För några månader sedan läste jag Jimmie Åkessons memoarbok Satis Polito (Asplycke förlag, 2013). Det gjorde jag för att lära mig ett och annat om Sverigedemokraterna och deras särklassige frontfigur.
Sedan dess har det mesta hänt. Dels har SD med sina 12,9 procent i riksdagsvalet (14/9) förändrat den politiska landskapsbilden i Sverige, och dels har Åkesson själv – för många av oss tämligen oväntat – fått sjukskriva sig på obestämd tid med diagnosen utbrändhet.
Mot den bakgrunden tedde det sig naturligt för mig att läsa Jimmie Å:s nästan 300-sidiga och mycket personligt hållna försvarsskrift ytterligare en gång. Vad är det för budskap som han, i sin egenskap av ”lagom polerad” SD-ordförande, egentligen vill förmedla?
Naturligtvis blir det en hel del på ett så väl tilltaget utrymme. Bland annat får man som läsare veta att JÅ ofta är rädd under sina offentliga framträdanden – det finns ju en konstant hotbild –, vidare att han för jämnan brottas med tvivel på sin egen förmåga och lever med en ihållande känsla av otillräcklighet. Han anförtror oss också att han, ironiskt nog, sällan eller aldrig blir sjuk. Mitt intryck är att den gosse som tagit plats vid skrivpulpeten, eller framför datorn, är arbetsvillig och målinriktad ett gott stycke över det aritmetiskt medelvärdiga.
Perioden 1991-94 eller ”de vilsna åren” är uppenbarligen ett skede, som får honom att våndas eller till och med att kräkas. Då var Sverigedemokraterna ett tillhåll för nazister, skinheads och vettvillingar, men för ”tveksamma idétraditioner” av den arten svär sig Jimmie helt fri. Han blev medlem först 1995, då 16-årig, i samband med att Mikael Jansson utsågs till ordförande. ”Jag gick in i partiet”, betygar Åkesson, ”med ambitionen att förändra det i grunden”. Det anser han sig nu ha lyckats med.
Vad som är den egentliga kärnan i Jimmie Åkessons ideologiska universum är inte alldeles glasklart, men jag ska ta fasta på vad han skriver på sid. 162f. Där heter det att gamla människor i Sverige ibland inte har råd att ens hämta ut sin egen medicin på apoteket – samtidigt som våra invandrare, till och med illegala sådana, efter lagändringen i juli 2013 har tillgång till svensk välfärd och blågula trygghetssystem.
Jimmie Å finner detta orimligt på gränsen till stötande. Ideligen återkommer han i sin bok till konflikten mellan just välfärd och invandring (eller ”massinvandring”, som han hellre skriver). Ja, Jimmy Åkesson hävdar att konflikten mellan svensk välfärds- och svensk flyktingpolitik är reell och av exceptionell betydelse: vi kan inte på sikt behålla välfärdssamhället, än mindre bygga ett folkhem, så länge som invandringen fortsätter att accelerera.
Hedern kräver självfallet att denna Jimmie Åkessons propå bemöts. Jag skisserar i det följande tre alternativa svar:
1) Genrös invandringspolitik är ingalunda oförenlig med utbyggd välfärd. Alla invandrare är i själva verket plusfaktorer – inte minst i ekonomiskt avseende. Pensionerna kan höjas, åldringsvården förbättras och skolsystemet utvecklas på samma gång som immigranterna blir allt fler. Den motsättning som Åkesson aktualiserar är således falsk;
2) Det ska inte förnekas att invandringen är mycket kostsam. Men flyktingströmmarna i världen är just nu utan tidigare motstycke och tenderar dessutom att öka. Av etiska skäl bör vi därför öppna våra hjärtan och välkomna så många olycksdrabbade som vi förmår. Sverige är ett rikt land med stora resurser, och det enda anständiga är att sträcka ut en hjälpande hand – eller helst flera;
3) Faktum är att vi i Sverige – proportionellt sett – tar emot väsentligt fler invandrare än alla andra länder i väster, och så kan det inte fortsätta. Successivt kommer nationen att slitas isär för att till slut utarmas helt. Att skjuta sig i foten har ju aldrig varit en smart politik. Följaktligen bör invandringen minska, och i stället bör vi eftersträva att hjälpa utsatta människor i deras närområden i högre grad än nu.
Alternativ 2 härovan känner vi igen. Det lanserades, nästan som en blixt från klar himmel, av Fredrik Reinfeldt under valrörelsens slutfas. Jag ansluter mig gärna till den linjen – men bara på de villkoren att vi här i landet bär alla extra flyktingkostnader solidariskt, och vidare att fler EU-länder än Sverige och Tyskland är beredda att fullt ut öppna sina gränser (och sina nationella hjärtgemak). Något sådant kommer förmodligen inte att ske.
Alternativ 1 påminner i sin tur om den hållning som till dags dato varit det officiella Sveriges, i varje fall om jag tar mig friheten att vara en smula demagogisk – vi tutar och kör, så länge bensinen räcker! – medan 3:an utan tvekan skulle falla Jimmie Å på läppen. Han skulle visserligen tillägga att invandringen inte bara ska minska; den bör rentav ha absoluta nollpunkten som riktmärke och gränsvärde.
Det är en uppfattning som jag ogillar. Men det är samtidigt en åsikt som är fullt legitim och som därför är möjlig att bemöta och diskutera. Ytterligt få är emellertid de debattörer som känner sig kallade att plocka upp Jimmie Å:s kastade handske. Det är enklare att hojta ”korsfäst, korsfäst”, att ställa sig på torgen och hindra honom att tala, att skälla honom för rashatare och att över huvud taget uppträda på pubertalt narcissistmaner.
Längre än så räcker inte vissas näsor, och tänkandet blir därefter.
Innebörden av begreppen rasism och rasist har med åren kraftigt devalverats. Obestridligt är att det har funnits en hel del rasister (i ordets traditionella betydelse) i Sverigedemokraternas led, och gissningsvis finns xenofober i partiet än i dag. Men de flesta har nog rensats ut – nolltoleransen – eller försvunnit ut till höger på eget bevåg. Vad Åkesson beträffar, så är han knappast mera rasist än, exempelvis, Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Annie Lööf, Stefan Löfven eller Åsa Romson.
Nu har som sagt Jimmie Åkesson sjukskrivit sig, i första hand november månad ut. Själv skriver han i ett öppet brev att mediernas ofta så ”vedervärdiga kampanjjournalistik” och hans meningsmotståndares ”omåttliga hat” är två av de faktorer som, åtminstone tillfälligt, har knäckt honom. Vad hatet beträffar, så är det ställt bortom allt rimligt tvivel. Komikern Özz Nûjen, Aftonbladets Fredrik Virtanen och många med dem gjorde sig omedelbart roliga på Åkessons bekostnad. Att det är både utmattande och överansträngande att ”vara rasist” fann de självklart …
Fortsätter allt som det hittills gjort, så kommer SD att vara ett 20 à 25-procentsparti efter nästa riksdagsval.
Är det vad vi vill? Är det vad alla självutnämnda godhetsapostlar och ”vända-ryggen-åt”-förespråkare önskar?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Fredrik Virtanen, invandringspolitik, Jimmy Åkesson, Reinfeldt, sjukskrivning, utbrändhet, Özz Nûjen, Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Annie Lööf, Åsa Romson
Det är skillnad på folk och folk. En ledande S-politiker kunde kalla pensionärerna (en rätt stor del av befolkningen) för ’köttberg’, men komma undan med det. SD-are får heta ’rasister’ vad de än säger. Och problemet med det är att de kallas ’rasister’ även när de säger vettiga saker, och då blir det en soppa av alltihop. Kritiken blir obegriplig, och opponenterna som larmar vid torgmöten gör ett negativt intryck. SD-are behandlas på ett sätt som gör ett otrevligt intryck: sparkas ut från facket, förlorar jobbet etc – vilket påminner om hur kommunister jagats under vissa perioder.
Övriga partier finns i stort sett i den liberala fållan och har ingen tilldragande ideologi att komma med, och då växer SD. Kanske vi är vid en brytpunkt nu, när partiet avancerar ut från de äldre ’basområdena’ till nya områden inom geografi och befolkning.
En del vänsterfolk hävdar att detta kan mötas med klasskamp, men hur får man gänget i liberalfållan att bedriva klasskamp? Det kommer de aldrig att göra, för det skulle skada deras egna intressen i samhällssystemet. Och därmed kan SD se framtiden an med gott mod. Får SD in en del experter på exempelvis pensioner, som dessutom kan prata begripligt, ligger stora väljargrupper vidöppna för påverkan.
Det är beklämmande att vänstermänniskor bara kan se två alternativ, den liberal-social-moderata soppan å ena sidan, och Sverigedemokraternas främlingsfientlighet, ännu längre till höger å den andra. Har ni helt abdikerat från uppgiften att bygga en stark vänster?
Har ni överhuvudtaget läst Sverigedemokraternas principprogram med dess illa dolda nyfascism? Är inte islamofobi en farlig form av rasism?
Ska vänstern göra om samma misstag som i 30-talets Tyskland, då man länge underskattade den bruna faran? En del tog t.o.m. som Parner nazisternas sociala demagogi på allvar och föreslog samarbete.
Hannu K!
Jag har definitivt inte pläderat för samarbete i några former med Sverigedemokraterna. Det vore mig totalt fjärran. Men jag söker resonera och undviker till skillnad mot åtskilliga andra att demonisera SD. Dina paralleller till 30-talsnazismen är lättköpta – för att inte säga rent ut tramsiga. SD är inget nytt NSDAP, heller inget Jobbik eller Gyllene Gryning.
De som gärna jämför SD med tyska, italienska och andra fascister på 30-talet, förbiser den absolut avgörande skillnaden att dessa hade egna beväpnade miliser.
Att Hitler kunde gripa makten var inte via det tyska parlamentet som ofta påstås, utan därför att hans SA-män efter maktövertagandet 1933 kunde ta till fånga, klå upp eller döda sina meningsmotståndare.
All politisk makt växer ju, som Mao sade, ur gevärspipor – också i Sverige. Men här har vi polis och militär under någorlunda parlamentarisk kontroll.
Anders!
SD har bränt ned 20 flyktingförläggningar, har täta kontakter med militanta och beväpnade grupper.
De är nazister, men det lär vara för sent när du fattar det.