SVERIGE ÄR ETT litet, fruset land i Europas utkant. Även om makthavarna i sin hybris inbillar sig att vi inte är det. Den inhemskt misslyckade, kanske snart bortglömde Löfvens självbelåtna min när han tilläts dansa med de stora gubbarna och tanterna inom EU icke att ta miste på.
Kulturlivet färgas och skadas av denna litenhet. Alla känner alla. Klia min rygg, så kliar jag din. Kanske Författarförbundet med alla stipendier i sin hand utgör det bästa exemplet. Ett skäl för mig att lämna det, som jag också gjorde för länge sedan.
Jag minns den fruktade, för att inte säga hatade när han skrev teaterkritik, Allan Fagerström. Han bosatte sig utanför Stockholm, i Katrineholm vill jag minnas, och kotterierna, ”klegget” enligt Juholt, för att inte frottera sig med dem han skulle kritisera.
Bort vänskapskorruption!
Och jag minns DN:s alltid lika ”sure” teaterkritiker Bengt Jahnsson och Ingmar Bergmans vredgade knuffande av honom på Dramaten, för mer än en knuff var det inte, även om det i efterhand framställts som en smäll på käften. Demonregissören, ”vår Dalahäst i världen” som Widerberg kallade honom, efterfrågade inte seriös kritik, utan att man skulle berömma och hylla honom. Förödande hållning gentemot en konstnär och dennes verk.
Lojalitet, finns det ett fulare fenomen? Jag tvingades höra det på högskolan innan jag hann stämpla ut, att man skulle vara lojal. Men inte mot stolta högskoleideal, utan mot en ideologisk, värdegrundsstyrd ledning och medelmåttor till chäfer. Högskolan lekte privatföretag, krävde lojala medarbetare. Illojalitet, vägran att jama med, straffades i lönekuvertet. Som facklig förhandlare kunde jag notera det.
Hänsynstagande, ett annat fult fenomen. Ett aktuellt exempel: Socialminister Hallonbuske har seglat förbi på ett foto i skär, illasittande och föga klädsam dräkt. Fy! Fult mot henne att sprida detta, enligt många. Bland dem riktigt upprörda röster i falsett. Statsrådet borde tydligen skyddas. Oklart varför. För någon högre saks skull? För att hon är kvinna? Att det är opassande? Ouppfostrat? Om detta må vi icke tala. Myndighetskrypandet består, undersåtligheten verkar ha blivit en del av den svenska folksjälen.
Liksom krypandet inför monarkin. Trots hans majonäs, stollens, alla bravader. Upprördhet över tv-serien om Bög-Gurra och hans sexuella eskapader med Haijby och unga män. Republikanen Vilhelm Moberg torde rotera i sin grav över bestående undfallenhet och flathet. Han som aldrig tvekade att avslöja korruption och maktmissbruk genom att tala klarspråk, lade aldrig band på sig – av missriktad hänsyn. Därigenom skingrades ofrihetens luft, det blev lättare att andas.
Landet präglas av kriminalitet, inte av ett levande offentligt samtal och ett spännande kulturliv. En randstat, vad gäller det senare. Sydafrikaniserat, vad beträffar det förra.
Uppmaningen kan bara bli, även om jag låter som en ropande röst i öknen: Var inte lojal mot någon! Visa ingen hänsyn mot de maktens herrar och kvinnor som icke förtjäna det! Oförskämdhet och rakhet är en dygd! För guds skull: tala klarspråk!
För övrigt anser jag att Jan Myrdal är djupt saknad.
Bra skrivet, inte minst i dessa tider, Lasse!
Kravet på ”lojalitet” kan bli förkvävande, ett krav på tystnad och att låta dumhet passera opåtalad! Skulle inte på något sätt leda till något bra. Alltid illojal mot de som tillfälligtvis har makten i samhället, i organisationen och i föreningslivet. Men aldrig glömma solidariteten med de vanliga, de som inte ”uppsatts”!
En fantastisk tekning som säger mer än ord.
Vad gäller lojalitet mot dem som makten haver, vill jag mena att den har varit ganska utbredd i dem flesta kretsar, jag kommit i kontakt med under mina 78 år. Det tysta folket har ofta ställt in sig i ledet över tid, allt sedan vår allmänna rösträtt fick sitt genombrott för så där hundra år sedan, eftersom den tjänar dem väl. Detta trots att demokrati inte alltid tillämpades fullt, ty det kunde förekomma inslag med störande moment av buffligt pampvälde.
Kanske befinner vi oss i en ny tid som visar mot en annan riktning då högerkonservativa tar allt större plats inom våra politiskt beslutande församlingar. Den traditionella folkrörelsedemokratin har i viss mån slutat att leverera generell välfärd med samma effektivitet som förut. Ett missnöje högerkonservativa fångar upp på ett ganska påtagligt sätt, framförallt bland dem som traditionellt tillhört Socialdemokraternas röster.
I spåren av vaccinmotståndet finns därtill ett embryo mot ytterligare steg i högerkonservativ riktning och då lånar jag ett litet tänkvärt citat av den alltid aktuelle Tage Danielsson.
”Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp”.
Är den knäböjande polistjejen som knyter näven och ropar ut att ”Black lives matter” ett exempel på protest och illojalitet? Eller är det i stället de härskande tankarna (=de härskandes tankar) som just där och då iklätt sig protestens rekvisita?
Allan Fagerström var en av våra verkligt kunniga teaterkritiker. Stor kännare av Shakespeare. Jag fick tursamt tag på spillror av hans omfattande teaterbibliotek efter hans bortgång, vid numer nedlagda antikvariat Alfa (hörnet Tunnelgatan/Drottninggatan).
En annan utmärkt teaterkritiker var Per Erik Wahlund. Bergman hyste av begripliga skäl respekt för dessa män medan han föraktade Bengt Jahnson. (Det var han inte ensam om).
Tomrummet efter Jan Myrdal växer! Emellertid: All teater som idag inte är på något vis självfinansierad, måste för att få statens stöd deklarera lojalitet med det politiskt korrekta, vilket betyder bl a HBTQI m m. Helst bör man stödja Black Lives Madder (obs! uttal).
Det går bra för Sverige. Alla ska med! Hela landet skall leva!
PS. Bergman hade ruskiga problem med tarmen. Många av hans sort verkar ha (eller har haft) det. Tänk bara på Führern.