På årets Folk- och försvarskonferens i Sälen var oklarheterna om Sveriges säkerhets- och försvarspolitik illa dolda. Moderaterna krävde att den så kallade försvarsberedningen skulle inkallas för att dryfta nya strategiska frågor som uppkommit efter 2014. Det avfärdades av regeringen, liksom nya krav på höjda försvarsanslag från både M och KD. Ett nytt politiskt ord myntades i sammmanhanget; anslagsbingo. Istället beslutade regeringen inkalla försvarsberedningen under en ny ordförande, Björn von Sydow, den gamle S-trotjänaren som kan lånas till det mesta. Nu senast för att kratta manegen för Wallenbergs vapenaffärer med Saudiarabien.
Klart är – under alla omständigheter – att oklarheterna omkring Sverige försvars- och säkerhetspolitik är stora. USA:s tillbakagång (Syrien…), osäkerheten om Natos framtid, synen på Ryssland, ny president i Vita huset… Alla dessa frågor är förstås mycket viktiga för vilken inriktning vårt försvar ska ha och var och hur mycket resurser som ska satsas.
Efter riksdagens godkännande av värdlandsavtalet (våren 2016) är vi hårt knutna till Nato (innebärande att Ryssland är det främsta hotet), medan Natos framtid och även EUs är mycket oviss. Självklart är det i det ljuset man ska se alla närmast övertydliga signaler om att Sverige måste kunna försvara sitt eget territorium (underförstått och outtalat att Sverige bör dra sig ur olika kostsamma utlandsengagemang tillsammans med Nato och USA).
Här pågår förstås en kraftig dragkamp. Natolobbyn som nyligen med regeringens hjälp fått igenom värdlandsavtalet kan omöjligt backa från sina tidigare positioner; att Ryssland är hotet och Nato är räddningen. Å andra sidan finns förstås inom försvaret de som ser det som sker i världen mer pragmatiskt och inser sedan länge att inriktningen varit fullständigt galen i snart 30 år och att vårt nationella försvar måste restaureras utan Nato. Nato är ju inte längre något att luta sig emot när USA måste se om sitt eget hus och förhållandet till Ryssland förbättras.
Aurora 17
Då beslutar man om den största försvarsövningen på 20 år, Aurora 17. Den har förstås varit planerad sedan värdlandsavtalet ingicks våren 2016. Syftet är att nu på svenskt territorium samöva med Nato (USA, Frankrike, Finland… m fl.).
Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:
19.000 svenska soldater kommer öva med 1.000 till 1.500 militärer från USA, Frankrike, Tyskland och Finland i höst. USA kommer också att delta med drönare för spaning (UAV), Apache attackhelikoptrar, marinflyg och örlogsfartyg. Tyskland kommer att delta med örlogsfartyg och Finland kommer att bidra med F-18 stridsflygplan, transporthelikoptrar och ett motoriserat kompani. Även hemvärnsförband från Danmark, Estland och Norge väntas delta.
Är detta vettigt? Visserligen behöver Sveriges försvar övas, men huvudinriktningen här följer en redan passerad säkerhetspolitisk linje där Ryssland är fienden och Nato är räddaren. Den kommer att förändras, det kommer den nya försvarsberedningen säkerligen att komma fram till. Det minsta man kan säga om denna övning är att den är bortkastade skattepengar (580 miljoner).
Denna övning är precis en sådan följd som vi som samlade namn mot värdlandsavtalet varnade för. Ingen garanti finns för att USAs flyg- och marinenheter inte kommer att föra in kärnvapen på svenskt territorium. Själva poängen med Aurora 17 är att markera (visa militära muskler) mot Ryssland, klart ansvarslöst och spänningshöjande runt Östersjön.
Därför är det viktigt att väcka opinion mot denna dyra och provokativa krigsövning. Läs mer här. Och här.
