Jan Guillou tänker sig noga för vad han ska ta upp för aktuell politisk fråga i sin kommande krönika i Aftonbladet. Det berättade han i TV-dokumentären ”Den överlägsne journalisten”.
Den 15 mars hade han tänkt färdigt om fallet Julian Assange och kom visserligen fram till att journalistik inte kan vara spioneri, men ändå är fallet Assange – för Jan Guillou – inget att höja på ögonbrynen för. Så här skriver han bland annat:
Assange och hans betydande krets av hyggligt vänsterfolk som försvarar honom gör en sensationell politisk bedömning. Nämligen att han skulle vara tryggare i det högerstyrda Storbritannien än i Sverige när det gäller risken att bli utlämnad till amerikansk hämnd. […]
Från Storbritannien kommer Assange, efter att ha sprattlat emot någon tid i domstolarna, med allra största sannolikhet att utlämnas till USA och dömas. […]
Assange och hans betydande krets av hyggligt vänsterfolk som försvarar honom gör en sensationell politisk bedömning. Nämligen att han skulle vara tryggare i det högerstyrda Storbritannien än i Sverige när det gäller risken att bli utlämnad till amerikansk hämnd.
Här gör Jan Guillou två misstag. Låt mig förklara.
1. Det fanns all anledning för Assange att befara utlämning till USA om han lät sig utelämnas till Sverige. Hans advokater kände ju väl till att de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery 2004 greps – på svensk mark med hjälp av maskerade USA-agenter (inte av svensk polis) – och sattes drogade på ett amerikanskt flygplan, som förde dem till ett egyptiskt fängelse där de bland annat utsattes för tortyr. Allt med den socialdemokratiska utrikesministern Anna Linds och övriga regeringens godkännande.
2. Han låter denna underordnade juridiska bedömningsfråga skymma sikten för huvudfrågan, nämligen att USA hotar att döma Assange för spioneri och över 100 års fängelse för att ha gjort sitt jobb som journalist.
Varför Jan Guillou hamnat så på kant med journalistiken och yttrandefriheten i det här fallet är något av en gåta. Men om man ska spekulera lite tycker jag mig på senare tid se en allt tydligare tendens hos Guillou att anpassa sig till den gängse ”vänsteruppfattningen”; att inget idag är viktigare än att göra narr av allt som sägs av oppositionen (högeropportunismen) i striden mot den sittande svenska regeringen – alltså även om högeropportunismen har rätt. Kanske finns här en förklaring.
Ett exempel tycker jag vi fick denna vecka då han riktade en lättköpt bredsida mot Ebba Busch och KD:s tossiga utspel om biståndspengar till fängelser i andra länder för att ta emot invandrare från överfulla svenska fängelser. AB-krönika 13/9 2020.
Jag skulle gärna ha sett en annan krönika av Jan Guillou den här veckan, eller sett honom på annat sätt kommentera det stora domstolsmaterialet i fallet Assange, som Jesús Alcalá nu redogjort för. Guillous intresse för juridik och rättssäkerhet är ju allmänt omvittnat. Men, som det nu framstår, verkar han lita på att allt gått rätt och riktigt till. Eller, vad han har att säga om UD:s arroganta bemötande av FN:s särskilde rapportör för tortyr Nils Melzer undrar man ju också.
Han har en märkligt låg profil i hela denna affär. Hans namn lyser även med sin frånvaro på Arne Ruths internationella upprop.
Hade Jan Guillou varit helt tyst i frågan hade man kunnat respektera det, man behöver väl inte blanda sig i allt. Men, eftersom han som vanligt visat hög svansföring med den där AB-krönikan – som etablissemanget säkerligen är honom evigt tacksam för – kan man kräva honom på ett svar.
Jag har inte följt Assangefallet i detalj men har, som Knut, noterat att Guillou gjort en del lättköpta angrepp på M, KD och SD. Om jag minns rätt pekade han nyligen ut de öppna nynazisterna som ett stort hot mot Sverige, medan jag menar att S/Mp-regeringen med stöd av C, L och delvis V är det verkliga hotet mot det svenska folkhemmet.
Vilken nation (England eller Sverige) är att lita på vad gäller utelämning till USA? Svar: Ingendera, måste vara rätt svar. Ryska ambassaden hade varit ett bättre alternativ för Assange att uppnå viss frihet att kommunicera med släkt, vänner och kolleger (journalister).
Bra Knut L!
Hur mycket jag än uppskattar Guillou som kolumnist och journalist, mindre så som författare, så ligger detta lite i linje med hans hållning i EU-frågor. Fast där har han varit mer styrd av att inte bli förknippad med den gängse vänsteruppfattningen, alltså då när huvuddelen av vänstern var kritisk.
”Hade Jan Guillou varit helt tyst i frågan hade man kunnat respektera det, man behöver väl inte blanda sig i allt. Men, eftersom han som vanligt visat hög svansföring…” Det är fel Knut. Du skriver dessutom tidigare ”Guillous intresse för juridik och rättssäkerhet är ju allmänt omvittnat.” Och Knut, den mycket höga svansföringen som Jan G har samt inte bara intresset, utan också hans kunskaper i juridik gör att din artikel är för mesig. Det finns mängder av bra artiklar i sakfrågan, artiklar som gör att Jan G:s inlägg framstår som amatörmässigt.
Sedan anser jag också att ”Men om man ska spekulera lite tycker jag mig på senare tid se en allt tydligare tendens hos Guillou att anpassa sig till den gängse “vänsteruppfattningen”, att inget idag är viktigare än att göra narr av allt som sägs av oppositionen (högeropportunismen) i striden mot den sittande svenska regeringen – alltså även om högeropportunismen har rätt. Kanske finns här en förklaring.” detta drar alltför mycket åt psykologisering. Vaddå respekt? För Jan G i denna fråga? Rejäla debattsmällar är bättre; inget tjafs.
När det gäller Assange har jag svårt att se något annat behov än att bygga och stärka en enhetsfront till hans försvar. Likaledes har jag svårt att se hur ett stenhårt angrepp på Guillou för solidariteten med Assange’ sak framåt. Och att blanda in allsköns vänstertjafs i den här diskussionen. Samt dessutom försöka dra in FiB/Ks nätupplaga (eller hemsida om en så vill) i det här meningsutbytet på bloggen. Uppskärpning, tack!
Artikeln är riktigt bra tycker jag. Påminner om att Guillou i en längre intervju i ETC pekar ut fascism/nazism som huvudfaran i Sverige.
”Om nazismen/fascismen står och knackar på dörren och är en konkret risk, så hur ska då samhället svara på detta, vad ska svenskarna göra om man vill stoppa detta?
– Det det första är att man måste påverka sossarna att bli socialdemokrater, inte bara för den antifascistiska kampens skull utan också för socialdemokratins skull. Den löfvenska taktiken att vara så borgerlig som möjligt för att behålla makten leder till att den ideologiska kampen dör.
– Med tvekan kan jag säga att vi borde gå med i socialdemokratin. Det finns ju en gryende vänsteropposition i Reformisterna, man kanske borde gå med där.”
Nu tänker jag inte försöka reda ut relationen mellan Guillous uppfattning i frågan om Assange och huvudfaran i svensk politik.
En anonym läsare sickade detta tips:
Den som är intresserad av att följa den farsaartade Kafka-rättegången mot Assange kan göra det på denna live-blog.
Senaste videorna finns här.
Anders R!
Ska vi dra en slutsatts vad gäller journalister som vill dra ett svärd (don Quijotte) för fred mellan nationer i det att Assange ville avslöja vissa nationers brutala imperialistiska ambitioner (dess militär att skjuta på civila)? Min bedömning är att journalistiken i nuläget är bekvämt att vara USA till behag. Vilken journalist kan i framtiden avslöja terror som USA presterar, utan att förlorar sitt jobb? Eller att sättas inför rättsskipning av USA. Jag tänker mig att individen Assange var naiv i sin tro att ha massornas stöd, vad gäller journalister i alla länder att stödja Assange. En don Quijotte har inget masstöd från journalister, ty då förlorar dessa journalister sina arbeten. En don Qiujotte borde ha samarbetat med ett nätverk av politiska organisiationer globalt innan han presenterade sina filmade fakta. En erfarenhet i det att förhoppninsvis släpps Assange fri i en framtid i det att han åter få avslöja USA – imperalismen dödliga metodik i det att underkuva andra nationer. Jag är vänster, men ser problematik med vissa journalisters don Quijott-ambition att ge sig på drakar i all sin ambition att bejaka fred. En personlighet som Assange bör ingå i en arbetarrörelse/massrörelse (som bejakar fred mellan nationer) i det att få kraft för sin kreativa förmåga att avslöja imperialismens dödande. För övrigt gillar jag alla individers ambitioner att skapa fred, även min egen ambition att vara fredlig gentemot alla individer.
Kultur militariskt död av andra nationers befolkningar är väl ingen positiv egenskap vad gäller USA i sin metodik att söka dominans över andra nationer. Diplomati och ekonomiskt samarbete är bättre egenskaper! Assange hade inte varit i fängelse om USA-imperialimen hade haft fredliga avsikter gentemot andra nationer. Assange hade då inget att avslöja om dess imperialistiska brutalitet!
Dennis Z vill vara den som ”hyfsar till” debatten. Han skriver ”uppskärpning tack!”. Hyfsaren skriver inte vem som avses, men det är uppenbart främst Bertil C. Dennes uppfattning att då Jan G har en mycket hög svansföring och goda kunskaper i juridik bör han mötas kraftfullare, ja denna uppfattning är det fel att framföra? För det andra är jag helt oförstående inför ordet ”vänstertjafs”. Vad menas? Och för det tredje förstår jag inte varför det skulle vara fel att i diskussionen ha med material som är publicerat på annat ställe och väl tillgängligt för alla.
Om jag vill ha det mysigt och inte bryta olika åsikter mot varandra kan jag åter anmäla mig som medlem i PRO/Moheda. Där spelar man bingo, boule och åker på mysiga studiebesök. Men jag valde bland annat lindelof.nu i stället, och den bloggen behöver ingen annan censor än Knut Lindelöf själv som ju äger bloggen.
Bra att du biter ifrån Bertil C!
Jag hade inte alls för avsikt att utnämna dig till den främsta måltavlan. Kritiken drabbar naturligtvis i första hand bloggredaktören. Guillou skrev sin artikel för ett halvår sedan och att dra upp och polemisera mot den nu tycker jag är lite sent påtänkt. Bättre sent än aldrig kan ju ”vän av ordning” hävda, men just nu är väl ändå inte Jan Guillou den som förtjänar att stå i skottgluggen. Att på något sätt motivera just den här diskussionen med att Guillou i söndagens AB-krönika med lite ”vänstertjafs” riktade ett angrepp mot den till majoritet växande konservativa falangen i svensk politik finner jag också långsökt. Det här är ett dåligt tillvaratagande av enhetsfrontens arbetsidé. Som att ställa enhetsfrontstanken kring Assange-stödet EMOT att bygga en (i och för sig också nödvändig) enhetsfront för att stärka och bevara publicservice-idén!
Ett utmärkt exempel på bra enhetsfrontsarbete är dock publiceringen av Folke Schimanskis viktiga artikel på FiB/Ks nätupplaga!