Öronlappsfåtöljer i Linköpings stadsbibliotekStadsbiblioteket i Linköping, med dess mycket trivsamma atmosfär, uppsöker jag gärna vid besök hos min äldsta dotter som bor och verkar i staden. Slår mig ned i en bekväm fladdermusfåtölj med datorn i knäet.
Utsikt mot domkyrkans torn som angivande färdriktning sträcker sig rakt mot himlen. När jag nyss strök förbi kyrkan hukade en äldre kvinna vid porten under ett paraply och tiggde. Anropade mig på ett främmande språk.
Regnigt och grått i det Linköping jag kommit att tycka om. En stad som till skillnad från min hemstad verkar vara på offensiven. Men deprimerande väder. Snön borta. Försvagar julstämningen.
Utanför biblioteket har det rests en sten med ett poem ur Tage Danielssons, stadens store son, hand. Om hur varje droppe måste hålla någon annan ”oppe”. Klokt och välment. Som allt han skrev.
Danielsson har aldrig tillhört mina favoriter. Det vilade något skolläraraktigt, ”ordentligt” och uppfostrande över honom. Jag var heller aldrig, till skillnad från nästan alla andra, förtjust i Hasse och Tage. De höll sig innanför ramarna. Lämnade mig oberörd.
Filmen om dem, som nyss haft premiär, tänker jag inte se.
Men Hasse själv, det var grejer som hette duga, det! Lindeman i en mängd olika skepnader. Hans fantastiska improvisationskonst. Ingen slår den. Min mamma hade ett uttryck: ”Var får han allt ifrån?” Det fångar Hasse Alfredson. Själv påstod han någon gång: ”Från en liten firma i Nordtyskland.
I filmen ”Den enfaldige mördaren”, Alfredson både skrev manus och regisserade, spelar han en nazianstruken sadist. En plågoande. Ondskefull. Och han gör det lysande.
Liksom den omdömeslöse, lojale byråkraten Lennart Siljeberg i ”Grisjakten”.
Jag minns vad Jan Myrdal en gång skrev om hur han står på torget i Mariefred och säljer Fibban. Betraktar människorna som passerar. Tänker: En Hasse Alfredson föds det i bästa fall en på tusen.
Om det finns genier, var Alfredson ett sådant.
Utbrytarkungen i Kivik kryper ned i en låda som nogsamt förseglas för att kastas ned i vattnet i Kiviks hamn…
Hasse: ”Och postmästarn var där och lackade.”
Tage: ”Ja.”
Hasse: ”Så var postmästarn var där och lackade.”
Tage: ”Ja, ni sa det.”
Hasse: ”Inte fan kunde han bryta sig ut.”
Samspelet mellan Hans A och Tage D, ”Det var grejer det!” De var smått geniala tillsammans, och ofta var för sig. Tages lektion i sannolikhetslära efter vad som hände i Harrisburg 1979 är en klassiker. Men visst kan den uppfattas som skolläraraktig, ett begrepp som inte i sig, vad jag vet, har en alltigenom negativ klang. Precis som ordet ”propaganda” inte heller har det, Lasse E. (Nu var jag skolläraraktig!)
”Var blev ni av” som kom på Svea Hund 1976 lyssnar jag regelbundet på. Oerhört inkännande sångtext som också visar på mycket god språkkänsla.
Ja, ju mer jag tänker efter desto större lust får jag att om dig Lasse Ekstrand skriva ”Stackars Lasseliten. Det är synd om honom som inte kan förstå storheten, folkligheten hos en av Sveriges bästa författare, poeter, manusförfattare, filmregissörer, skådespelare och komiker”. Men så slår det mig, Lasseliten kanske bara vill locka fram någon som mig, någon som vill skriva lite om Tages folkliga storhet?
Tage Danielssons ”skollärarstil” var naturligtvis avsiktlig, ett stilgrepp, uppfattar jag det som.