SD lanserade en ny politisk strategi på dagens presskonferens för att öka polariseringen i svensk politik. De vet att de har allt att vinna (och inget att förlora) på att vara offensiva. Berättelsen om flyktingsituationen ”som en kommande (redan inledd) välfärds- och samhällskollaps” tänker de hamra fast som en självklar sanning. All nyanserad diskussion runt flyktingfrågan ska drunkna i den tsunamistämning som deras svallvåg av trosvisshet ska skapa. Det är rätt tänkt, de har uppenbarligen skickliga spindoktorer och mediekonsulter. De kommer kanske att lyckas, till och med att bli landets största parti i valet 2018.
Men i mina öron är deras budskap för det första hejdlöst överdrivet och bygger på att allt ska vara som det varit i Sverige mellan 1955 och 1985 – ett litet historiskt fönster då villkoren i många avseenden var oss mycket gynnsamma. Meningen är förstås att fiska i dessa mytiska historielöshetens oceaner och med sin enkla berättelse få alla att tro att sådant har Sverige alltid varit och att det finns en enkel väg tillbaka.
Och det mest korkade av allt; med ökad gränskontroll och fler poliser löses frågan för Sveriges del. Punkt!
Att Sverige skulle vara en del av världen och ha något som helst ansvar för den uppkomna flyktingkrisen genom sina krigsoperationer utomlands (ledda av USA/Nato) eller via EU, har man inget att säga. Här finns deras svarta hål i nacken, ett hål som är nästan lika stort hos de andra partierna. SDs framtoning som klassiska högeropportunister blir allt mer utpräglad. Och att det är makten de vill åt döljer man inte.
Nå, vilka ”demokrater och liberaler” ska vi då kunna lita på? Folkpartiliberaler, Nya Moderatliberaler, Centerliberaler, Vänsterliberaler, Socialdemokrater, Kristdemokrater eller Sverigedemokrater? Att de nu alla slåss med allt brutalare medel för en plats på framtidens politiska scen är uppenbart. Spännande blir det här på åskådarplats i alla fall framöver …
Att SD har kopplingar till Israel är belagt, men är mediamogulen Soros också en av deras bidragsgivare?
En lämplig paroll för dem kunde ju vara ”SD:s kamp måste på allvar förenas med massorna”.
Med tanke på att många problem som dyker upp i samband med migrationen är lokala (och därmed knappast rapporteras i riksmedia och kanske inte ens i lokalmedia, men däremot i Avpixlat) skulle en sådan här kampanj kunna stärka SD:s inflytande – SD skulle visa sig vara ’partiet som bryr sig’, och som vill göra något åt problemen. Andra problem är ju mer riksomfattande (som frågan om vart de ’försvunna migranterna’ tar vägen) så det finns chanser att knyta ihop lokala och landsomfattande kampanjer mot följderna av öppna gränser. Koppla det till hot om skattehöjningar för att bekosta migrationen så finns det ett jättefält för SD att ockupera och göra till sin bas. Det finns alltså möjligheter att utveckla en kampanj både på djupet och bredden.
Det som kan försvåra för SD är att organisationen är toppstyrd, har klena lokalorganisationer på många håll (och somliga medlemmar som är lite klena i huvet), att andra delar av politiken, frånsett migration, är oklar och kanske mindre populär hos tilltänkta väljargrupper, att man gjort sig av med ett dynamiskt ungdomsförbund etc. Men om många uppfattar migrationen som ett jätteproblem så blir den också en jättechans för det parti som tar tag i frågan.
Är Soros ”mediemogul”?
En provkarta på dåliga demagogiska grepp som i längden bara understöder SD:s tillväxt:
1. Bara om vi INTE står inför en allvarlig politisk kris med anledning av flyktingfrågan, så kan det vara motiverat att anklaga SD för att utså splittring.
2. Vad det aktuella läget kräver är inte längre ”nyanserade diskussioner om flyktingfrågan”, de har vi haft tid att föra, utan nu brinner det i knutarna och det gäller ”vad bör göras”.
3. SD behöver inga skickliga spindoktorer eller mediakonsulter, det är snarare Angela Merkel och EU som skulle ha behövt dem innan de började lura hit 100 000 tals flyktingar, som inte ens kan erbjudas bostäder – mitt i vintern.
4. Återigen, det krävs inga ”spindoktorer eller mediakonsulter” för att resa frågorna om hur vi ska ta emot alla dessa flyktingar – oberoende av hur det var i Sverige 30-60 år sedan.
5. Du skriver: ”Och det mest korkade av allt; med ökad gränskontroll och fler poliser löses frågan för Sveriges del. Punkt!” Vi har inte bara att göra med korkade politiker, utan också människosmugglare och andra kriminella.
6. ”Att Sverige skulle vara en del av världen” innebär ju inte att det ska fungera som en samlingsplats för människor som förnekas sina rättigheter i sina hemländer. Lenins recept för missnöjda ryssar 1905 och 1917 var ju inte att de skulle bege sig till Sverige! Maos ”Långa Marsch” gick ju inte mot Stockholom.
7. SD har faktiskt mindre ”ansvar för den uppkomna flyktingkrisen” därför att det var det ENDA riksdagsparti som 2011 motsatte sig svensk medverkan i kriget i Libyien.
I onsdagens UNT fanns det på sidan A20 ett diagram som visade att av de 108 557 som 1 oktober bodde i Migrationsverkets mottagningsrum fanns bara 1957 i Uppsala län, mycket mindre än i t ex Blekinge och Halland (3000+). Endast Gotland hade färre (60!).
SD vill verkligen inte göra något åt saken, då skulle de ha opponerat högljutt mot Natos bombningar och mot WTO:s förbud mot industrialisering av fattiga länder. Det åligger därför oss att hamra fast hur oärliga de är, att de bara vill dra partipolitiska poäng.
Annars vore rimligen vårt alternativ till hur flyktingkrisen ska hanteras vara att alla nu arbetslösa får jobb med att bygga bostäder, skolor, etc etc etc. Investera oss ur krisen! Det vill ju inte SD, de vill behålla samma självsvält som borgarna – för att inte tala om S, som för länge sen har glömt vad Wigforss hade att säga om sådant!
Den politiska debatten i Sverige verkar sedan länge fungera så att man först kollar vad SD tycker och sedan går man till storms emot det. På sistone verkar dock en viss tillnyktring ha skett, t ex hos Stefan Lövén vars uttalanden till Expressen tills för nyligen skulle ha stämplats som SD:s. Men det är ju klart, det kommer att heta att Löfvén ”viker sig för SD” …
Anders P!
Jag inser också att SD har ett mindre ansvar för den uppkomna flyktingkrisen än andra riksdagspartier. De är till och med emot ett svenskt Natomedlemskap, de var emot svenska soldater i Afghanistan och mot svensk medverkan i Libyenmassakern. Vi ska inte tveka en sekund att samarbeta med dem i dessa frågor.
Men jag skrev ovan om deras utspel i riksdagen igår. Deras framställning av flyktingkrisen – i det framträdandet – var kemiskt ren från allt annat än gränskontroll, polis och att nu måste vi gå ut direkt till folket för att inga andra riksdagspartier förstår att man måste stängda gränser och få mer poliser.
Men flyktingfrågan är inte enkel, den har många sidor. Lösningen är inte en enda, den är en rad åtgärder och förändrad politik på flera områden under lång tid. Utan att förstå varför människor flyr i sådan omfattning till Europa nu blir det svårt att varken finna konkreta åtgärder och en förändrad politik.
SD ska nu gå ut direkt till folket. Likheten med det tankesätt – som Björn Nilsson nämnt – alltså parollen som framfördes av frälsta kulturrevolutionärer i slutet av 60-talet (var det Rebellerna?) ”Vår kamp måste på allvar förenas med massorna”, är komisk. Då var det totalt världsfrånvänt, men nu finns faktiskt en chans (risk) att ”tillämpa masslinjen” kan komma att lyckas och göra SD till ett ännu mäktigare parti.
Det var en gammal KFML-slogan från 1971 som jag återanvände ur minnet, fast jag missade en bokstav: »KFML:s kamp måste på allvar förenas med massornaS». Som KFML-paroll har den ju lite mer tyngd än om det varit från Rebellrörelsen från 68 som ju försvann kvickt.
1971 måste KFML profilera sig mot ”errarna” som hävdade sig vara bättre på klasskamp. Idag måste ledartrojkan i SD profilera sig mot … tja, i stort sett de flesta. Det innebär risker och möjligheter. De får ju räkna med att om före detta ungdomsförbundet håller ihop och bildar parti kommer SD att åderlåtas från höger. Om de andra riksdagspartierna slår till med återinförda gränskontroller, hårdare asylkrav etc så kan det ske en återströmning av väljare åt det hållet.
Men om det inte sker, så kan nog SD räkna med fortsatt stöd från åtminstone var fjärde väljare.
I en kommentar för länge sedan ifrågasatte jag den gängse bilden av liberalerna som visserligen borgerliga, men ändå frihetsinriktade människor. ”Love me, I am a liberal” som man sjöng i USA på 60-talet.
Men när jag i Göteborg träffat en tidigare framstående lokal folkpartist som ansåg att SD bara kunde motas med ett politiskt förbud, började jag undra vad som hänt med Bertil Olins gamla parti.
Sedan lanserade Jan Guillou begreppet ”bombliberaler”.
En nyhet i AB fick mig att undra om den moderna liberalismen är vår tids fascism.