”Hur blev Sverigedemokraterna (SD) – ett parti med rötter i den nazistiska rörelsen – Sveriges näst största politiska parti? Den svenska vänstern fortsätter att misslyckas med att återuppfinna sig själv. Resultatet är ett fortsatt misslyckande. Denna utveckling har varit uppenbar i minst tolv år, från 2010 års riksdagsval. Ännu en påminnelse kom fyra år senare i riksdagsvalet 2014, men inget gjordes då heller. Den här essän förklarar hur en övergripande lösning på problem med regional ojämn utveckling potentiellt skulle kunna bidra till att vinna över väljare som stöder extremistpartier i Sverige – och potentiellt gynna vänsterpartier, som inte lyckats främja övergripande lösningar på den ojämna regionala utvecklingen. Utmaningarna bidrar till politisk extremism i multietniska bostadsområden och utanförskapsområden i storstadsregioner, särskilt i södra Sverige.”
Så inleds en lång essä av Jonathan Feldman den 29 september i nättidningen Counterpunch (i svensk översättning av KL).
Läs hela essän här (på engelska).
”Hur blev Sverigedemokraterna (SD) – ett parti med rötter i den nazistiska rörelsen – Sveriges näst största politiska parti?” Bra fråga.
Så här skriver Pål Steigan om valet i Italien ”Vem hade trott att partiet med sina välkända rötter i den fascistiska rörelsen skulle få över 26 % av rösterna i parlamentsvalet i Italien? De fick 4,3% 2018 … Partiet är på europeisk nivå associerat med Europeiska konservativa och reformatorer, samma allians som Sverigedemokraterna. Och det har inte saknats kommentarer som drar en rak linje från SD:s seger i Sverige till FdI:s seger i Italien. … Valet är ett uttryck för ett utbrett missnöje med denna politik, och om Italien hade en uppåtgående vänster skulle jordskredet lika väl kunnat gått till vänster. Men vänstern har bruten rygg och uppfattas, med rätta, som anhängare till EU-kommissionen.”
Alltså: varken Italien eller Sverige har någon som helst form av ”uppåtgående vänster”. Och eftersom liberaler och socialdemokrater genom mer än 40 års politisk verksamhet visat att de inte längre kan främja de italienska och svenska folkens behov, ja då blir det högerpopulism.
Jag var hos min frisör igår. Hon och hennes sambo är småbarnsföräldrar. ”Vore det inte för att sambon har ganska hög lön, skulle vi inte fixat det nu. Politikerna vet inte hur vanligt folk har det. De tänker bara på sig själva.
Rubriken ”Varför den svenska vänstern kommer fortsätta förlora” är alltså fel. Vi har ingen vänster i Sverige. Åtminstone ingen som syns mer än en flugskit på en stänkmålad sommartapet.
Flytta nu innan det är för sent på dagen. USA har återtagit initiativet i Europa. EU krossas, neocons har tagit över EU. Här finns ingen framtid. EU-vänstern är skyldig så det smäller om det. Illussionsmakarna från V och i hela Europa är skyldiga. Hotet har funnits från start. Nato är USA:s kommando i Europa där också Sverige ingår. Vilken otrolig vansinne, och det får väljarna betala med europeisk recession och ekonomisk depression. Raskrig väntar runt hörnet.
Detta är något nytt. Förr beskrevs Sverige i amerikanska medier som fredligt, välmående med låg ojämlikhet, låg brottslighet, en god skola och en självständig utrikespolitik. Kort sagt ett väl fungerande samhälle. Det var vad ”analyserna” handlade om. ”Varför kan inte vi i USA ta efter?” Numera analyseras vad som gick fel. Man kan konstatera att Sverige genomgått en amerikanisering. I hög grad en pådyvlad sådan. Få svenskar ville ha det ”som i USA”.
Artikeln är lång och kräver omläsning. En intressant jämförelse författaren gör, är med demokraterna i USA: (Min översättning)
”Ett problem är att socialdemokraterna prioriterade en militär mobilisering som en del av en felaktig tolkning av konflikten i Ukraina och delvis för att neutralisera högerblocket genom att ta militärhjälp, ökade militärbudgetar och Natomedlemskap bort från /den politiska/ dagordningen.
Mycket likt Joe Bidens framhävande av militära reaktioner (responses) för att ena ett splittrat land, har S försökt framhäva (leverage) ukrainakonflikten för att gynna sin inrikespolitiska ställning. … Som ett resultat av denna militarisering avleddes energi från att ta itu med nyckelproblem relaterade till ojämlik utveckling. Dessa utvecklingsproblem skapar förlorare i samhället och driver eller upprätthåller brottslighet … Mobiliseringen kring krigsfrågan användes för att avleda uppmärksamheten från statens misslyckande med att systematiskt adressera problemen med brottsligheten.”
Stämmer detta? Jag följer knappast inrikesdebatten i Sverige numera. Mig påminner det även om ”Russiagate”, demokraternas misslyckade försök att avsätta Trump.