterna en shiamuslimsk riktning med starkt stöd av mullorna i Iran. Sekulärt? No way!
Christer S!
Jag är ingen specialist på det här. Men det du påstår tror jag är en förenkling. Att al-Assadklanen är alawiter gör inte hans regim automatiskt alawitisk (shia). De har fört en politik som varit förhållandevis icke-religiöst grundad (sekulär), som resulterat i att olika religiösa grupper har kunnat leva tillsammans i relativ harmoni under lång tid. Hur det tar sig uttryck i Syriens konstitution vet jag inte, men det kanske någon kan upplysa oss om.
…
18:07 Har nu läst på lite.
Bathpartiet som dominerat politiken (halva parlamentet enligt författningen) sedan 60-talet är pan-arabiskt med ”socialistiska” inslag. Det är alltså inte religiöst grundat. 2012 försökte man införa en ny konstitution med flerpatisystem och avskaffa Bath-dominansen. 89% röstade ja (högt valdeltagande) i en folkomröstning, men constitutionen förkastades av de ”oppositionella” som en fint från al-Assad för att behålla makten.
Trodde alla – som på sin tid krävde ”USA ut ur Vietnam!” – att Nordvietnam var en idealisk socialistisk demokrati?
Inte alla, men tyvärr ganska många. Men hela idén bakom solidariteten var anti-imperialistisk. Vare sig man gillade regimen eller inte, så motsatte man sig att USA m fl sökte kontrollera landet.
Man gjorde det bl a för vår egen skull. Man gjorde det för att om Sverige någon gång kom i blåsväder skulle människor runt om i världen inte först behöva gå grundkurser i Sveriges historia och samhällssystem innan de valde att protestera mot att Stormakt X bombade eller ockuperade oss.
USA, Nato och EU vill komma åt Rysslands örlogsbas i Syrien. Man kan ha sina åsikter om den, men den är inte påtvingad Syrien. Som självständig av FN erkänd statsbildning har de rätt att hysa vilka trupper som helst på sitt territorium.
Det är därför Ryssland är där lagligt, USA, Storbritannien, Danmark och Norge m fl olagligt. Dom har inte där att göra!
Christer S!
Det du slänger ur dig stämmer helt enkelt inte…
* Syrien är känt för sin mångfald av religioner – som levde sida vid sida.
* Konstitutionen kräver att presidenten skall vara muslim – men inget mer.
Syriens statsledning är alltså inte sammankopplad med en religion. Å andra sidan inte direkt ”sekulär” som vi avser direkt.
* Kopplingen till Iran har att göra med Israel och är politisk, inte religiös.
* Det är aldrig bra att vara tvärsäker när man inte har på fötterna…
En förklaring kan vara att det har skett en enorm högervridning av samhället de senaste åren.
Uppkomsten av Sverigedemokraterna, Socialdemokratin (accepterar vinster i välfärden mm). Då har också ”vänstern” gått till höger och kan idag ej se igenom USA-imperialismens propaganda, utan ägnar sig åt kulturell mångfald, identitetspolitik mm. Framförallt ej några arbetarklassfrågor.
Vi som skolades i antiimperialistiska studier på 70-talets krig måste vara som Lenin skrev. ”It is worth devoting one’s whole life to the struggle against this kind of war; it is a struggle in which one must be ruthless and chase to the furthermost corners of the earth all the sophistry that is uttered in its defence.” — Lenin, November 15, 1922.
Låt oss tänka att sitsen varit omvänd. Den roll som Ryssland i dag spelar i Syrien tas över av USA. Obama bombar östra Aleppo, skjukhus , skolor, bagerier, och marknader. Allt för att hindra att klientregimen Assad faller. Otänkbart? Inte alls. Det var inte så länge sedan som USA och regimen Assad var bästa vänner. Assad deltog i USAs Kuwaitkrig 1990 och senare upplät Assad sina tortyrfängelser till USAs program för ”rendition”, d v s tortyr av terrorister som man inte legalt kunde tortera i USA. Så det är inte alls ett omöjligt scenario att USA kunde ha haft Rysslands roll i dagens Syrien. De har inga politiska eller moraliska principer som hindrar det.
Vad skulle då Knut Lindelöf ha skrivit?
Ulf Sandberg!
Jag grundar min uppfattning på samtal med ett tiotal syriska familjer (föräldrar och skolbarn) under de senaste sex åren. De hade alla gått i muslimska skolor hårt kontrollerade av regimen. Det är möjligt att det även fanns andra skolor med annan religiös inriktning. Dock knappast några icke-religiösa skolor (förutom för utlänningar). Jag vet inte vad som står i konstitutionen, men uppfattningarna från dessa människor gör mig övertygad om att Syrien inte är ett sekulärt land.
Bra Knut!
Får jag rekommendera en alldeles nyutkommen bok: Det smutsiga kriget mot Syrien – Washington, regimskifte och motstånd av australiensaren Tim Anderson. Finns på http://www.oktoberforlaget.se
Jo Benny! Först vill jag välkomna dig till bloggen för diskussion bort från facebook som trots allt många inte bryr sig om.
Så vill jag upprepa vad jag redan svarat dig på facebook:
Vad du inte vill se Benny är att av FN erkända regimer inte får störtas utifrån – enligt folkrätten (FN-stadgan)! Det är därför USA kör med sina ”covered operations” för att kunna dölja och förneka sina krigshandlingar. Och detta har pågått i större eller mindre utsträckning sedan 1945. Sovjet (Ryssland) har också haft sina imperialistiska äventyr, men inget kommer i närheten av USAs. I Syrien är det här glasklart – för den som vill se.
På detta svarade du nästan direkt:
Du kan gömma dig bakom diplomatisk formalia. Men jag pratar ”realpolitik”. Vad hade du skrivit om det vore USA som bombar sjukhus och skolor i östra Aleppo? Du hade skrikit i högan sky om krigsbrott och USA ut ur Syrien, med rätta. Nu famlar du efter argument för att slippa ta avstånd från de uppenbara krigsbrott mot befolkningen i östra Aleppo som begås av Assad, Ryssland och Iran. Krigsbrott som begås utan någon som helst hänsyn till eller respekt för FN:s stadgar och konventioner.
Jag svarar dig nu:
Frågan är synnerligen hypotetisk, för just östra Aleppo kontrolleras på ett otillbörligt sätt av islamister (fr a al-Nusra), som ingår i USAs ”covered operation” mot al-Assad. Men din fråga är en fälla, ett försök att klistra på mig någon slags allmän antiamerikanism. Men det är en billig poäng. USA är ett storslaget land, men med ett allt galnare imperialistiskt politiskt ledarskap. Det har efter kriget (WW2) funnits några undantag från det mönstret, men framtiden förskräcker. Tycker inte du som kommunistisk revolutionär att amerikanerna ska göra revolution?
Syriens allians med Ryssland har stöd i Folkrätten, de har sin självklara rätt att ge plats för ryskt deltagande i sin kamp mot amerikanarnas oheliga allians med diverse terroristorganisationer, som sköter deras krig i Syrien, med understöd av amerikanska flygvapen.
Krig är brutala och historiskt har alltid civilbefolkningar lidit mest av ond bråd död och annan förstörelse. De allierades terrorbombningar av Dresden och Leipzig under andra världskriget bör anses som krigsbrott, då de inte var nödvändiga för att säkra den seger de allierade redan var på väg att slutföra.
Efter direkt sabotage från USA:s sida så sprack vapenstilleståndsavtalet då amerikanarna medvetet attackerade syriska ställningar med ett sjuttiotal döda som resultat. Därefter attacken mot sjukvårdstransporter ännu ej klarlagt om bomber fälldes och i så fall av vem.
Syrier och ryssar har därefter vägrat att återvända till några som helst fredsförhandlingar och satt in en stor militär offensiv istället. Terroristgrupperna är nu rejält pressade och drivs ut ur sina positioner,
allt medan USA bara kan agera åskådare.
Västmedia har rapporterat om offrens lidande och anklagar al-Aassad och ryssarna för terrorism och att de mördar civila. Men folk dör av bomber, oavsett vem som fäller dem. Syftet är nu att åsamka de terroristgrupper som finns så stor skada som möjligt med den tragiska påföljden att även offer skördas bland civilbefolkningen.
Folkrättsligt är det endast de ryska och syriska bombningarna som har någon slags legitimitet. Syriens rätt att försvara sitt territorium mot militärt angrepp är otvetydig enligt FN stadgan.
Det är väldigt mycket fokus på de dramatiska händelserna i Syrien just nu, vilket ju är givet. Men vi måste lyfta blicken och se till de kommande krigshärdar som snart tar fyr mitt i Europa. Såväl i Bosnien som i Makedonien finns redan processer som kommer riskerar att bryta Daytonfördraget i småbitar. Efter godkännande av Putin nyligen fick Republika Serbkska i Bosnien-Hercegovina klartecken att genomföra en folkomröstning som redan satt ingång etniska svallvågor i den tjugo år gamla staten. Muslimer driver på för att serbiskt blod åter ska flyta på gatorna.
Det är dags att skifta perspektiv. Det tredje världskriget är redan igång och hur ska Sverige agera inför detta faktiska hot som bit för bit utvidgas?
Tjena! Jag är en tokstolle som stöder Myrdal och påminner om att det är ett verkligt krig som pågår, inte ett teoretiskt. Krig är blodigt. Assad är legitim ledare för det syriska folket och har till uppgift att försvara sitt land mot USA:s försök att stycka landet, som skedde i Afghanistan, Irak och Libyen.
Rebellerna/terroristerna har tagit folk i östra Aleppo som gisslan. Fler sjukhus kommer troligen att bombas eftersom terroristerna tagit hand om dem. För att motverka detta har vi att stödja den legitima regeringen i Syrien i dess kamp mot den amerikanska imperialismen. Om man inte förstår det och samtidigt kallar sig ”vänster” är det bättre att gå in i Folkpartiet, även kallat Liberalerna. Det syriska folket får så småningom avgöra om de vill ha kvar Assad som ledare efter att landet vunnit kampen mot USA. Men det är deras sak och inte vår. Jag gillar inte Lövén, men USA skall inte ta bort honom, det sköter vi själva. Jag gillar inte Trump och Hillary heller. Men det finns fortfarande något som heter folkrätt.
Jag påminner om VPK:s paroll: Fred i Vietnam och DFFG:s USA ut ur Indokina, stöd FNL på dess egna villkor. Vilken politik var riktig? Man kommer också att tänka på Italiens angrepp på Abessinien och NF:s oförmåga att försvara den angripna staten på trettiotalet. FN är nu manipulerat och tjänar USA:s intressen med nickedockan Ban Ki Moon i ledningen och vår svenska kopia som vice. Jag stöder alltså Assad i kampen mot USA.
Svenska massmedia trumpetar USA:s åsikter och sköter visningen av de filmer som nu produceras av reklambyråer och som visar hur ”vita hjälmar”, som är terrorister med annan hatt, tar ut små barn ur ruiner som Assad har bombat. Målsättningen är att vi skall kräva: Assad måste bort! Bomba!
Det är otroligt märkligt att än har ingen kunnat ange vilka dessa ”moderata” rebeller skulle kunna vara. Förklaringen är enkel, det finns inga sådana. Det är al-Assad eller extremislamisterna. Det finns inget mellanting.
Vänsterpartiet driver sin utrikespolitik numera efter hur man tror den kommer att uppfattas av deras politiska motståndare.
Den något konstruerade frågan av Benny Åsman väcker en intressantare närliggande mer realistisk fråga, nämligen: Hur kommer Benny Å och det så kallade internationella samfundet ställa sig när en blodig befrielse av Mosul kommer – med hjälp av USA-bombningar till stöd för Irakiska regeringstrupper Mosul, som nu kontrolleras av islamiska staten ISIS? De utnyttjar också civilbefolkningen som mänskliga sköldar likt al-Nusra i östra Aleppo. Då kommer nog MSM att inta hycklande tystnad likt den idag över USA-stödda Saudiarabien – som bombar civilbefolkningen i Jemen.
”Vänskapen” mellan USA och Syrien var ytterst taktisk p g a första Irakkriget. Vad jag minns så ansåg ”det internationella samfundet” vid den tiden att Syrien låg bakom bombdådet på passagerarflygplanet som störtade i Lockerbie i december 1988. Men när Syrien behövdes så flyttades hastigt och lustigt skulden över på Libyen.
För att nu testa Bennys argument, varför skulle i våra dagar USA stödja Assad emot rebeller? Vilka skulle dessa rebeller vara?
USA är, i min analys, inte ute efter att största en ”diktator” för att befrämja demokrati i Syrien. De vill största en ledare som de inte har kontroll eller hållhakar på, därav politiken att ”bort med Assad till varje pris” även om ingen har en aning om vem som kommer sedan.
Andra målsättningen är att driva bort Ryssland från området, deras örlogsbas i Syrien kom ju dit i fullt samförstånd med Assads fader en gång i tiden (1971?).
Hur i hela friden hamnar en människa i bombvänstern?
Eller för att uttrycka saken mindre polemiskt: Hur kan man anse kriget i Syrien som ett inbördeskrig eller ett folkuppror? Eller en revolution? Och önska amerikansk ”intervention” till stöd för den ”revolutionen”?
Benny Åsmans inlägg har i alla fall den kvaliteten att den antyder ett svar på frågan. Eller ett av svaren. Och det svaret är att bombvänstern tror på uppgifterna i massmedierna.
Åsman uppmanar oss på andra sidan att göra ett tankeexperiment: Tänk om USA gjorde vad den syriska staten och Ryssland nu gör? Ja, jag gör gärna det experimentet – även om jag förstås fattar att Åsmans fråga inte är allvarligt menad, utan retorisk och avsedd att avslöja mig som putinkramare och som ”stalinist”. Men jag gör inte Åsmans experiment utan villkor. Jag vill till exempel gärna veta vilken av de många nyhetsberättelserna som Åsman tycker att jag ska utgå ifrån.
Åsman antyder ett svar även på den frågan. Han tycker att jag ska tänka mig en amerikansk bombning av ett sjukhus. Men med det har Åsman ju avslöjat att han tror på de kapitalistiska massmedieföretagen. Och det när de ljuger som allra värst…
Där har vi alltså en av skillnaderna mellan antiimperialister och bombvänster:
Bombvänstern litar på massmedierna och tror på historierna där. Jag har för länge sedan slutat att tro på SVT, SR, DN… Jag utgår numera ifrån att de ljuger. Jag läser dem bara i undantagsfall. Jag betalar inte för dem. Och jag söker svar på andra håll.
Lika bra att ta det ordagrant!
FN:s stadga 2:4
”Medlemmarna ska i internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet, eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Undantagen
”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill det att Säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder för uppehållande av internationell fred och säkerhet”
”avser Säkerhetsrådets möjlighet att besluta om åtgärder enligt kap VII i stadgan i händelser om hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar. Även bruk av vapenmakt kan komma i fråga.”
De här artiklar i stadgan har USA konsekvent brutit mot i sina imperialistiska försök att erövra total kontroll militärt och ekonomiskt över hela världen. Dess bättre utan framgång och alltmer desperata och med massor av oskyldiga offer.
I samband med Balkankriget kritiserades USA och allierade hårt för sin totala nonchalans för FN:s stadga, Flygbombningarna mot Serbien och i Kosova genomfördes på sidan om genom Nato och inte i FN:s regi. Irakkriget likaså. Mer tydligt kan det nog inte bli.
Jag är med på det resonemanget, Anders P. Men jag vill tillfoga två motivbilder, om du tillåter.
Den ena gäller Imperiet; alltså, som jag ser saken, London-New York. Den andra gäller Israel.
Imperiet har ett allmänt intresse av kaos i Asien som jag anser att man måste nämna här. I imperiets ledning är man inte ett dugg lycklig över att staterna i Asien närmar sig varandra, bildar förbund (SCO), ger sig på gemensamma projekt (Den nya sidenvägen) och att asiaterna kommer till klarhet om att de har egna nationella intressen och asiatiska intressen, som inte är identiska med eller kanske rentav konträra till Imperiets intressen.
Det är bara att titta på kartan. Asiatisk integration medför risk för att London och New York hamnar i periferin. Vill bankoligarkin sitta i utkanten? Självfallet inte.
Imperiet har haft stor nytta av framstegsmyten. Till och med de som hatar imperiet och ”imperialismen” tror att den angloamerikanska globaliseringen är detsamma som oundvikligt framsteg. Men saken är ju den att ifråga om Asien är Imperiet så föga inställt på framsteg att man ägnar sig åt att med alla medel förhindra framsteg.
Krig är ett sådant medel. Och det är det medlet man använder i Syrien, sedan man alltså under de senaste tjugo åren först använt det på en lång rad andra platser tvärs över Asien: Tjetjenien, Georgien, Afghanistan, Iran, Irak, Pakistan…
Och varför är det så stört in i vassen omöjligt här i den svenska provinsen av EU att tala om det uppenbara israeliska intresset för krig och kaos i Syrien?
2006 försökte israelerna platta till Hizbollah i Libanon. Det gick inte. Tvärtom. Det gick alldeles tokigt för den israeliska ”försvarsmakten”. Den fick helt enkelt stryk. Rejält med stryk. Och det nederlaget kommer troligtvis (inom parentes sagt) att framstå som en historisk vändpunkt för världen. Förutsatt alltså att Gud tillåter att världen inte går under i ett atomkrig först…
Nederlaget mot Hizbollah innebar att israelerna inte kunde gå vidare med Yinon-planen, alltså den plan på en total omgestaltning av hela Mellanöstern i en av Israel önskad riktning, som ligger på planeringsbordet i Tel Aviv oder sonstwo sedan tidigt 1980-tal.
Hizbollah skulle troligtvis kunna bita ifrån sig rejält även idag. Men det har förstås blivit mer komplicerat att upprätthålla linjerna bakåt till de allierade i Iran, via Syrien, sedan Syrien störtades i kaos.
Kriget i Syrien ligger alltså uppenbart i israeliskt intresse. När Syrien är slaget i spillror kan Israel ta itu med Hizbollah. Man behöver inte sitta i Damaskus för att fatta det.
Till det kommer, som bekräftelse, den ström av indicier och uppgifter om direkt och indirekt israelisk inblandning i kriget i Syrien, som vem som helst kan inhämta om man bara kan förmå sig att stänga av pladdret i SVT, SR, DN… ett litet tag.
Jag vill ställa en fråga till Benny. Anser du fortfarande att det var rätt av rebellerna att med Natos hjälp att störta Khadaffi? På den tiden det begav sig var din blogg full av den Nato-propaganda som också fanns i de stora svenska medierna.
När rebelluppgifter om 50-60 000 döda* visade sig vara falska och när 3000 döda vid Khadaffis flygbombning av Benghazi också visade sig vara falska transformerades uppgifterna till att ”Khadaffi skulle ha utfört dåden om vi inte hindrat honom”. Exilledare för oppositionen mot Khadaffi säger idag att Libyen är ett helvete och vågar inte åka till Libyen. Före detta rebeller önskar Khadaffi tillbaka!
Det är samma drev nu mot Assad som det var mot Saddam och Khadaffi. Under veteranutfrågningen av Hillary Clinton för en månad sedan sa hon att Irakkriget var ett misstag! För ett halvår sedan fick Jan Björklund samma fråga, men hans svar var att det var nödvändigt att störta Saddam.
Benny, var det rätt att störta Khadaffi? Vad tror du händer om Assad störtas, ett nytt Libyen eller en demokratisk regering med hög trovärdighet i MR-frågor?
Har inte USA varit i krig med Ryssland sedan 2011? Fast genom olika ombud?
Håkan Blomqvist har nu skrivit ett svar på den kritik han fått i Internationallen, här återgiven på Svenssons blogg. Läs och polemisera!
Kanske är allt sagt. Men ändå skriver jag. Amerikanska tidskriften Time skriver att det inte finns någon möjlig regering utom Assad. De inbördes stridande krigsherrarna kan inte styra landet. Vilka intressen har egentligen USA?
Ryssland är omringad av amerikanska militärbaser. Enligt uppgift som jag inte kontrollerat, har Ryssland en viktig bas i Syrien. David och Goliat.
Kanske kan nye FN-chefen göra något!
Birgitta H!
FN-chefen kan bara agera utifrån FN-stadgan. Vanligtvis genom att kalla in säkerhetsrådet, men där kan beslut blockeras av såväl Ryssland eller USA som tillhör de fem stora med vetorätt.
Men detta är inte amerikanarna intresserade av då de vet att de enda som har legitimt stöd av stadgan är Syrien med Ryssland som allianspartner, då det angripna landet Syrien har rätt enligt stadgan till kollektivt försvar gemensamt med ryssarna.
USA:s agerande såväl tidigare i Irak och Libyen liksom nu i Syrien är helt i strid med allt som står i FN-stadgan. Dessutom i samverkan med terroristorganisationer.
USA har kanske ett kort kvar att spela ut. Marktrupper från amerikanska armén är politiskt omöjligt oavsett vem som sitter som president. Däremot är den mycket potenta saudiska armén villig att bidra med marktrupper i Syrien och då naturligtvis i strid med FN-stadga, Mer än 100000 soldater finns att tillgå och det är en modernt teknologiskt utrustad armé som är väl utbildad och kan föra krig. Landet kan också bidra med flygvapen om det behövs. Konflikten kan eskalera ytterligare med krig genom ombud för USA:s del.
Tyvärr pekar det mesta även på att saudierna dessutom har tillgång till egna kärnvapen!
Lång dags färd mot natt med andra ord!
Några kommentarer om Håkan Blomqvist, Benny Åsman & Co.
Det finns inget skäl att ge sig in i debatter med Blomqvist i den här frågan. Han är en fantastisk retoriker, men han kan helt enkelt ingenting om ämnet. Han kan ingenting om euro-Asien, han kan ingenting om hur krig utkämpats efter 1975, han kan ingenting om hur den imperialismen ser ut idag och geopolitik är inte hans grej. Dessutom är han antimilitarist när det passar, men tvekar inte att påpeka att kampen mot militarismen bäst förs med bomber nästa dag.
(Om någon däremot skulle ta en sten och kasta genom ett skyltfönster i Sverige så är han 100% konsekvent: det är ett oförlåtligt brott mot alla goda krafter som någonsin funnits i hela världen. Och bekämpas väl antagligen bäst med bombkrig, får vi anta. Eller bäst genom att vi bygger en fredsrörelse. Tillsammans med Nato, för att motverka ett svenskt Natomedlemskap…)
Lite av hur lite Blomqvist kan om kriget, eller ens egentligen bryr sig om det, framgår av det ”svar” som är länkat högre upp bland kommentarerna. Han hänvisar till det reellt existerande storkriget (som Blomqvist upptäckt efter att det bara pågått i 25 år, bravo!), omgärdar hänvisandet med tårdrypande retorik (att med skälvande röst säga ordet ”förtvivlad” samtidigt som han bokstavligen river sitt hår, är förresten en av hans favoritposer), men går han igenom stridskrafterna? Vapenslag? De grupper som slåss mot tyrannen i Damaskus? Deras historia och politik? Varifrån de får vapen? Varifrån de får pengar? Vad han tror händer om de vinner?
Nä, sådant svarar han fortfarande inte på, fyra år efter att jag ställde dem för första gången.
Men att kalla Blomqvist, Åsman & Co för nyttiga idioter är ändå fel. Helt fel. ”Nyttiga” är en smaksak, men idioter är dom inte. Jag vet det. Jag delade organisation med dom i 20 år, ledde ungdomsarbete, satt i partistyrelse, arbetade på tidning. Till sist var jag ansvarig utgivare för Internationalen.
Blomqvist och Åsman är inga idioter, dom är players. Dom spelar spelet; dom gör ingenting som dom inte tjänar något på. Och dom är skickliga. Eller ja, Åsman är mest en jävla skitstövel, men Blomqvist är både trevlig och retoriskt begåvad, så han brukar vinna.
Mats L frågar hur en människa hamnar i bombvänstern. Jag skulle vilja utveckla fråga till att gälla hela Socialistiska Partiet: Hur förvandlas ett litet antimilitarisktiskt och antiimperialistiskt parti till ett proimperialstiskt bombparti på bara några år? Utan debatt? Utan egentligt yttre tryck?
Jag borde kunna svara, för jag var där. Men ärligt talat, jag har inte en susning.
Jag stoppade dom i Libyen, genom att skriva hopplappande ledare i Internationalen som jag i lika delar skäms och är stolt över. Stolt därför att det rent tekniskt är bland det bästa jag har skrivit. Skäms därför att jag behövde sticka en kniv i min egen övertygelse och vrida om för att få ner orden på pappret.
Men i Syrien fick jag spö. Jag förnedrades skriftligen, och krossades byråkratiskt. Först marginaliserad, sedan utspottad. Jag läste Koestler under dom där månaderna, och även om sammanhanget var ett mycket mindre dramatiskt kändes Rubasjovs öde som en broders. Men till skillnad från honom så kunde jag lämna cellen – jag avgick som ansvarig utgivare och lämnade partiet.
Det som fortfarande bryr mig (utöver att jag skulle vilja veta vad som hände med det som jag betraktade som mitt parti, för min egen själsliga ros skull), har att göra med det där med spelandet. Blomqvist sket i euro-Asien i 20 år, tills Syrien. Utrikespolitik var han inte intresserad av, och partiets medlemskap i Fjärde Internationalen var mest någonting som fick honom att muttra missnöjt. Åsman är en annan historia, men han var å andra sidan under decennier marginell.
Frågorna jag som ibland snurrar i mitt huvud är: vad är det för spel dom spelar nu? Vad kan dom vinna? Och inte minst: vem spelar dom för? vem spelar dom mot? vem spelar dom med?
Återigen måste man gå till utländska media för att få vettig information, som t ex Hufvudstadsbladets artikel ”Rädsla för att Putin och Trump gör upp om intressesfärer”. Man befarar i Finland en ny ”Jaltaöverenskommelse” (inga paralleller dras till Molotov-Ribbentroppakten). Men, heter det det i HBL, alla är inte lika kritiska mot att den geopolitiska kartan revideras, snarare tvärtom.
”Tidigare utrikesministern och Europaparlamentarikern Paavo Väyrynen skriver i sin blogg att väst har utvidgat sitt revir till områden som är livsviktiga för Ryssland, men av ringa betydelse för dem själva. Väyrynen ondgör sig över att alla forna sovjetrepubliker bortsett från Ryssland, numera omfattas av EU:s intressesfär. Men efter det amerikanska presidentvalet finns det enligt Väyrynen en möjlig utväg. Som lösning kastar han fram en ”Big Deal”, en uppgörelse mellan USA, EU och Ryssland.”
I liknande banor tänker tidigare kommendören för försvarsmakten, general Gustav Hägglund, som i en intervju för Etelä-Saimaa säger att Trump är på god fot med Vladimir Putin.
”Om relationerna förbättras är det möjligt att få till stånd en lösning om Ukraina. Den kunde gå ut på att dela landet, säger Hägglund och föreslår att ryssarna skulle bo i den ena delen och ukrainarna i den andra.”
Gustav Hägglund är ingen ny bekantskap i våra kretsar.
I Ryssland har man, enligt Hbl, med intresse noterat de nya vindarna. Bara ett par dagar efter presidentvalet i USA föreslog Vladimir Putins talesperson Dimitrij Peskov att Trump kunde börja med att bygga upp relationen till Ryssland genom att se till att Nato drar bort sina trupper på gränsen mot Ryssland.
Själv rekommenderar jag detta inlägg skrivet fem veckor innan skrällen i USA och återgivet på alliansfriheten.se.
Anders P!
Jag var ju själv här på lindelof.nu häromdagen inne på en sådan big deal. Så länge USA betraktar hela världen som sin intressesfär så kan det under rådande styrkeförhållanden smälla till vilken dag som helst.
Men om de slutar att marknadsföra sig som den enda oumbärliga nationen och de tre stora erkänner varandras intressesfärer, så blir det lättare att sova om nätterna och Trump kommer att gå till historien.
Lika roligt blir det förstås inte för vårt politiska etablissemang. Vad skall de ta sig till när den trygga matta de stått på sedan Kalla krigets slut en morgon när de vaknar liksom bara har dragits undan för dem?
Bo P!
Ger kanske en möjlighet till upprustning av ett svenskt invasionsförsvar.
USA måste anpassa sig till den kostym de har och de intressen de främst måste rikta in sig på d v s Sydostasien och Sydkinesiska sjön.
Ryssland ligger lågt och samverkar sedan en några år med Kina inklusive i gemensamma flottmanövrar i Ostasien, men även i Medelhavet. Krim och Ukraina nedprioriteras av USA som ett led i att inte lägga sig någon av deras interna angelägenheter.
Den kinesiska regimen har för första gången fått ekonomisk motstånd med hot om rejäla skyddstullar, vilket slår hårt mot deras stål inom kort. Trump vill även samtala med kineserna och de har inte stängt dörren. I utbyte mot inte fullt så kraftiga avgifter på kinesiska varor, verkar de vara beredda på att ge amerikanarna som första nation en viss liten del av den kinesiska bankmarknaden.
Stefan Lövén och Margot Wallström går till historien som det sämsta utrikespolitiska block någonsin i svensk politik. Peter H ligger bra till även han. Trion söker nu svar från inte minst den nya amerikanska administrationen. Det dröjer nog innan de får kontakt, till följd av deras öppna spel för Hillary Clinton i kombination med förolämpande attacker mot Trump.
Den extrema antiryska synen på Putins administration gör framtiden ännu mer oviss, en av världsledarna har förvägrats besöka Sverige, en katastrofal missbedömning som kan stå oss dyrt.
Carl Bildt i SVT Nyheter idag den 16 november: Slutet på västvärlden som vi känner den.