Nu kör vi över allt jönsigt folkligt motstånd. Diskussion överflödig. Hultqvist och hans vänner vet bäst. Endast med hjälp av USA och Nato kan motstånd bjudas mot den ryska björnen. Ensamma är vi chanslösa. Att det är Ryssland som är hotet mot oss är också ställt utanför all diskussion. Hultqvist och hans vänner vet som sagt bäst.
Så presenteras saken idag (21/10) i Dagens Nyheter på ett helt uppslag och puff på ettan. Eva Stenberg kommenterar situationen efter att försvarskommitténs förslag kommit på riskdagens bord. 40 % ökade anslag under fem år och flera nya regementen, allt för att jämna vägen för Natostyrkor för att möta Rysslands ”inte otänkbara” anfall. Alliansfriheten anses överspelad och att den egentligen alltid varit en slags bluff. Hon skriver:
”Den svenska neutraliteten har alltid varit en myt, som DN:s Mikael Holmström visat i sin bok ’Den dolda alliansen’. Men många har trott på den, även sedan Sverige gradvis börjat anpassa allt mer av språk, materiel och rutiner till Nato-standard.”
Mot denna propagandistiska folkförföringsoffensiv skriver f d Rysslandsambassadören Sven Hirdman en mycket tänkvärd spalt samma dag, alltså 21 oktober, på den anspråkslösa men mycket välskötta och välinformerade volontärsajten alliansfriheten.se. Där radar han upp alla undanskymda förhållanden som Hultqvist-Holmström-Stenberg-DN…-fronten väljer att mörka. Nämligen att:
- Rysslands aggression mot Georgien, Ukraina etc hotar inte Sverige
- USA hotar Ryssland sedan 1991 genom framflyttning av sina positioner
- Rysslands militära styrka är mycket mindre än USA/Natos
- Ryssland ges skulden för nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen samt tvekar att förlänga Nya START-avtalet
- Ingen kritik eller reflektion förekommer angående USA:s militära uppladdningar på Nordkalotten, i Polen-Baltikum, i Östersjön och om hur detta kan påverka det ryska agerandet
- ”Starka stormaktsmotsättningarna i vår region skärps med denna politik. Ryssarna kan ju tro att vi menar allvar med den nya säkerhetspolitiska retoriken…”
- ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”, varför gör Sverige annorlunda?
Om detta ingen diskussion! Istället fyrstjärnige tyske generalen Jörg Vollmer som får säga till oss stackars hotade svenskar att det är ”nästan säkert” att Nato kommer Sverige till undsättning vid ett ryskt angrepp på Sverige – som alltså inte är osannolikt, d v s sannolikt.
Vad har vi yttrandefriheten till? Den tillåter ännu Sven Hirdman att säga sin mening på lilla alliansfriheten.se och mig att sprida det vidare i mitt begränsade lilla nätverk.
Nu, bäste Knut måste jag till din blogg få översätta en artikel av Pepe:
Iron Curtain still separates Russia and the EU
by Pepe Escobar with permission and first posted at Asia Times
Artikeln har även en suverän humor!
Bertil C!
En översättning emotses med tacksamhet.
Nu har vi startat ett handelskrig mot Kina också och vår statsminister säger enligt UNT ”5G-beslutet är inte riktat mot Kina som land.” Är det någon som begriper vad han menar med det? Sätter man igång ett handelskrig borde man kanske fundera över vilka konsekvenser det kan få.
Jag kan förstå om ledningen för Ericsson är ganska nervösa just nu och väger sina ord med guldvåg. Men regeringen gör väl som husse i Washington bestämmer. Det är nästan komiskt att se hur ledarskribenten på liberala UNT kommenterar det hela ”Kinas utrikesdepartement förklarade att Sverige måste ’hantera sitt felaktig beslut, annars riskeras negativa effekter för svenska företag i Kina.’ Tydligare bevis för att Post och telestyrelsen gjorde rätt… går inte att få.” Det är ungefär som att någon slår en på käften och när man säger åt honom att sluta upp med det – för annars kommer man att slå tillbaka – tar han det som intäkt att han gjorde rätt som slog först.
Ja Lasse J, det är en sorts märklig hybris. Sveriges partiadel med regeringen i spetsen och med entusiastiskt stöd från msm tror att de är trygga bara de gör som USA, Nato och EU önskar. Jag undrar faktiskt om de ens har ett hum om att världen har förändrats kraftigt sedan Sovjetunionens fall? De borde faktiskt åtminstone se att USA är knökfullt med interna motsättningar och knappast i stånd att klämma till varken Ryssland eller Kina. Att, om jag förstod saken rätt, USA gratulerade den nyvalde presidenten i Bolivia, ja det gjorde mig något förvånad. Jag tar det som ett tecken på att Imperiet kanske lite börjar inse att tänderna i bettet förmodligen inte är så skarpa trots allt. ”Man” kanske måste vara mer normal för att kunna fråga chans på Bolivias litium? Men jag har nog fel.
Jag håller med om det mesta i Knut L:s artikel. Vill dock bara påminna om en självklarhet som sagts av regeringen. Självklart är ett militärt angrepp på Sverige ”inte otänkbart”. Det är ju motivet till att vi över huvud taget har en försvarsmakt! Vore ett militärt angrepp otänkbart – varför skulle vi då lägga ned 10-tals miljarder på en försvarsmakt, de pengarna skulle i så fall behövts mycket bättre på andra håll.
Att den svenska alliansfriheten i stort sett varit en bluff är väl odiskutabelt. Men när detta betonas allt oftare, anar man en indirekt kampanj inför en kommande folkomröstning om Nato-anslutning. Nato-anhängarna är besvärade av att alla opinionsmätningar visar att en majoritet är mot Nato-medlemskap.
Benkt L:
Under den stora oredan (läs: Reinfeldt-regeringen) var det just så att ett militärt angrepp på Sverige faktiskt var otänkbart. Jag minns flera turbulenser med avgående försvarsminister och nytillträdande ”tomhylsa” och rapporter om muller i de djupare moderatleden. Det var ju samtidigt som våra s k beredskapslager togs bort (huvudsakligen av budgetskäl såväl centralt som lokalt och regionalt, vad jag kan minnas). Och beredskap i form av militära regementen och fasta utbildningsplatser försvann också.
Även om detta bara var fortsättningen på den politik föregående S-regering lite mer i tysthet bedrivit sedan uppemot tio år tillbaka blev denna utveckling allt tydligare i avspänningens tid. Tyvärr bröts detta relativa lugn med ökande kamp om det ekonomiska världsherraväldet och Rysslands rättmätiga återtagande av Krim. Det sista har ju numera blivit en påstådd ”orsak” till att den militära spänningen ökat i Skandinaviska trakter och upprepas av sittande försvarsminister gång på gång i tirader om hur hotat Sverige är. Det kan vara mycket troligt att de alltmer högljudda Nato-propagandisterna här tar sig ton för att försöka vinna opinion, precis som du skriver!
Dennis Z.
Du skriver: ”Rysslands rättmätiga återtagande av Krim”. Ett brott mot folkrätten kan aldrig kläs i termer av ett ”rättmätiga återtagande”. Om du inte inser detta skall jag utförligt argumentera kring detta.
Jag håller inte med om att erövrandet av Krim var ”rättmätigt”. Att majoriteten av befolkningen där sympatiserar med den ryska överhögheten är inget självklart argument. I så fall var det rättmätigt av Chamberlain/Lebrun att skänka Sudetlandet till Hitler 1938 och rättmätigt av Kosovoalbanerna att i dag utropa sin självständighet. Jag betvivlar att du tycker det ena eller det andra.
Ett förtydligande: En bättre parallell från 1938 till Rysslands erövring av Krim är ”Anschluss”, Nazi-Tysklands införlivande av Österrike. Jag jämställer alltså inte Putin med Hitler, det handlar om det illegitima i handlingen.
Tack för mothugg, Arne N och Benkt L!
Jag står sedan snart femtio år ganska fast på den av Lenin och Stalin vältaligt formulerade linjen om varje nations rätt till självbestämmande. Om det sedan är politiskt lämpligt att driva den linjen till praktisk kamp är en lite annan sak. Det beror på omständigheterna i det konkreta fallet och vi bör då ta största vägledning av historien och folkets inställning i det aktuella området.
Att Krusse i arbetet för att stärka sin maktställning fann det klokt att ”skänka bort” Krimhalvön från den Ryska Federativa Sovjetrepubliken till den Ukrainska d:o i mitten av 1950-talet hävdar jag var ett missgrepp redan vid den tidpunkten. Krim har alltid haft en solid rysk folkmajoritet med täta och starka band till Ryssland som nation.
I stället för att grotta ner sig i formella frågor kring en i detta fall inte verkställningsbar uppfattning om folkrätt menar jag att vi här bör se saken utifrån det reella sakläget, men självfallet är det bra om Arne N vill ge en utförlig motivering till sitt ställningstagande. Blir det för långt för en kommentar kanske det är lika bra att ta upp det i en inledningsartikel till en ny tråd om det nationella självbestämmandet i folkrättens tidevarv.
Dennis Z.
Om man har Lenin och Stalin som husgudar hamnar man snett, för att uttrycka det diplomatiskt, både i teorin och i det praktiska arbetet vilket visas av din njugga inställningen till folkrätten när du skriver att vi inte skall ”grotta ner sig i formella frågor … om folkrätt”. Jag tror tvärt emot. Vi skall grotta ner oss i folkrätten. I detta fall avser jag FN-stadgans våldsförbud i paragraf 2:4: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Detta är en alldeles utmärkt formulering eftersom det nästan alltid är imperialistiska makter som vill sätta dessa regler ur spel.
Den 22 februari 2014 genomfördes i Ukraina en av USA initierad och stödd statskupp. Detta medförde att de ryska trupper som, enligt gällande avtal mellan Ryssland och Ukraina, befann sig på Krim bröt mot detta avtal och avväpnade de ukrainska trupperna och därefter införlivades Krim i Ryssland. Ett klart brott mot FN:s våldsförbud och därmed ett brott mot folkrätten.