För ett par veckor sedan fick Dagen-D, operation Overlord, de allierades invasion i Normandie, mycket uppmärksamhet. Världens ledare, även Putin, träffade varandra för att uppmärksamma att Dagen-D fyllde 70 år. Stalin hade lovat att sätta igång en storoffensiv på östfronten för att hjälpa de allierade, och det löftet höll han.
Operation Bagration, en av alla tiders största militära och mest framgångsrika offensiver, kommer i väst inte att få samma uppmärksamhet när den i dagarna firar 70 år. Jag ska strax komma tillbaks till varför jag tror att Bagration är relativt okänd. Röda armén gjorde en gång för alla upp med sin gamla dödsfiende, Armégrupp Mitte, tyskarnas centrala armégrupp, en gång kronjuvelen i den tyska krigsmakten. Bagration ledde till att Armégrupp Mitte blev mycket illa åtgången och till att Vitryssland befriades från den fruktansvärda nazistiska ockupationen. För tyskarna var Bagration en ren katastrof, t o m en större katastrof än Stalingrad.
Bagration inleddes den 22-23 juni genom ett storanfall av de tre vitryska fronterna (”front” är den ryska benämningen på en armégrupp), den första baltiska fronten och med de vitryska partisanerna, som redan tjuvstartat genom att spränga tyskarnas järnvägsnät i Vitryssland. Minsk befriades den 3 juli (numera Vitrysslands nationaldag).
Vid en middag i Minsk för en del år sedan frågande jag mina vitryska vänner vilken av de tre vitryska fronterna som befriade Minsk. Visst palaver uppstod, men efter en stund kunde man ena sig om att alla tre fronterna samtidigt befriade Minsk. Jag vet än idag inte om det var ett diplomatiskt eller ett korrekt svar.
Varför har den västerländska historien behandlat Bagration så styvmoderligt? En anledning är naturligtvis att den kom lite efter Dagen-D. Äntligen var ju de allierade med i matchen på allvar och, inte som tidigare, aktiva på sekundära krigsskådeplatser som aldrig skulle leda till att nazisterna besegrades.
Men jag tror att en annan anledning är att Bagration ledde till en tragisk episod i kriget, nämligen upproret i Warszawa. När den första vitryska fronten under Konstatin Rokossovsky nådde floden Wisla i slutet av juli 1944 hade den varit i strid i över en månad och avancerat mer än 50 mil genom Vitryssland. Trupperna var utmattade och hade förlorat manskap i stupade och sårade, materielen var försliten och underhållslinjerna kraftigt utdragna, samtidigt som tyskarna förde fram förstärkningar på andra sidan floden i form av tre pansardivisioner. Att i ett sådant läge försöka sig på något så vanskligt som en flodövergång hade varit militärt vansinne. I själva verket skulle det dröja till januari 1945 innan den första vitryska fronten var redo att korsa Wisla och fortsätta offensiven mot Berlin.
Polackerna hade inte situationen klar för sig. Man trodde möjligen att Rokossovsky skulle inta Warszawa redan i början av augusti, men man ville själva befria Warszawa. Exilregeringen gav order till ”hemmaarmén” att resa sig mot tyskarna, men utan att informera Moskva om planerna. På två månader slogs upproret ned av tyskarna med stor brutalitet. Warszawa tömdes på sina invånare, varefter tyskarna förstörde Warszawa i grunden. Polackerna gjorde en katastrofal felbedömning som fick förödande konsekvenser.
För ett tiotal år sedan representerade jag Sverige i en internationell organisation. Vid den avslutande middagen hamnade jag av en slump i den polska delegationen. Jag kände en av polackerna lite från hans tid i Sverige. Vi kom att sitta bredvid varandra under middagen, och eftersom han var född 1943 i Warszawa, så kom vi in på upproret 1944. Jag kunde höra en bitterhet mot Röda armén, som han ansåg varit för passiv. Mina invändningar gav han inte mycket för.
– Jamen, Röda armén hade ju besegrat Armégrupp Mitte och var utmattad.
– Armégrupp Mitte var ju ingenting, invände min polske bekant. Vidare tyckte han inte att Röda arméns sammanlagda förluster i Polen – 700 000 döda – var särskilt höga, trots att det de facto var dubbelt så många som USA förlorade på alla slagfält under hela andra världskriget.
För ett par dagar sedan landade ett reklamex av tidskriften Allt om historia (nr 8/2014) i min brevlåda. Den innehåller en artikel om polackernas uppror i Warszawa skriven av Artur Szulc. Bagration nämns inte med ett ord.
Här har vi, tror jag, anledningen till att Operation Bagration förblivit så anonym trots att den är en av alla tiders största militära operationer, och trots att den utgör Röda arméns mest bländande seger.
USA och England ville ha avlastning i öst så att tyskarna inte skulle kunna sända förstärkningar till västfronten, men man fick mycket mer än man antagligen ville ha. Ja, inte ens Röda armén hade ursprungligen planerat en framryckning mycket längre än till Minsk. Polen kom att befrias av Röda armén, inte av amerikanska och engelska trupper. Vid Jalta kunde Stalin (åtminstone teoretiskt) vända sig till Churchill och säga:
– Jaså, var det dina trupper som befriade Polen?
Upproret i Warszawa inleddes på basis av en katastrofal felbedömning av den militära situationen. Genom att ”glömma” Bagration eller framställa det tyska motståndet som svagt får man en historieskrivning som lägger så mycket skuld som möjligt på Sovjetunionen för tragiken i Warszawa.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Operation Bagration, Stalin, Hitler, Dagen D, Putin, Armégrupp Mitte, Vitryssland, Warszawa-upproret, andra världskriget
Tack för den historielektionen, Mats. Trots att jag på ett plan vet att det var ryssarna som stod för nittio procent av de tyska förlusterna och inte amerikanarna, som våra media och historieböcker kan få en att tro, så visste jag ändå inte detta. På ett annat plan.
Så denna partiskhet kan inte vara av idag. Men hur gammal är den? Ja, Warszawa i all ära men jag tror faktiskt att den går tillbaka till det faktum att vi kristnades från Rom (”väst”) och att ryssarna kristnades från Bysans (”öst”).
Det skulle vara kul med en historiebok skriven utifrån det perspektivet.
Håller med om det mesta. Mycket pekar dock på att Sovjetunionen kunde ha gjort mer för att stödja upproret i Warszawa, men den goda viljan saknades. Stalin och ledningen för Sovjetunionen gjorde bedömningen att det var bättre för Sovjetunionens geopolitiska intressen att hemmaarmén oskadliggjordes än att den stod som befriare av Warszawa.
Det är inte bara Operation Bagration, liksom vad den betydde för utgången av andra världskriget, som är okänd för de flesta svenskar av idag, utan i stort sett hela kriget på östfronten, från början till slut. Vi matas ibland med valda delar – utan sammanhang, som t ex med det här omnämnda Warszawaupproret. Med sådana utvalda delar skapas i vårt medvetande tämligen missvisande bilder av det krig som pågick 1941–45, om vad som gick före och om vad som kom efter.
För den som vill veta något av vad som egentligen hände på östfronten finns det en alldeles utomordentlig bok i ämnet av Alexander Werth, Russia at War 1941–1945. Den publicerades 1964 men står sig fortfarande. Werth vistades som BBC:s korrespondent i Sovjet under större delen av kriget men rapporterade senare också för tidningar som Guardian.
Boken är en tegelsten på drygt 1000 sidor men värd mödan att ta sig igenom. Borde vara obligatorisk läsning som bakgrund för varje person, som har att rapportera från dagens Östeuropa! Mer i förbigående apropå vårens händelser; i den får man också klart för sig, vilka offer som krävdes av Sovjet för att befria Krim från tyskarna!
Den som läst den boken bör rimligtvis förstå mer av vad som idag i ryskt medvetande avses med fascism. Det är något ytterst påtagligt – och inte ett resultat av rysk propaganda, som medierna här närmast försöker inbilla oss! I boken finns också överenskommelserna i Teheran och på Jalta beskrivna. Det kan jämföras med hur väst sedan svek dem, efter att president Roosevelt inte längre fanns kvar. Inget av hur väst behandlar Ryssland är nytt i historien.
Av samme Werth finns på svenska boken Ryssland i Krig. Den utkom redan 1942 och ger en tidsbild av det desperata försvaret av Moskva hösten 1941. På det området finns det dock fylligare, senare böcker.
Kan hålla med Bo Persson om att en sådan bok med väst-öst perspektiv vore intressant.
Att upproret, som det utvecklade sig, spelade Sovjet i händerna kan jag hålla med Ernst Andersson om. Sovjets passivitet är naturligtvis det som ofta lyfts fram när upproret beskrivs. Men för att förstå sammanhanget måste hela förhistorien fram.
Jan Hagberg har rätt i att många fältslag på östfronten, som skulle anses stora på vilken annan krigsskådeplats som helst, är bortglömda eller inte uppmärksammade. Faktiskt inte ens i sovjetisk historieskrivning.
För ett par år sedan bilade jag genom Kiev med några vänner på väg till ett museum. När vi åkte förbi ett segermonument med alla Sovjets 12 hjältestäder uppräknade, anmärkte jag lite i förbigående att jag fann det märkligt att Charkov inte var hjältestad. En av vännerna, född och uppväxt i Sovjet inte så långt från Charkov, antog att det berodde på att Charkov inte var föremål för så mycket strider. Helt fel! Nästan ingen stad i Sovjet var centrum för så många slag. Första slaget var 1941 och ledde till tysk ockupation, andra och tredje slaget utkämpades i februari och mars 1943. Efter tredje slaget var Charkov åter i tyska händer. Fjärde slaget vid Charkov i augusti 1943 vanns av Röda armén och därefter kom tyskarna aldrig tillbaka. Charkov var aningen större än Kiev på den tiden och därmed den största sovjetiska stad som ockuperades av tyskarna. Att den inte fick status som hjältestad beror antagligen på Röda arméns katastofala offensiv för att återta Charkov i maj 1942.
Jag gjorde en snabbkoll av boken som Jan Hagberg rekommenderar, ”Russia at War 1941-45” av Alexander Werth. Den finns inte i översättning, så för den som har lite svårt med engelskan kan den bli tungläst. Den finns inte på Stockholms stadsbibliotek men väl på Riksdagsbiblioteket, där man bör kunna låna den. Rönnells antikvariat hade den inte, så man kan gissa att det skulle krävas en del arbete för att hitta ett köpexemplar [Jan Hagberg får rätta mig om jag har fel].
1. Hur få tag i böckerna i min förra kommentar? Jag hittade för egen del böckerna på svenska antikvariat via nätet, men det var förra vintern. Sedan dess har tydligen något hänt med tillgången. Jag kunde den gången välja mellan alternativa erbjudanden, men min sökning nu gav inget resultat för Sverige – men däremot hittade jag ”Russia at War 1941 – 1945” från 1964 på danska och finländska antikvariat!
Ett sidospår: Boken finns tydligen översatt till finska. Upptäcker vid sökningen dessutom dels att boken finns i nytryck som paperback från 1999 (har sett det i erbjudanden från brittiska antikvariat), dels att den finns som Free eBooks för nedladdning
Jag har för övrigt god erfarenhet av att köpa lite äldre, engelskspråkiga böcker från brittiska antikvariat. Det har varit enkelt. Leveransen har fungerat snabbt och utan komplikationer.
2. Det är bra att det når en svensk allmänhet det Mats Larsson säger om hindren för sovjetiskt stöd till Warszawaupproret 1944. I Sverige finns det otroligt gott om utrymme för meningar som de Artur Szulc för till torgs men att få höra vad den andra sidan, exempelvis i form av marskalken Rokossovskij (i sig ett märkligt levnadsöde), har att anföra hör inte till vardagen – även om jag kan tycka att det borde höra till en normal, allsidig nyhetsförmedling. Men icke så i den västliga värld som gärna vill slå sig för bröstet över sin egen förträfflighet.
Sovjetunionen förlorade mellan 23 och 27 miljoner människor i kriget, utöver all den materiella förstörelsen inklusive ett utarmat jordbruk. USA/Storbritanniens mänskliga förluster låg i storleksordningen en halv miljon soldater. Deras totala förluster är alltså till och med mindre än felmarginalen i beräkningar över de sovjetiska förlusterna. Ändå klagar västliga kommentatorer uppenbarligen på att Sovjetunionen inte offrade sig tillräckligt!
I Werths bok finns ett närmast farsartat (om jag får uttrycka mig så om något så allvarligt) avsnitt om hur Molotov med stark rysk brytning i ett möte med Churchill 1942 hamrade fram kravet på en ”Second front”, de enda orden han kunde på engelska. Vi vet idag hur mycket det blev av den hjälpen. Sovjetunionen fick mycken liten avlastning från väst för slaget vid Stalingrad! Har någon idag med det som bakgrund hört Storbritannien anklagas för att inte ha gjort tillräckligt i kriget mot Tyskland?
”Bagration” är självklart inte bortglömd i Vitryssland/Ryssland. Idag var Putin på besök i Minsk, dagen före 3 juli, Vitrysslands nationaldag. Rysslands första kanal visade ett tal av Putin i Minsk och hans möte med president Lukasjenko. Ryska första kanalen visade journalfilmer från befrielsen av Minsk 1944.
Imorgon firas 70-årsdagen av Minsks befrielse. Vill ni veta mer så kolla Ryska posten.
”Varför har den västerländska historien behandlat Bagration så styvmoderligt?”
Tja, si det. Warszawa kan ha en betydning, ening.
Kanskje også det at Den Røde Arme brukte litt lang tid på å trekke seg tilbake igjen? Nazistene kapitulerte i mai 1945. Sovjet trakk seg ut av områdene igjen først i 1990.
Når jeg tenker meg om kommer jeg på et par-tre småting til som kan ha påvirket den røde armes/operasjonens ettermæle.
– Gjentatte / kontinuerlige krigsforbrytelser fra Katyn-massakeren i 1939 til Vilnius-oppstanden 1991.
– Voldtekt av 2,5 millioner tyske kvinner, de fleste gjentatte ganger – enkelte bare noen ganger, ca 250 000 døde. (selv om det ikke er forsket på tilsvarende antall polske, viterussiske, ukrainske og russiske ofre tror jeg heller ikke de satte veldig pris på denne formen for krigføring).
– Etnisk rensning av 15 millioner (sivile) tyskere 1945-1948. (samme skjebne led også noen millioner polakker, ukrainere, tatarer, ungarere m.m.)
Operasjon Bagration var en suksess. Uten særlig kunnskap om temaet antar jeg en slik fremgangsrik militæroperasjon setter store krav til alt fra planlegging/strategi til den enkelte soldat.
Men ettermælet i et historisk perspektiv formes naturlig nok ikke kun av militære prestasjoner. Stalin ville aldri snudd seg og sagt: – Jaså, var det dina trupper som befriade Polen? (skrev det på russisk)?
Det han gjorde i Polen – etter å ha gjort en slutt på WW2 og jaget nazistene tilbake til Wilhelmstraße 77 – var å avsette regjeringen, voldta et sekssifret antall kvinner og barn, drepe en snau million av innbyggerne, annektere halve landet og de facto styre det som var igjen frem til 1989.
Betviler ikke at Operasjon Bagration var en heltemodig og til dels avgjørende storoffensiv fra den Røde Arme. Ei heller at grusomheter ble begått begge veier. Men det som skjer under og i kjølevannet av Operasjon Bagration umuliggjør et godt ettermæle.
Det finns minst tre typer av felaktig information. Dels den direkta lögnen, men vanligare det selektiva urvalet. Det senare är oundvikligt, man kan inte hinna med eller få plats med allt. Till det kommer den tendensiösa tolkningen: ”Damm if you do it, damm if you don’t”. Alla tre tillämpas mot Sovjetunionen och Ryssland.
Det förvånade mig länge hur västeuropeisk historietolkning å ena sidan hävdade att Stalin ville erövra hela Europa men samtidigt pressade USA och UK att invadera Europa. När jag påpekade att det ena motverkade det andra, fick jag svaret att Stalin hoppades att de allierade skulle bita i gräset vid invasionen.
Det är sant att Sovjetunionen begick ett krigsbrott i Katyn, men det gjorde också de allierade genom att helt utan det minsta militära motiv terrorbomba Dresden. Att mördandet skedde mer ”anonymt” från några kilometer upp i luften än med nackskott på en meters håll förändrar inte saken.
Det behövdes inte mycken ”etnisk rensning” av tyskar i nuvarande Polen eftersom de flesta flydde västerut. Men sudettyskarna i Tjeckoslovakien stannade kvar eftersom deras område berördes ganska lite av krigshandlingarna. Den som sedan slängde ut dem 1946 var den i väst omhuldade tjeckoslovakiske presidenten Eduard Beneš – emot Stalins och Sovjetunionens rekommendationer.
När jag fört detta på tal har invändningen, återigen, varit att Stalin och Sovjetunionen ville ställa till maximalt trassel för tjeckerna. ”Damm if you do it …”
Artikeln är i stort sett korrekt, till skillnad från en del kommentarer. Sovjetsidan hade uttömt sina resurser då man kom till Warszawas portar och behövde ladda om. Warszawaupproret var ett vansinnesföretag dömt att misslyckas då det inte samordnades med Röda armén. Den polske generalen Wladyslaw Anders var oerhört kritisk mot upproret och ska ha sagt om upprorsmännen: ”Låt dem dö, eftersom de är korkade.” Att sovjetsidan gjorde verkliga försök att inta sidan framgår klart av korrespondensen mellan sovjetiska militärer.
Wisla-Oder-offensiven i januari 1945 som ledde till att Warszawa intogs är värt att omnämnas. Det var nämligen den offensiven som slutgiltigt tog knäcken på den tyska Ardenner-offensiven i väster. Offensiven var ursprungligen tänkt att köra igång den 8 januari 1945 men skjutits upp två veckor på grund av det dåliga flygvädret. På önskemål av Eisenhower bad Churchill Stalin om en avlastningsoffensiv. Det gjorde att man från sovjetisk sida utan hänsyn till flygvädret tidigarelade offensiven till den 12 januari 1945. Warszawa föll fem dagar senare. Offensiven gjorde att tyskarna förflyttade trupper från västfronten till Polen. Någon man ytterst lite hör talas om i den västliga historieskrivningen.
Den folkbildande ”Historiepodden” gör en spännande och såvitt jag kan bedöma korrekt genomgång av slaget vid Kursk. Eftersom podden innehåller reklaminslag vill jag inte ge en länk, men google ger direkt träff.
Ibland blir uttalen av de ryska namnen lite bakvända, men det är inte deras fel. Att ”Putin” eller ”Vatutin” (som förde befälet Voronezj-fronten i försvaret av den södra bågen) uttalas med svenskt ”u” ligger nära till hands, men beror på en märklig transkribering av den kyrilliska bokstaven ”y” till svenska ”u”. Uttalsmässigt ligger ”y” närmast ett svenskt ”o”. Historiken till denna märklighet är för mig okänd, jag är inte slavist.
Vatutin sårades vid ett bakhåll av ukrainska nationalister i februari 1944 och avled på sjukhus efter sex veckor. Han fick en statsbegravning i Kiev. Vad min frus kusin berättat, och vars far stred under Vatutin under minst ett år, är att om Vatutin behandlats som vilken fotsoldat som helst, hade han överlevt. Man hade helt enkelt amputerat benet. Men det gjorde man inte och han avled av blodförgiftning.