Ur ruinerna efter det statsbärande partiet SED (Socialistiska Enhetspartiet) i DDR uppstod PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus) som sedermera blev Die Linke.
Genom att byta namn på det komprometterade, diktaturbärande SED kanske forna (?) stalinister hoppades på att kunna övervintra. Trots repressiva insatser riktade mot de egna medborgarna.
Kuriöst nog blev reaktionära CDU/CSU största parti när östtyskarna efter murens fall för första gången fick rösta fritt. Visserligen hade Kohl lovat ossisarna guld och gröna skogar, men det är nog inte hela förklaringen.
Var blev den ”socialistiska människan” av? Betydde fyrtio års realsocialism alls inget? Och vad med alla som slutit upp i demonstrationståg på 1 maj och devot hyllat statsledningen?
Allt blott ett spel för gallerierna? Man bör förstås komma ihåg att DDR växte fram ur den ryska ockupationszonen efter andra världskriget och att storebror under halva Tysklands fyrtioåriga existens alltid höll ett öga på lillebror.
Oskar Lafontaine lämnade SPD för Die Linke. En lysande retoriker. Det ryktades att den avideologiserade ”Mutti” Merkel vägrade att debattera med honom i förbundsdagen. Hon insåg att hon var chanslös.
Die Linke rönte till en början ganska stor framgång i de forna DDR-delstaterna. Men de senaste delstatsvalen i Sachsen och Thüringen innebär rena katastrofen. I Sachsen blott 4,5 procent av rösterna. I Thüringen ett hisnande fall från 31 till 13,5 procent.
Sahra Wagenknecht, åtminstone tidigare Lafontaines sambo, lämnade efter mycket bråk Die Linke och startade partiet Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). I Thüringen verkar det som om hennes nya parti får runt 15 procent av rösterna.
Kanske har Die Linke, i likhet med svenska V, satsat alltför hårt på identitetspolitik och en politiskt korrekt, tillika ung valmanskår i storstäderna? Var blev arbetarklassen och de klassiska vänsterfrågorna av?
BSW söker sig mot den tyska arbetarklassen, föga intresserad av identitet och livsstil, samt förespråkar vapenvila och förhandling mellan Ukraina och Ryssland. Inga pengar till vapen åt Ukraina! Krigshetsare som Patrik Oksanen torde få krupp av partiets restriktiva inställning.
Det må kallas ”vänsterextremt”, det likaså framgångsrika AFD ”högerextremt”. Jag vågar påstå att de båda vinner alltfler röster eftersom de står ”verklighetens folk” och dess problem nära. De vänder inte, som de andra partierna, folket ryggen.
Icke minst uppmärksammar de alla allvarliga samhällsproblem i spåren av den massinvandring om vilken Merkel lovade ”Wir schaffen das!” Så blev det ju inte. Ökad kriminalitet och ofrihet för kvinnor resultatet.
Ett ”annat” Tyskland som Orbán menade vid sitt statsbesök. Han kände inte igen sig.
Liksom i Sverige tappar socialdemokraterna mark, men betydligt snabbare i Tyskland. Och ”vänster” har partiet inte varit på evigheter.
Var finns den realistiska vänstern i Sverige? Definitivt inte i Nooshi Dadgostars parti.
Sovjetunionens kommunistparti blev sedan slutet av 30-talet alltmer nationalistiskt som en förberedelse för det krig man visste skulle komma. Inför den nya Stalinkonstitutionen 1936 sas det att alla fiendeklasser var försvunna, ortodoxa kyrkan och de nationella symbolerna blev återupprättade. Senare kom kommunistpartierna i sovjetsfären att slå in på en liknande linje. Så för mig är det inte förvånande att östra Tyskland är nationalistiskt efter först en period med nationalsocialism och sedan ytterligare en med nationalbolsjevism. Och under hela denna period kombinerades nationalismen med sociala program för den del av befolkningen som erkändes som äkta tyskar.
Återföreningen med väst blev samtidigt en besvikelse för många ostis för att inte tala om nuläget när t o m Volkswagen hotar med att dra sig ur Tyskland p g a att Tyskland […] ”tappar allt mer mark när det gäller konkurrenskraft” som Volkswagen nyligen skrev i en rapport.
Både BSW och AfD verkar fånga upp den politiska kultur som östra Tyskland levt med i snart ett sekel, en kombination av en etniskt orienterad nationalism och sociala program. Frågan är om östra Tysklands exempel med detta speciella arv fullt ut kan kopieras i andra länder?
Var finns den realistiska vänster i hela Västreuropa? Ekstrand torde befinna sig i verkligheten, då han antar att de ”extrema” står ”verklighetens folk” och dess problem nära. De vänder inte folket ryggen med ”märkvärdigheternas politik”.
Vänster, numera ett svårfångat begrepp som innehåller en mängd av åsikter från den som tigger utanför våra butikslokaler till någon förtroendevald för socialdemokraterna som anser att det är hur bra som helst med Nato och DCA avtal. Däremellan finner vi Pride och i övrigt identitets politik och än mer som jag inte kommer på.
Den klassiska vänstern, som bestod av en grundplatta gjuten av det arbetande folket, har förmodligen vittrat sönder på grund av det lockande valfrihetsbegreppet, som – jag söker mina egna vägar till framgång.
Att vända på en sådan i min mening katastrofal utveckling kräver en gemensam kraftansträngning där dom humana perspektiven måste stå i förgrunden för ett väl fungerande samhälle i dess egentliga betydelse.
På tal om det.
Det ryktas om att Patrik Oksanen drabbats av andningsbesvär samt besvär med gaser och därav följande uppsvälldhet. Andningsbesvären orsakas dock enligt sakkunniga inte, som man skulle kunna tro, av för hårt knuten fluga! Jag kan inte gå i god för sanningshalten i dessa rykten. En del menar att han periodvis är svårt ångestriden med följande andningsbesvär. Han har till yttermera visso haft en del besvär med teaterkonsten härförleden, vilket icke kan ha minskat hans prekära belägenhet. Det har även i sammanhanget framkommit att han INTE stöder Hamas. På detta bör man dock kunna lita. Elaka tungor har nämligen antytt motsatsen. Såna där som hatar bärandet av fluga… Nej, låt oss släppa flugan fri!
Lasse E!
Med rasismen i det nya Tyskland läste jag om innan jag åkte igenom östra delarna Rostock rakt söderut 1991. Bl a på idrottsevenemang. EN orsak var alla studenter ”Tredje världen” som
man uppfattade hade inte bara rätt utan också efterrätt.
Det här med Vänster har jag inte brytt mig om speciellt. Mina analyser utgick från sakfrågor som
nykterhetspolitik där Vänsterpartiet sticker ut. Mig veterligen har endast (V) haft en aktiv alkoholist som partiledare och riksdagskvinna. Tragiskt att inte omgivningen reagerade, men många kändisar passade på att göra karriär när ”V” hade 12 procent i riksdagsvalet, inom press och författarskap.
Allas vår Gudrun S som även lyckades med konststycket att elda upp 100.000 kronor som en konstinstallation.
Detta var en gåva från musikern Benny Andersson till det nya partiet Feministiskt Initiativ.
Perioden 2014–2020 träffade jag delar av krogvänstern, där kunde man höra fantastiska åsikter. En sa i förtrolighet till mig att länder finns inte, det är bara natur? Men Sovjet slogs väl mot Hitler-Tyskland för att försvara sitt territorium. Inga argument dög.
Brukar inte använda modebegrepp, men nu har begreppet ”IDENTITESPOLITIK” börjat sjunka in.
Misstänker att stora delar av ”Vänstern” är fångade i detta. Jag vill tillhöra Verklighetens folk.
Dom flesta förebilder jag har är FOLKBILDARE som Gunnar Arnborg och Bengt Göransson. Båda döda.
Märkligt att tidskriften Folket i Bild inte anlitade dessa som krönikörer. Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad som jag har kopierat och har samlat i en tidskriftsbox.
Återföreningen DDR-BDR borde ju inte vara någon besvikelse för folket i östra Tyskland. Materiellt har man ju fått det dramatiskt bättre och den som rest där före och efter die wende har väl sett förvandlingen hur grått och trist har förvandlats. 1989 hade DDR 60 procent av västs BNP per capita och var på randen till kollaps. I dag har östra Tyskland 90 procent av västs BNP och då har den totala BNP växt dramatiskt på dessa 30 år. Väst har gjort enorma investeringar i öst som betalats med en särskild skatt och det har varit en långt större summa än t ex Marshallhjälpen. Så varifrån kommer missnöjdheten och varför söker man sig till extrempartier?
Under min dagliga utflykt, Mölndal idag, satt jag först på bussen och senare satt jag och ”päste” utanför biblioteket i indiansommarvärmen.
Jag lade ut ett SAMTAL tidigare med K G Hammar och där sa han en intressant sak om mellanrum mellan dom som samtalar. Är svaren givna så blir det inget samtal. Han hänvisade till Martin Buber och hans bok ”Du och jag” oläst av mig.
Vi kanske skall börja där för samtal kommer vi inte ifrån. Läste färdigt en bok om Galenskaparna & After Shave. Claes Eriksson berättade att han kallade sig socialist den varianten där vi tar hand om varandra. Sina möten med vänster betecknade han som att dom vände sig bara till redan frälsta.
Är man underhållare så måste man nå en större publik annars blir det inget av projektet. Sprang på C E i Göteborgs Centralstation i Augusti 2023 strax efter hans Sommarprogram. Finns på SR-play. Där han berättade att han fick ta arbete på Ferrolegeringar som skänkspettare 1971, några år efter jag börjat på Grundbergs Mekaniska Verkstad 1968-74.
En sak jag lärde mig förra veckan var när en Häcken-supporter tog med mig till Slättadamm där pensionärer spelade GÅFOTBOLL. Ännu en erfarenhet rikare som publik. En kvinna berättade att dom har haft deltagare som var 80+ och dom skall försöka få sjukvården att föreslå Gå-Fotboll mot ålderskrämpor.
Fick efteråt tack för att jag brydde mig. Att bry sig är ett nyckelord för mig, jag slutade idag att lösa korsord när jag såg 2 föräldrars kamp att få sin 3-4-åriga dotter att inte hoppa ur vagnen och skada sig av spårvagnarna som gick precis intill. Jag tolkade deras gest efteråt som att ”du förstår det är jobbigt att hålla efter in liten sprattel-gumma.”
Vid 75 års ålder tar jag på mig rollen som spridare av livserfarenheter till dom som bryr sig. Bryr man sig inte om den stora tysta majoriteten så ökar risken att man blir överrumplad av t ex Sverigedemokraterna och Trump i Amerika.
Det myntades redan på 1970-talet att vänstern har svårt att hantera sin besvikelse. Var det av Aftonbladets kulturchef? Man måste lära sig av sina misstag. Vänstern skiljer sig inte från övriga partier. Utan rekrytering från Folkrörelseaktivitet så hänvisas man till människor utan livserfarenhet ihop med den tysta majoriteten.
Lasse E!
Jag tycker att din artikel pekar åt rätt håll. Jag har dock några synpunkter.
Du skriver:
”Var blev den ’SOCIALISTISKA MÄNNISKAN’ av? Betydde fyrtio års REALSOCIALISM alls inget?” (mina versaler)
Termen ”realsocialism” leder fel. DDR hade inget med socialism att göra. Det handlade om statskapitalism med en byråkratklass vid makten och en arbetarklass utan demokratiska fri- och rättigheter. Denna byråkratklass hade inte överlevt en dag utan stödet från de sovjetiska bajonetterna. Under dylika omständigheter kan man inte tala om den ”socialistiska människan”.
Du skriver:
”Och ’vänster’ har partiet [socialdemokraterna] inte varit på evigheter.”
Delar den uppfattningen. Jag skulle vilja lägga till följande precisering. Det socialdemokratiska partiet var från och med andra världskrigets slut, 1945, till början 1980-talet ett inomkapitalistiskt reformistiskt parti som bedrev en politik som medförde att inkomst- och förmögenhetsfördelningen gynnade det arbetande folket och att det byggdes upp en välfärdsstat. Från och med början av 1980-talet anammade ledningen för det socialdemokratiska paritet en nyliberal ekonomisk politik innefattande först och främst sänkta skatter för främst de rika, nedskärningar i offentlig sektor, privatiseringar och marknadsstyrning av offentlig sektor. Detta har medfört att den välfärdsstat som fanns i början av 1980-talet steg för steg håller på att raseras.
Arne N!
Tack för ett klargörande inlägg! Du har helt rätt och jag instämmer oreserverat, inte förtjänar
”realsocialismen” att kallas ”socialistisk”. Min ironiskt färgade fråga om ”den socialistiska människan” kanske förlorade sin ironi. Det beklagar jag.
Intressant nog skrev jag 1975, under min doktorandutbildning, ett arbete betitlat ”Byråkratins makt och teorier om självstyre” som var tänkt att bli min doktorsavhandling. Men så blev det av olika anledningar inte.
Jag var mycket inspirerad av Jacek Kuron och Karel Modzelewskis ”Brev till polska arbetarpartiet”, ett verk naturligtvis förbjudet i det stalinistiska Polen, som tecknar samma bild som du av en politisk byråkrati, en ”ny klass” (Milovan Djilas) som suger mervärde ur arbetarklassen.
Jag var också inspirerad av jugoslaviska självstyrelseteoretiker, bland dem Mihailo Markovi?.
Jag minns hur svårt delar av ”vänstern” hade det på den tiden. Hur se på Östeuropa, främst Sovjet? Inte ville man hamna i samma läger som ”antikommunisterna”.
Minns en debatt i en fullsmockad universitetsaula i Upsala där frågan direkt riktades till huvudnamnen på podiet, Paul Sweezy och Harry Magdoff, om hur se på Sovjet. Vilken term borde användas? ”Postsocialistiskt” föreslogs av någon i publiken. Herrarna på podiet undvek att svara, viskade något sinsemellan. Belysande. Känsligt från ”vänsterhåll” att ta avstånd från eller tala klarspråk om Sovjet.
Jag försvarade ALDRIG Sovjet eller ”realsocialismen”. Åkte ALDRIG på bjudresor, här kunde kända namn nämnas men som jag hänsynsfullt (?) utelämnar, till Östberlin. Samtidigt som dissidenter som Fuchs och Bahro satt i Stasi-fängelset Hohenschönhausen.
Min sympati och solidaritet fanns alltid hos dissidenterna.
Billström önskar växla karriär
helt plötsligt just så där
och Uffe K har ingen aning
så han måste gå på spaning
Och hitta någon annan
vad som möjligt finns att få
Moder Svea tar sig för pannan.
och undrar, hur skall detta gå?
Ty det saknas ju en chef
i Arvfurstens palats.
Så nu finns-där
en ledig plats.
Men om en vän
råkar palatset besöka
finns en lapp i fikarum
för den som önskar söka.
Den socialistiska människan associerar jag till Che Guevara och Kuba. Att Folkdemokratierna föll samman berodde inte på det förträffliga alternativet i Västeuropa utan på inre motsättningar som utnyttjades.
Denna utveckling ser man ju i Sverige också. Inte är det styrkan hos Sverigedemokrater utan
misslyckandet hos SAP och V. Man förstod inte styrkan i Folkhemmet utan gav sig ut på gungfly. Upp med blöta fingret i luften och haka på, nu skall avregleras. Nu ser vi resultatet. Den enda vägens politik, alla skall med, annars!
Under Folkhemsperioden skapades en massa kvalitet inom kultursfären. Povel Ramel, Karl Gerhard.
HasseåTage, Monica Z, Jan Johansson, Cornelis V. Om svenska språket vore världsspritt så kunde
ovanstående jämföras med engelskspråkiga artister.
Lasse E!
Med anledning av din kommentar 2024-09-06 På 09:51!
Förtjänstfullt i allmänhet och i synnerhet att du nämner Milovan Djilas och hans uttryck ”ny klass”, som han utvecklar i boken Den nya klassen
Följande formuleringar av Djilas förtjänar att lyftas fram:
”Äganderätt innebär enligt romersk rätt rätten att bruka, åtnjuta och förfoga över materiella nyttigheter. Den kommunistiska byråkratin [i Sovjetunionen] brukar, åtnjuter och förfogar över nationaliserad egendom.”
Och:
”Den nya klassen hämtar sin makt, sina privilegier, sin ideologi och sina seder från ett speciellt slag av äganderätt – den kollektiva – som denna klass förvaltar och fördelar i nationens och samhällets namn.”
Lennart Petersen!
BNP per capita är ett trubbigt instrument och säger inget om jämlikhet. Om f d DDR idag tjänar 90 procent av västs inkomster så säger det inget om hur dessa inkomster är fördelade. I Sverige är BNP per capita 560.000 per år, själv får jag som pensionär 30 procent av denna inkomst och min verklighet är 70 procent från Sveriges BNP per capita.
BNP per capita är den totala ekonomiska volymen, inklusive då samhällets inkomster och utgifter som är runt 50 procent av det totala. 560.000 är alltså inte medel för svensken, det är betydligt lägre. Men att östra Tyskland gått från 60 procent till 90 procent av västs BNP och detta från en volym som växt väsentligt säger väl en del. Och har man rest både i DDR och nuvarande östra Tyskland så har man väl inte undgått att se den stora förvandlingen.