All offentlig makt i Sverige utgår från folket, så lyder definitionen av demokrati enligt den tyngsta av Sveriges grundlagar – Regeringsformen. Om det förhåller sig på detta sätt, ja då är allt frid och fröjd. Vald regeringen har därefter till uppgift att omsätta folkets vilja till politiskt ställningstagande och praktisk handling för att folkstyret, demokratin, ska anses fylla sin grundläggande funktion. Att de politiska partierna i sina program och valplattformar är de som innan valen föreslår den kommande politiken ändrar inte demokratins innehåll, det parti eller konstellation som får majoriteten av medborgarnas röster har till uppgift att genomföra den politik man gick till val på.
Men om två eller flera partier före valet utfärdat motstridiga löften, eller ett parti i partiprogrammet har en avvikande uppfattning till den egna valplattformen, vad blir det politiska resultatet då efter valet om dessa partier slår sig samman till en regering. Utgick makten från folkets val av politik efter valet 2018 eller fick folkstyret stryka på foten till förmån för etablissemangets lösning som ingen röstat för.
Den svenska neutralitets- och allianspolitiken kan sägas ha varit i kraft från år 1818 till början av 1990-talet. Denna politiska linje gick i graven då vårt land, som medlem i frihandelsgemenskapen (Efta/EG), anslöts och underordnade sig EU som är en politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Men EU är inte bara en politisk union på väg mot en federal statsbildning, EU är också inkörsporten till Förenta staternas militära organisation – Nato. Detta förhållande har för Sveriges del varit uppenbart allt sedan anslutningen till EU.
Bevisen härför är många, ett av de mer blodiga är när Sverige deltog med flygvapnet under Natos befäl i krossandet av Libyen. Landet hade under Gadaffis ledning utvecklats till Afrikas mest välmående, men det i sig var inte anledningen till bombkampanjen. Den verkliga orsaken var att Libyens Gadaffi arbetade för en gemensam afrikansk valutaunion där dollarn uteslöts vilket inneburit ett kraftigt slag mot USA:s politiska och ekonomiska grepp om världen.
Med hjälp av Sveriges krigsinsats säkerställdes dollarns ställning samtidigt som Libyens försvarsmakt slogs i spillror liksom radio och TV-stationer, infrastruktur, skolor, sjukhus och 10.000-tals av landets invånare dog eller skadades. Idag härskar olika klaner, islamistiska grupper liksom kriminella gäng det av Nato bombhärjade landet, samtidigt som Libyen blivit stor exportör av afrikanska migranter till Europa.
Följer man vårt lands förhållande till Nato alltsedan EU-inträdet så uppenbarar sig en enkelriktad väg. Detta oavsett alla utlovade löften som riktats till medborgarna. Följande ur statsminister Ingvar Carlssons deklaration som rörde Sveriges ansökan om medlemskap i EG, senare EU, förtjänar att återges – Grunden för svensk säkerhetspolitik är en fast och konsekvent neutralitets-politik. Det är ett medel som vi sedan länge funnit bäst ägnat att uppnå målet att trygga vårt lands fred, frihet och oberoende, vår demokratiska samhällsordning och rätten att själva forma vår framtid i enlighet med våra egna värderingar. Sveriges säkerhetspolitiska linje har ofta sammanfattats i uttrycket ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Det är ett samlings-begrepp för de hänsynstaganden som krävs i fredstid för att klargöra att vi kommer att förhålla oss neutrala vid ett eventuellt framtida krig i vårt närområde (hela deklarationen publicerad i DN 15 juni 1991).
Nu är Sverige på väg in i Nato även om Turkiet krånglar en smula. Snyggast blir det om Turkiets president ändrar sig, i annat fall kör Washington över den misshagliga linjen och Sveriges medlemskap fullbordas.
Hur har det kunnat bli så illa, vi blir nu en av Natos frontstater gentemot Ryssland. Generalsekreteraren för USA:s Nato-organisation, Jens Stoltenberg, har vid flera tillfällen menat på att trots de segdragna förhandlingarna med Turkiet är Sverige ett tryggare land nu än före ansökan. Ulf Kristersson å sin sida har ett antal gånger framhållit att vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.
Med tanke på de senaste 80 årens otrygghet och tryggheten nu efter ansökan inställer sig frågan: Hur obeskrivligt illa var inte Sveriges läge för bara ett par år sedan, före ansökan, som utebliven amerikansk frontstat mot Ryssland och utan etniska, språkliga, kulturella,
ekonomiska och gränsdragningskonflikter med det senare landet.
Flera ur det Nato-kollaborerande etablissemanget har även framhållit att Nato tjänar på ett svenskt och finskt medlemskap. Kan ligga något i det, Natos front mot Ryssland ökas med påföljd att Rysslands krigsmakt sträcks ut, den uttunnas. Medan Nato får resurstillskott får Ryssland fler mål att engagera sig mot vid väpnad konflikt mellan stormakterna.
Inget nytt under solen, osökt kommer det första försöket att slita loss Krim-halvön från Ryssland på 1850-talet i tankarna. Sverige hade 1809 förlorat den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland, men vad hade Finland med Krimkriget att göra. Det räckte att, med eller mot
sin vilja, tillhöra det ryska tsardömet för att engelska och franska flottorna med 80 fartyg och 42.000 man under två somrar skulle bränna och ödelägga finska samhällen och fästningar efter Östersjöns östra kust och Åland. Avsikten – medan den finska befolkningen mördades
eller svalt ihjäl – var att sprida och splittra dåtidens ryska krigsmakt, tunna ur de ryska förmågorna på Krim. Sverige å sin sida, som var neutralt och alliansfritt sedan några årtionden tillbaka, klarade sig helt undan krigets fasor.
Andra försöket att slita Krim från Ryssland kom på 1940-talet med den tyska invasionen och det tredje med den USA-stödda Majdan-kuppen och den ukrainska folkvalda presidentens störtande.
Men nu är läget ett annat, i Sveriges utrikesdeklaration för 2022 sa Ann Linde att Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och har bidragit till stabilitet och säkerhet i norra Europa.
Annat blev det i juli samma år vid Nato-mötet i Bryssel där utrikesministern överlämnade Sveriges avsiktsförklaring med Nato medlemskapet. Linde skrev i sitt brev att Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapnen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.
Nå, var har svenska folkets makt över det offentliga tagit vägen, ansökan om Nato-medlemskap lämnades in under mandatperioden efter valet 2018. Under valrörelsen detta år fanns över huvud taget inte Natofrågan på dagordning. I samband med valet förra året, 2022, var ju Nato-medlemskapet högaktuellt, ansökan var inlämnad bara ett par månader tidigare men fick över huvud taget inte beröras under valrörelsen. Inte i tidningarna, TV, i valstugor eller på torgmöten togs frågan upp till behandling. Partiledardebatter handlade om allt utom om den största omkastningen av svensk utrikespolitik på närmare 200 år.
När Anders Holmberg intervjuade statsministern och Nato-tösen Magdalena Andersson i 30 minuter på den statsfinansierade tevekanalen, hon som är själva sinnebilden för Nato-sveket, nämndes inte med ett knyst ansökan varken från Holmberg eller Andersson. Däremot kommenterade Andersson ett förslag om folkomröstning som väckts av Vänsterpartiet med orden det är en dålig idé, av flera skäl. Det är en fråga som jag inte tycker lämpar sig för folkomröstning.
Den socialdemokratiska ledningens svek är tredubbelt, dels mot landets medborgare, dels mot de egna väljarna och dels, och inte minst, mot de egna partimedlemmarna. I s-partiets stadgar står det att Kongressen är partiets högsta beslutande organ. Och i de 2021 av
kongressen antagna programmet att Den militära alliansfriheten är ett fundament i Sveriges säkerhetspolitik och den bidrar tillsammans med vår ökade militära förmåga och fördjupade internationella samarbeten till säkerhet och stabilitet i vårt närområde.
Om kongressen är det högsta beslutande organet så betyder det att någon 180 graders sväng i politiskt antagna riktlinjer inte är möjlig under aktuell kongressperiod. Önskas ändring får extra kongress inkallas. Görs inte så, utan ändring genomförs som i det här fallet, råder inte demokrati utan någon slags socialdemokratisk führerprincip där ledningen består av en handfull kuppmakare ledande lealösa karriärister.
Samma händelse och förhållande som i stycket ovan fick även Sverigedemokraterna att bli Nato-anhängare.
Svenska folket har nekats saklig information varför Nato-anslutning blivit akut, vi har nekats debatt i frågan mellan de som önskar ansluta vårt land till Washingtons utrikespolitik och de som önskar ett fritt, självständigt och demokratiskt land. Vi har nekats att ta ställning i frågan i allmänna val och i folkomröstning. TV, tidningar, politiker och journalister har snarast dränkt folket i en ensidig propaganda där Nato-medlemskapet har framstått som enda alternativet.
Samtidigt har utländska överhuvuden titt som tätt med Jens Stoltenberg i spetsen tillåtits lägga sig i den svenska debatten och på ett försåtligt sätt framhålla det trygga i Natos famn och utlova Natos stöd, vad det nu innebär, om Ryssland skulle anfalla vårt land.
Den uteblivna demokratin i samband med Nato-ansökan är inget annat än en kupp, en Nato-stödd kupp riktad mot vårt land och folk. Om medlemskapet går igenom återstår bara, den dagen landet får en riktig regering, att meddela Nato-ledningen att vår ansökan är ogiltig, att
svenska folket fråntogs sin makt och demokratin trampades under klackarna av quislingar och förrädare och att landet med omedelbar verkan lämnar allt samarbete med Nato. Fram till dess är varje Nato-soldat som visar sig inom Sveriges gränser att betrakta som
ockupant och vi bör förhålla oss till detta faktum.
Slutligen, det är nu hög tid att organisera en demokratisk motkraft till kuppmakarna inom det svenska Nato-etablissemanget. Annars går det illa, låt strofen ur 1937 års psalmbok ljuda som en varningsklocka:
Skyr du mödan feg och svag
förestår dig nederlag,
fångenskap och döden.
Ett i huvudsak mycket bra och sansat inlägg i frågan om europeisk säkerhet inför den ståndande uppgörelsen med USA:s allmakt över världspolitiken.
Men, givetvis hade en önskat sig mer källhänvisningar angående Libyen och valuta-politiken före det EUSA styrda krossandet av den libyska staten. Frågan om Krims nationella tillhörighet kunde klarlagts med referenser till hur det var då halvön helt plötsligt skulle tillhöra Ukraina. Det 2½:te steget 1954 försvinner bort i dimman av interna sovjetryska maktstrider.
Huvudsidan är naturligtvis vårt eget svenska förhållande till omvärlden. Fram till 1995 var vår alliansfria linje enig och icke underställd andra överväganden än vad som framkommit i de svenska valen. Med medlemskapet i EU kom ytterligare en del frågor in i övervägandena, främst kanske den om sammanhållningen inom EU.
Låt mig här redan deklarera att jag röstade JA till EU-anslutning och framhållit detta som den riktiga och kloka linjen inför framtiden och så gör jag fortfarande. Däremot har jag alltid varit motståndare till Nato och så ännu mer efter 1991 när Nato, utan egen förskyllan, förvandlades från en försvarsallians till en alltmer uttalad anfallsallians för en USA-styrd kapitalism.
Världen förändras och nu har ett annat läge uppstått. Att Europa skulle tvingas ta ställning mellan olika ”imperialismer” i världen förefaller något märkligt. Vi bör här ha en egen, i största utsträckning oberoende, av vad som bestämmer vårt eget ställningstagande i frågan, grundad inställning.
Mycket bra skrivet! Det jag fortfarande undrar över är den nästintill totala tystnaden inom (s). Inga demonstrationer, inga avhopp, inga krav på extra kongress, inga krav på partistyrelsens avgång. Och (v) och (mp) vägrade att lyfta frågan om grundlagsbrott till konstitutionsutskottet. Och vi medborgare sitter still, helt maktlösa i en så viktig fråga.
Angående Socialdemokraterna vad man än anser om partiets politiskt ideologiska vägval, har det där trots allt av tradition funnits en folkbildningsanda som utgår från medlemmarna.
Dess styrka har byggt på aktiva människors förmåga att tillsammans organisera verksamheter i ett förhållande som gjort dem delaktiga och därmed lämnat möjligheter att sätta avtryck mot framtidens samhällsbygge.
Den gemenskapstraditionen formade och satte ett betydande avtryck när vårt välfärdssamhälle växte fram.
Hur gå vidare efter tid som varit är omöjligt att lämna ett konkret svar på om samhället fortsättningsvis skall utgå från; All offentlig makt skall utgå från folket.
Jag frågar mig: Finns den organisationskraften från folkdjupet i dagens samhälle?
Mycket bra skrivet! Instämmer med Dennis Z att Krims överförande från Ryssland till Ukraina 1954 borde klargjorts. Dessutom, om man ska tro A Carlsson i boken Resa in i det okända, borde kännedom spridas om att Krim gjorde egen folkomröstning 1991, förklarade sig självständigt -92 men efter protester från Kiev ändrades konstitutionen till autonom republik inom Ukraina. När Krims president Mesjkov sökte närma sig Ryssland -94 ingrep Ukraina med vapenmakt och parlamentet upplöstes, presidentämbetet avskaffades och lagstiftningen underställdes Kiev. (s 591-92 i boken).
Till Curt Linderholms utmärkta artikel vill jag foga nedanstående rubrik och ingress till en Expressen-artikel liggande bakom betalvägg.
Att jag vill lyfta fram den beror på att ingen, vare sig här på lindelof.nu eller annorstädes nämner vad den pekar på: Folk tycks alltså ovetande eller har glömt.
Från början var artikeln gratis, och jag vill minnas (men kan ju minnas fel) att det i den framgick att det hemliga mötet ifråga var sammankallat, inte av någon statsminister eller president, utan av den svenske plutokraten i förening med någon finsk av samma sort.
…
Expressen den 11 april 2022:
REGERINGEN I HEMLIGT NATO-MÖTE I FINLAND
Finansminister Mikael Damberg och en rad svenska företagsledare, däribland Jacob Wallenberg, deltog i förra veckan i ett högnivåmöte i Helsingfors om Nato, med den finska presidenten och finska näringslivstoppar.
Budskapet till den svenska regeringen, som inte gått ut med någon information om mötet, var tydligt: Sverige bör ta rygg på Finland, och möjligheten att attrahera utländska investeringar kan påverkas negativt om vi inte går in i Nato.
Så långt Expressen.
De folkvalda snappade tydligen budskapet från oligarkerna och visade var lojaliteten låg. Det ansågs plötsligt nödvändigt och akut att gå in i Nato.
Hade inte Expressen luskat rätt på det här mötet, så hade det förmodligen aldrig kommit till allmänhetens kännedom. Det var inte meningen att vi, folket, skulle få veta. Eftersom det därefter heller aldrig nämns så vet ju de flesta ändå i praktiken inte något.
Hur skulle folk se på Nato-anslutningen om man kände till att Jacob Wallenberg gjort påtryckningar i hemlighet därför att han anser att en sådan skulle vara bra för affärerna? Vem kan fortsätta tro på Socialdemokratin när topparna något senare går ut och har ändrat uppfattning och dessutom kör över gällande kongressbeslut i frågan?
Bra sagt! De som gör mig mest bedrövad är faktiskt Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Socialdemokraterna har jag lämnat därhän, de har ju tappat det totalt senaste 6-8 åren.
Var är V och MP:s protester? Var är deras inlägg i debatten mot Natoexpansionen?
Högern räds ju inte för att visa att de är pro Nato, varför är Vänsterpartiet och Miljöpartiet så förbannat fega att visa att de är emot Natomedlemskap? Eller är de pro Nato också nu kanske? De är i alla fall fega eftersom de varken vågar protestera mot det ena eller andra hållet i frågan. Feghet trodde jag aldrig att man skulle kunna beskriva vänstern som, och det bör man inte kunna, men i Sverige går det med sådan s k ”vänster”.
Jag läser även idag:
”PKK ansvariga för gängbrottsligheten, menar Billström.”
Sånt uppenbart påhitt och trams av Moderaterna!
Varför skyddar V och MP inte kurderna mot högerns och Turkiets svartmålning och lögner? Inte konstigt att V och MP ligger och skvalpar i opinionen: de har ju övergett all den ideologi de tidigare stod för. Se bara på Tyskland, de Gröna leder krigsrustningen, är det dom som är de nya idolerna för Vänsterpartiet kanske?
Jag misstänker att (v) och (mp) av taktiska skäl inte vill frondera för starkt mot socialdemokraterna, de vill ju så väldigt gärna sitta i en regering med dem efter nästa val kan jag tro. Men sådant överenskommes förstås bakom ryggen på medborgarna.
Bra, mycket bra. Finns det någon organisation för Nej till Nato? Om inte, starta en! Jag är gärna med.
Rolf Nilsson!
Njae, det handlar (nog) om ideologibyte för V och MP, se bara i Dagens Nyheter, MP:s Bolund beskyller ryska troll för MP:s fallande stöd bland svenskar.