Handel inom stater och mellan stater har alltid varit ekonomins grundläggande motor för utveckling, tillväxt och välstånd – för alla, men mer för vissa. Men den har också varit till stora bekymmer, inte minst för att den starke alltid kan diktera villkoren. De fria marknaderna har inte varit särskilt fria annat än mellan relativt likartade och jämnt utvecklade länder. Där arbetskraften är billig hamnar den industriella varuproduktionen. Naturtillgångar och råvaror, som är förutsättningen för denna produktion är ojämnt fördelad.
Konkurrensen och rivaliteten mellan Europas stormakter, främst mellan Tyskland och Frankrike, resulterade i två världskrig. Den som kontrollerade Ruhrområdet med sin kol- och stålproduktion kunde diktera villkoren. Därför bildades 1952 Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), för att inte Tyskland och Frankrike skulle fortsätta stångas om kontrollen över kol- och stålproduktionen (grunden för krigsindustrin) i Ruhrområdet på gränsen mellan de två stormakterna. Med denna gemenskap eftersträvades avspänning för att gynna en fredlig utveckling.
På tidiga 1900-talet kretsade fortfarande det mesta runt Europas stormakter, medan Förenta staterna var på väg upp och kolonierna i tredje världen fortfarande var råvaru- och arbetskraftsleverantörer (slavhandel) till de växande industrinationerna. Men efter de två världskrigen när Europa var sönderslaget tog Förenta staterna över ledarskapet i väst. Sovjetunionen slumrade bakom järnridån, men ingav stor respekt efter att ha visat enorm styrka i kampen mot Hitlers tredje rike. Ett kallt krig mellan det nya väst och det nya öst permanentades fram till 1989, då järnridån dem emellan rämnade. Sovjet och dess Warszawapakt var ekonomiskt utarmat och föll helt enkelt samman, medan USA tog full kontroll över Europa (och senare EU) och lät sitt Nato expandera allt mer och allt närmare det ryska kärnlandet, där gasen, oljan, metallerna och de bördiga jordarna finns.
Tredje rikets ”Drang nach Osten” – och emot demokrati – har nu avlösts av Västvärldens (USA/EU/GB/Nato) ”Drang nach Osten” – i kamp för demokrati (globalekonomisk dominans under ”US-supremacy”). Drivkrafterna är desamma; kampen om kontrollen över handelsvägar, råvaror och matproduktion, medan den ideologiska inramningen skiftar.
Skillnaden från 50-talet är att västvärlden har fått en ny väldig ekonomisk motståndare. Med Kina i spetsen formas en antiväst-gemenskap bestående av Kina, Ryssland, Indien, Brasilien med flera (Turkiet, Saudiarabien…?), som ibland kallas ”Det samlade syd”. De spelar på sätt och vis den roll i världen idag som USA spelade efter andra världskriget. De expanderar ekonomiskt och söker fredliga lösningar för att kunna utvidga sina marknader. De är alltså för frihandel, medan Västvärlden idag gör allt man förmår för att stoppa fri handel med dessa konkurrerande ekonomier. Man sanktionerar allt man kan hitta på, man till och med terrorspränger gasledningar för att hindra handel med rysk gas och broar för att svälta ut fienden. Efter andra världskriget byggde Sovjet en järnridå mot Väst, nu bygger Väst en järnridå mot Öst (Syd).
De liberala demokraterna (i alla västländer), som tillhandahåller de ideologiska motiven för Västs nu mycket krigiska politik, var tidigare fundamentalistiskt bundna vid frihandel och fria marknader. Hela EU-projektet är byggt på fri rörlighet för att gynna fri handel över en europeisk marknad med öppna gränser. Hur bra det gick har vi kunnat se länge nu.
Västvärldens vapensmedjor går för full maskin och de militärindustriella komplexen uppbär en närmast gränslös prestige – även i Sverige. Inga orimliga argument eller friserade berättelser är för korkade för att spridas i våra dominerande medier såsom oomkullrunkeliga sanningar. Ingen oroar sig för kärnvapenkriget längre, mer än president Biden, som enbart skyller kärnvapenhotet på president Putin. Vad Putin egentligen har sagt om saken intresserar ingen.
Att sätta sig ner och förhandla, och till exempel bilda en ny ”Kol- och stålunion” i form av en ”Gas- och energiunion” för att minska spänningarna föresvävar inte längre någon. Men, det var väl ungefär det som var andemeningen i de förslag som sändes till EU:s regeringar från Ryssland i december 2021, men som avvisades med en sällan skådad överhetsarrogans.
Bild: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland startar den Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952. Här sätter den franske utrikesministern Robert Schuman sin signatur på ländernas avtal. Foto: Europeiska unionen.
Tack för den utmärkta artikeln Knut! Nu har jag ytterligare något att referera till i en artikel jag håller på med.
Kloka ord av Knut, som inte är ensam om det. De måste bara få större spridning.
Härnedan delar jag vad Randall Carlson skriver i sitt senaste nyhetsbrev ”Matters of Interest to Kosmographians – Say No to Armageddon”.
För den som är intresserad av geologisk historia så rekommenderar jag Randall Carlson’s YouTube-kanal.
Översättningen är gjord med Google Translate.
”Frågor av intresse för kosmografer – Säg nej till Armageddon
Även om det finns många intressanta saker att rapportera om, kommer jag den här månaden att fokusera på en enda fråga.
Som det ser ut just nu är ingen fråga viktigare än att minska de ökande spänningarna mellan USA och Ryssland som mycket realistiskt skulle kunna leda till tredje världskriget. I decennier har jag studerat, forskat, skrivit och föreläst om ämnet katastrof. Ett hett krig mellan USA och Ryssland skulle leda till en katastrof lika fruktansvärt hemsk som den värsta katastrofen som har drabbat denna planet på minst 12 tusen år.
Detta är inte en överdrift. Inget mål eller mål, vare sig det är politiskt, ekonomiskt eller militärt, är värt risken att sätta stopp för civilisationen genom ett kärnvapenutbyte som nästan säkert skulle följa i kölvattnet av intensifierade fientligheter och krigets kaos.
En ny rapport om en studie av konsekvenserna av kärnvapenkrig publicerades i tidskriften Nature i augusti förra året. En ledare som diskuterar denna rapport, författad av Alexandra Witze, sammanfattar situationen.
Här är de nyktra slutsatserna av ett tioårigt projekt som modellerar potentiella resultat av en rad kärnkraftsåtaganden. Citat från artikeln av Witze: ’Till och med en liten konflikt där två nationer släpper lös kärnvapen mot varandra kan leda till världsomspännande svält… Sot från brinnande städer skulle omringa planeten och kyla den genom att reflektera solljus tillbaka till rymden. Detta i tur skulle orsaka globala missväxter som – i ett värsta scenario – sätter fem miljarder människor på randen till döden.´ Ledare för detta projekt är Lili Xia, en klimatforskare vid Rutgers University. Rapporten skrevs av henne och 9 kollegor. Hon kommenterar ´En stor procent av människorna kommer att svälta. Det är riktigt illa.´
Ledaren fortsätter med att beskriva i upprörande detalj hur ¨Kärnvapenkrig kommer med en rad dödliga effekter, från att döda människor direkt i atomexplosioner till de kvardröjande effekterna av strålning och andra miljöföroreningar.’
Xia och hennes kollegor tittade på en mängd olika scenarier, allt från ett begränsat kärnvapenutbyte till en total konfrontation som distribuerar hela USA:s och Rysslands kärnvapenarsenal. Även det begränsade utbytet får fruktansvärda konsekvenser och skickar ut mellan 5 och 47 miljoner ton sot i atmosfären. Ett fullständigt utbyte som involverar majoriteten av USA-ryska stridsspetsar skulle injicera upp till 150 miljoner ton sot i den globala atmosfären. Temperaturerna skulle, som en konsekvens, sjunka mellan 1 och 16 grader, vilket drastiskt påverkar matgrödor och fiske och kan pågå i ett decennium eller mer.
Ett kärnvapenkrig skulle innebära inget mindre än en fullständig omstart av civilisationen från vilken det kan ta tusentals år att återhämta sig. Återigen, med citat från sammanfattningen till Nature-tidningen: ’Atmosfäriska sotladdningar från kärnvapendetonationer skulle orsaka störningar i jordens klimat, vilket begränsar markbunden och vattenlevande livsmedelsproduktion… När vi kvantifierar effekterna borta från målområden, visar vi att sotinjektioner är större än 5 Tg (5 miljoner ton) skulle leda till massbrist på livsmedel. . . i nästan alla länder. . Vi uppskattar att mer än 2 miljarder människor kan dö av kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan, och mer än 5 miljarder kan dö av en krig mellan USA och Ryssland – vilket understryker vikten av globalt samarbete för att förhindra kärnvapenkrig.’
(Se Witze, Alexandra (2022) Kärnkraftskrig mellan två nationer kan utlösa global hungersnöd: Nature Food, Vol. 3, s. 586-596 och Xia, Lili & 9 andra (2022) Global Food insecurity and hungersnöd från reducerad gröda, marina fiske och boskapsproduktion på grund av klimatstörningar från kärnvapenkrigssotinjektion: Nature, Vol. 3, Aug. s. 586-596.)
Sedan slutet av andra världskriget har varje amerikansk president, från Truman till Donald Trump, deltagit i kritiskt viktiga toppmöten med ledarna för Sovjetunionen och sedan Ryssland. Det är de pågående dialogerna mellan de två kärnvapenbeväpnade nationerna som hindrade det 45 år långa kalla kriget från att bli hett.
Roosevelt och Truman träffade båda Stalin, lika ond som han var, flera gånger. Eisenhower träffade Nikita Krushchev 3 gånger, medan John Kennedy träffade honom en gång under sin korta tid som president. Lyndon Johnsen träffade premiärminister Kosygin, Nixon träffade Leonid Brezhnev 3 gånger och Gerald Ford träffade Brezhnev två gånger. Jimmy Carter träffade också Brezhnev. Ronald Reagan träffade Mikhail Gorbatjov 5 gånger medan George H. W. Bush träffade honom 7 gånger fram till 1991 och slutet av det kalla kriget. Dessutom hölls många, många möten på lägre nivå ständigt av en mängd olika statsmän och kvinnor som tog upp frågor från vapenkontroll, nedrustning, Détente, utrikesförbindelser och mer.
Men med uppgången av den nuvarande administrationen har årtionden av framgångsrika prejudikat övergivits. Vi såg hur mainstreammedia och demokratanslutna partisaner attackerade Trump när han försökte klandra Vladimir Putin. Han förolämpades, demoniserades, förminskades och attackerades som ”Putins skurk”. Det faktum att han korrekt påstod under presidentkampanjen 2016 att NATO-alliansen var både en föråldrad artefakt från det kalla kriget och farlig, dömde hans presidentskap från början.
Trumps oväntade vinst var inte en del av spelplanen som förväntades fortsätta oförminskad med den presumtiva segern för Hillary Clinton som fullt ut stöder det imperialistiska företaget med USA:s globala dominans. Ansträngningen att rekrytera Ukraina till Nato, började under Obama/Biden-administrationen med den konstruerade kuppen som avsatte den demokratiskt valda presidenten Victor Janukovitj i februari 2014, och ersatte honom med den amerikanska regeringens godkända president Arseniy Yatsenyuk. Det var då som attackerna mot östra Ukraina började mot den övervägande pro-ryska befolkningen i den regionen när de uttryckte invändningar mot de berövanden som påtvingats dem av IMF-anslutna Yatsenuk och undertryckandet av deras önskan om politisk autonomi. Dessa attacker, uppmuntrade av den amerikanska regeringen och ignorerade av amerikanska medier, ledde till döden av minst 14 tusen östukrainare och tiotusentals fler skadade och lemlästade.
Och nu, för alla som inte är förblindade av partipolitiska ideologier och intellektuell stupor, är det uppenbart att den nuvarande ledaren för den så kallade fria världen är fullständigt oförmögen att delta i någon form av förhandlingar på hög nivå för att få till stånd en rationell lösning på den eskalerande konflikten i Ukraina. Faktum är att många erbjudanden från Ryssland om att försöka en förhandlingslösning har faktiskt ignorerats eller avvisats av Biden-administrationen. Vem som helst kan bekräfta detta med lite forskning.
Det är obligatoriskt att vi frågar varför.
Det är obligatoriskt att vi, det amerikanska folket, är tydliga och välinformerade när det gäller slutspelet för vårt ingripande i vad som motsvarar en komplicerad gränstvist mellan Ryssland och en angränsande granne som inte är av något realistiskt strategiskt intresse för Amerika och ingen av vår jäkla affär i första hand.
Jag kan bara undra var är rösterna från vetenskapsmän och religiösa ledare som borde vara i framkant när det gäller att fördöma detta vansinne. Var är miljöaktivisterna och ekokrigarna? En kärnvapenkonflikt skulle förstöra den globala miljön i storleksordningar utöver allt som orsakas av global uppvärmning, eller, för den delen, någon annan miljöförorening till följd av människors aktiviteter.
Europa står inför en dyster vinter som ett resultat av en mängd politik som i första hand utgår från Washington D.C. Vad de kommer att uppleva på grund av uppkomsten av artificiellt framställd energi och livsmedelsbrist förutsäger vad som kommer att bli vårt öde snart nog också – även utan utbrott av ett hett krig.
Det åligger alla amerikaner som värdesätter fred, frihet, sanning och en optimistisk framtid för våra barn och barnbarn att ställa upp och kräva en redovisning från våra så kallade ledare som driver denna hänsynslösa politik, och kräver att vi söker en diplomatisk lösning till konflikten innan vi störtar ner i avgrunden från vilken det inte finns någon återvändo. När jag skriver detta uppmanar den ukrainske presidenten Zelenskij att Nato (som naturligtvis inkluderar USA) ska bomba Ryssland i någon slags skruvad tro att det skulle förhindra kärnvapenkrig!
Det är också skyldigt att förstå att vi genom en följsam mainstream-media ständigt matas med en stadig diet av snedvridningar, halvsanning, lögner och propaganda, men också att sanningen finns där ute om vi har beslutet att söka den ut. Slutligen är det skyldigt att förstå att alla världens människor har ett incitament att förhindra ett annalkande katastrofalt utfall och mot det målet måste vi förenas i en global rörelse för fred som överskrider politiska, religiösa, rasmässiga och etniska gränser.
Valet 2022 kommer att ge oss en möjlighet att åtminstone försöka rätta till situationen genom att till kongressen sända förnuftets röster, ledare som har en autentisk uppfattning om insatserna i detta absurda spel med geopolitisk kyckling. Dessa individer, oavsett om de är demokrater eller republikaner, som driver världen mot en global katastrof utan motstycke måste stoppas och avsättas från maktpositioner. Ironiskt nog är det nu konservativa republikaner (med viktiga undantag) som visar tecken på motstånd mot vansinnet. Medan USA:s skulder spiralerar in i stratosfären och värdet av våra pengar ständigt förringas, har inte en enda demokrat röstat emot 60+ miljarder dollar i militärt bistånd till den korrupta regimen i Ukraina. Detta belopp är mer än hela den årliga ryska militärbudgeten och kommer till stora kostnader för den amerikanska ekonomin och därmed för alla amerikanska arbetande människor och familjer.
Valet 2022 måste nitiskt granskas och dissekeras eftersom det är uppenbart att de poserande sabelskrällarna som drar Amerika in i ett evigt krig inte har någon hänsyn till en autentisk demokrati som skulle beröva dem deras makt och trol. Men proportionsmässigt är de få och principfasta amerikaner är många. Deras manipulationer under de senaste åren har visat att det de fruktar mest är ett vaknat medborgarskap, därav behovet av att kontrollera berättelsen genom censur, förtryck och hot.
Aldrig har insatserna för vår geopolitiska situation varit starkare. Vi kan gå på vägen mot malthusiansk glömska och sannolikt civilisationens utplåning och en värld av aldrig tidigare skådad sorg, elände och lidande, eller så kan vi inse att vi genom att arbeta internationellt tillsammans kan börja skörda den oändliga rikedomen och resurserna i det kosmos som bara ligger bortom tröskeln till vår jordvärld om vi har visionen och viljan.
Helig stad eller ödemark? Valet är vårt.
Jag skulle starkt uppmuntra alla läsare av detta nyhetsbrev att titta på en nyligen publicerad YouTube-presentation av Jimmy Dore som gör ett effektivt jobb med att relatera bakgrundsverkligheten till denna meningslösa konflikt.
Se denna länk.