USA:s president Donald Trump ändrade under mindre än en vecka efter sitt tillträde landets hållning i fråga om handels-, industri-, miljö-, migrations- och sjukvårdspolitik på ett ganska radikalt sätt. När det gäller säkerhets- och utrikespolitiken förestår sannolikt också förändringar. Detta är ett naturligt utfall i en liberal demokrati där folkstyret betyder någonting. Eller borde vara.
I Sverige brukar emellertid inte regeringsskiften få sådana tydliga konsekvenser. Den lagstiftning som drivs igenom under ett styre blir i allmänhet kvar under nästa. Regeringen Löfvén har faktiskt inte rivit upp en enda ”reform” som tillkommit under dess föregångares tid vid rodret. Det har i själva verket pågått en successiv drift i riktning mot liberalhöger i svensk politik sedan början av 1980-talet, från tillkomsten av den andra Palme-regeringen, som Stig-Björn Ljunggren och Henrik Malm Lindberg klarlade i sin bok Från jämlikhet till effektivitet (2014).
Det betyder de facto att det enda skarpa alternativet i svensk politik under det senaste decenniet har varit Sverigedemokraterna (eftersom ingen kan ta vänster- och miljöpartierna på allvar – de är i grunden vindflöjlar), och det är ur olika aspekter aningen bekymmersamt, eftersom de i grunden är varken ett regerings- eller ett oppositionsparti.
Socialdemokratiska regeringar har således godtagit sådant som friskolor, allmänna värnpliktens avskaffande, vårdval i sjukvården, privata entreprenadsystem inom kommunikationsväsendet, avreglering av energiförsörjningen och så vidare – så att när man går till valurnan vart fjärde år, så finns det inget val, bara ett tvång att rösta.
Trumps seger var ur det perspektivet befriande. Den bevisade att det går att åstadkomma skiften och perspektivbyten på demokratisk väg, och sedan kan man säga vad man vill om substansen. Det sägs att Trump har ljugit sig fram för att få det han vill, och det ligger säkert någonting i det. Men han är i detta fall långt ifrån ensam, utan snarare en normalföreteelse. Ett svenskt statsråd, Helene Hellmark Knutsson med ansvar för den högre utbildningen och forskningen, påstod helt nyligen – och utan någon medial gensaga! – att arbetslösheten i Sverige under 1990-talet låg på 25 procent.
Det var uppenbarligen en påhittad siffra, rent fake. Arbetslösheten pendlade under detta decennium mellan knappt två och strax under åtta procent av arbetskraften, om man får lita till officiell statistik. Man undrar bara vad det är som hon vill. Hon vill uppenbarligen att universiteten ska vara en regulator för annars sysslolösa ungdomar, alltså ett slags arbetslöshetsersättning. Men det vill ju alla andra också. Ingen – ingen svensk politiker i ledande ställning! – bekymrar sig om hur det ska gå för universiteten.
Donald Trump önskar, som det numera heter på svengelska, ”göra skillnad”. En del av det han åsyftar verkar bakåtsträvande; annat kan låta som realism, även om det är spektakulärt framfört. En renommerad maktteoretiker som Edward Luttwak, i London Review of Books, ger honom sitt oreserverade stöd på tre inrikespolitiska punkter och tycks mena att han i grunden är keynsian. Sådana opinioner måste kunna diskuteras, inte bara avfärdas med invektiv, såsom har skett i den svenska debatten och nyhetsförmedlingen, där man gjort sig lustig över Trumps sätt att tala (men å andra sidan slåss för rätten att tala och skriva dålig svenska).
Man bör ha sinne för proportioner. Donald Trump är knappast mera obegåvad är Mona Sahlin och har möjligen litet bättre omdöme än denna dam. Han verkar inte vilja bli en krigspresident som Obama. Han omges av en enhällig amerikansk och internationell press som skäller på honom dagligen och han har fiender litet överallt. Hans handlingsutrymme är inte överväldigande, men han utnyttjar det optimalt. Vad skulle man ha sagt om han ingenting gjort?
Sven Hofman
(svensk debattör i politiska frågor)
Den stora nyhetshistorien just nu är förbudet för folk från sju muslimska länder att besöka eller återvända till USA. Listan: The ban affects travelers with passports from Iran, Iraq, Libya, Somalia, Sudan, Syria and Yemen.
Det är intressant att notera att Saudiarabien, landet varifrån nästan alla elfteseptemberterroristerna kom, saknas på listan.
Dessutom börjar Carlos Slim, en av världens rikaste män, nämnas som möjlig presidentkandidat i Mexiko 2018.
Det våras för oligarkerna.
RT var så uppeggade av lördagens telefonsamtal mellan Trump och Putin, att ett elementärt grammatiskt fel undslapp korrekturläsarens ögon redan i öppningsfrasen:
”In their first phone conversation that lasted nearly an hour, Russian President Vladimir Putin and the new US President Donald Trump have outlined their…”
Mången internationell läsare av RT torde ha dragit på smilbanden!
– Jag rustar upp för fred.
Trumps retorik är lik alla krigshetsares i historien. Logiken är som vanligt att krigsmakten ska vara så stark och överlägsen alla andras krigsmaskiner att ingen kan utmana. Då kan man uppnå vad man vill bara genom att hota med krig och samtidigt proklamera en ”stor fredsvilja”. Förutsättningen för en sådan politik är naturligtvis att alla andra underkastar sig.
Trumps så kallade isolationism är inget annat än en global utrpressning.
“I’m signing an executive action to begin a great rebuilding of the armed services of the United States – developing a plan for new planes, new ships, new tools, developing resources for our men and women in uniform. And I’m very proud to be doing that. Our military strength will be questioned by no one, but neither will our dedication to peace. We do want peace.” (Trump fredag 27/1)
Appropå Hofmans påstående att Trump inte vill bli en krigspresident som Obama. Tror någon att han ska rusta upp för att ”leka krig”?
Varje diskussion om Donald Trump tenderar att bli en avledning från de djupare förändringarna som just nu sker i USA och i världen. Många har förtjänstfullt försökt beskriva det grundläggande epokskifte som även jag är övertygad att vi sedan en tid är inne i. Jag ska inte fördjupa mig i det här.
Men jag tror Donald Trumps inträde på den politiska världsscenen visserligen är bisarr i våra ögon, men vi måste förstå att den är en realitet.
Men jag tror också att ett sådant val bara kan ske i ett land utan ett fungerande medborgarinflytande. Är det månne demokratins eller yttrandefrihetens definitiva nederlag?
Mig förefaller det som att något i det amerikanska systemet hindrar sanningssökande krafter att inta sin rättmätiga plats och att det hindrar medborgare att organisera sig för att blanda sig i den politiska processen med resultatet att man till slut ger upp och ser bara störtandet av den sittande makten som det enda möjliga och önskvärda – ett slags primitiv hämnd på utsugarna – om än inom konstitutionens råmärken.
Det måste alltså vara något annat bakom det formellt demokratiska systemet som sätter medborgarinflytandet ur spel. Och, när det är satt ur spel och alla etablerade politiska krafter komprometterats till lika goda kålsupare kan vem som helst, till och med en Donald Trump, bil vald.
Han uppträder som en fullfjädrad maffiaboss vid sitt skrivbord i ovala rummet när han undertecknar stora beslut och fäller lite förflugna kommentarer. Såg ni när han höll upp pennan i luften? Genast trippade en underhuggare fram och tog hand om den. En ny penna för varje beslut. Vem tilltalar sådana symbolgester?
Alltså, att denne nye ”härskare” nu sitter där han sitter kan vi göra lika lite åt som det faktum att Putin sitter i Kreml eller al-Assad är herre huset i Syrien.
Nej, det skådespel vi nu bevittnar är mera uttryck för ett politiskt försvagat USA i djup kris än att man råkar ha fått en pajas i Vita huset. (Jämför med diskussionen om vad som orsakade andra världskriget; en galen diktator eller den komplicerade politiska situation som rådde efter första världskriget med rivaliserande stormakter om hegemoni över de växande marknaderna).
Det är alldeles för enkelt att överträffa varandra med att finna fel på Donald Trump. Nej, istället måste vi hjälpas åt att söka svaren på varför USA är i kris och vad det kräver av oss.
Bengt S!
Ett flertal domare på federal delstatsnivå har nu stoppat beslutet vilket leder till en domstolsprocess som drar ut på tiden innan Högsta domstolen kommer med ett beslut.
I sak verkar det som att kritikerna har rätt. Trumps beslut grundar sig på en lagstiftning från 1952, som uppgraderades genom lag 1965 som rimligtvis upphäver det som gällde i den tidigare lagstiftning. Återstår att se vad lagtolkarna kommer fram till.
Men visst är det besynnerligt att undanta Saudiarabien från beslutet. Inte mindre än 18 personer från terroristgruppen som genomförde attackerna 11 september 2001 hade anknytning till det saudiska samhället och även högt upp i hierarkin. Detta gäller såväl utförandet av attentaten och den grundläggande finansieringen av terrordådet.
För övrigt har Obamaadministrationen under nästan ett decennium haft ett nära samarbete med den auktoritära och reaktionära regimen, fortfarande finns militära rådgivare i Saudiarabien och även i konflikthärden i Jemen deltar amerikanarna i angrepp mot civilbefolkningen.
Alla fakta är väl inte på bordet ännu, skulle vara intressant att höra Trumps förklaring varför saudierna är undantagna, handlar det om Trumps egna affärsintressen (vilket har antytts) eller är det skuldberget till Saudiarabien och dess kommande roll som garant för marktrupper i området, ett slags ombud för USA:s intressen som är drivkraften?
Knut!
Helt rätt, USA är supermakten som går på knäna oavsett vad presidenten heter.
Där söker Trump samverkan med Putin gällande målet att förinta IS, vilket är positivt för hela regionen. Dessutom beordrat amerikanska försvarsmakten att inom en månad presentera en plan för hur IS ska besegras.
Det blir nog fler röriga beslut blandat med bra beslut, från Trumps sida och troligen får det nu så uppmärksammade beslutet om att vägra personer från vissa länder att komma in i landet nobben av Högsta domstolen (men osvuret är bäst).
Redan i december 2015 beslutade amerikanska kongressen med stor majoritet att godkänna Obamas förslag på hårdare visumregler för personer som besökt Irak, Iran, Syrien eller Sudan. Bland annat infördes krav på noggranna intervjuer för att få inresevisum.
Orsaken till de hårdare reglerna var terrorattacken i Paris. Lagändringen fick kritik för att den inte utgick från individuell bedömning utan istället grundade sig på nationaliteter. Alltså en lagförändring i samma anda som den Trump gör just i dagarna. Inga protester den gången vilket är intressant. Vad kan det bero på? Inga federala domare protesterade och utrikesminister Wallström höll käften den gången.
Hyckleri? Inte heller den gången nämndes Saudiarabien överhuvudtaget och undantogs från de nya reglerna. I stort sett samma länder blev föremål för dessa åtgärder.
Det är väl positivt att en stor ”liberal” amerikansk opposition nu protesterar mot Trumps beslut. Men när Obama fattade beslut i samma riktning hördes knappt ett pip. Till exempel har Obama deporterat ca 2,5 miljoner illegala invandrare/flyktingar.
År 2000 lyckades Albert Gore och Joe Biederman med den fantastiska bedriften att förlora valet mot George Bush och Dick Cheney. Bush beskrevs de närmaste åren som korkad, inkompetent, omoralisk. I brittiska Guardia Weekly ritades han varje vecka som en babian. Det ansågs givet att han skulle förlora valet 2004 mot krigshjälten John Kerry, som kommit hem från Vietnamkriget med en låda tapperhetsmedaljer. ”Exit polls” (man frågar folk på väg ut från vallokalen), som anses väldigt tillförlitliga, visade just det. Jag gick till sängs övertygad om att Kerry skulle bli president, men nästa morgon satt Bush kvar.
Kort sagt: Trump blir omvald 2020!
Som Kajsa Ekis skrev i ETC: De liberala teknokraterna är på väg ut. Det finns snart ingen kvar som tror på deras politik, den har bara lett till arbetslöshet och ökade klassklyftor.
Läget borde alltså vara lysande för att lansera något eget. Ändå görs det knappast, utan man lämnar walkover till oligarker och folk som skyller allt elände på invandring. Förmodligen inte på grund av dumhet utan på grund av brist på självförtroende. Som ytterst beror på eländig organisation med åtföljande brist på muskler.
Att utveckla intresseorganiseringen måste vara prio ett idag. Vi borde åtminstone inte vara sämre på det än i resten av EU, kan man tycka.
Dagen före Trumps beslut om inreseförbud för vissa muslimska länder publicerades en opinionsundersökning utförd av Rassmusen reports. Bland de 1000 personer som ingick i undersökningen angav 56 % av de tillfrågade att de stödjer ett tillfälligt visumstopp för resenärer från Iran, Irak, Libyen, Sudan och Syrien. Ungefär 32% var emot ett sådant tillfälligt visumstopp.
I början av januari gjordes en annan mätning gällande samma frågeställning som utfördes av Quinnipic University. Där angav 48% av de tillfrågade att de stöder ett tillfälligt visumstopp medan 37% hade en annan uppfattning.
Sammantaget, ett stort stöd för Trumps nu beslutade visumstopp vilket nog visar på att beslutet har starkt stöd hos amerikanska befolkningen tvärtemot det intryck man får genom den snedvridna rapporteringen.
Florida är en av de delstater som tydligt signalerat sitt stöd för Trumps beslut när det gäller visumstopp.
Däremot är det möjligt att beslutet är lagstridigt vilket återstår att se när ärendet har avgjorts i högre instans. Där Trump för övrigt nu snart ska tillkännage vem han vill ska ersätta en av domarna i Högsta Domstolen, som avled redan för ett år sedan. Beslut från högre instans lär alltså dröja.
I sin utmärkta och alltid läsvärda ”8 dagar” har den gode Stefan Lindgren idag, genom att jämställa folkomröstningar och parlamentarism, ramlat ner i samma hål som liberaler.
Som bekant hävdade liberalerna, med samma argument som Stefan, att den amerikanska folkviljan valde Hillary Clinton. För att retas med dessa liberaler, bl a i UNT skrev jag för drygt en vecka sedan följande insändare: ”Vad är demokratiskt?”