Kommer ni ihåg när det skulle skämtas om den aristoteliska logiken (att dra en slutsats efter två givna påståenden)?
1. Livet är en kamp.
2. Kampen är en häst.
3. Livet är en häst.
Ungefär så avslutas också världens längsta och största mordutredning, den som handlar om mordet på den svenska statsministern Olof Palme. Efter 66.000 handlingar och 250 hyllmeter material lät det ungefär så här när Palmeåklagaren Krister Petersson en dag i juni år 2020 satte punkt.
1. Olof Palme sköts med en revolver på Sveavägen den 28 februari 1986
2. Skytten var Stig Folke Vilhelm Engström, född i Indien 1934, död i Täby 2000.
3. ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.”
Denna logiska kullerbytta (det är inte Wall som beskriver det ologiska resonemanget, det är mina ord) bildar utgångspunkten för Gunnar Walls nya bok: Rättsskandalen Olof Palme: Mordet, syndabocken och hemligheterna (2023, Bokförlaget Semic). På 600 sidor i den nya boken kan vi följa hur allt slutade i en rejäl antiklimax. Vi får här läsa om utredningar som följde galna spår men också klokare dito. Vi blir uppmärksammade på kovändningar, slarv, bortsopande av vittnesmål, tunnelseende, lögner, grava avsteg från rutiner och mycket annat.
Jag har läst Walls tidigare böcker i ämnet (Mörkläggning, Mordgåtan Olof Palme, Konspiration Olof Palme). De omfattar drygt 2.000 sidor och innehåller allt, eller åtminstone det mesta man kan tänka sig om det som rör mordet på Olof Palme. När jag öppnade den nya boken frågade jag mig därför: Kan dessa 600 sidor verkligen tillföra mig något nytt? Varför läsa denna bok? Mitt svar framgår av texten.
Ett besynnerligt slut
Så heter det kapitel där Wall granskar Palmeåklagaren Krister Peterssons famösa presskonferens den 10 juni 2020. Som vanligt är Gunnar Wall noggrann och försiktig. Folkhumorn var betydligt råare när TV-kameran slocknat.
Men Wall går med en dåres envishet, lugnt och stilla, likt en gammeldags kriarättare, genom det som åklagaren lade fram. Därefter dissekerar han alla sakförhållanden: Den saknade revolvern; Engströms utstämplingstid; den mystiska Mariehamnskvinnan som sa sig känna igen Engström från ett EAP-möte på Åland; den famöse ex-polisen på Skandia som blev Palmeutredningens man redan under Holmérs tid; vad vittnen sett och inte sett av Engström, och varför Engström envisades med att exponera sig och överdriva sin roll vid mordplatsen på det sätt han gjorde. Wall är försiktig men kommer likafullt fram till oomkullrunkeliga slutsatser:
1. Det finns inget vapen som kan knyta Engström till mordet.
2. Det finns ingen annan teknisk bevisning heller.
3. Det finns inga vittnesuppgifter som pekar ut Engström som gärningsman, eller en som flydde ifrån mordplatsen.
4. Det finns ingen känd motivbild.
5. Det finns ingen bakgrundbeskrivning av Engström som människa som kunnat peka ut honom som en möjlig mördare; skojfrisk moderat från Täby med vissa alkoholproblem, är väl det närmaste man kommer.
6. Det finns ingen gärningsbeskrivning som kan förklara hur Engström kunnat komma ut på Sveavägen ”i rätt tid” med en laddad revolver, beredd att skjuta.
Trots det pekas den sedan 20 år tillbaka döde Skandiamannen ut med namn och bild: ”Vi kommer inte runt en person /…/ och den personen är Stig Engström.”
Vilken brännvinsadvokat som helst skulle lätt som en plätt ha skjutit åklagarens argumentering i sank. Särskilt skulle denne han tagit upp det icke-juridiska begreppet ”inte komma runt”.
Wall menar att det är en rättsskandal utan like att namnge en person och sedan lägga ned utredningen och därmed för framtiden peka ut en gärningsman utan normal rättslig praxis. Walls bok skulle ha kunnat sluta här. Rättsskandalen är bevisad! Men att vinna ett mål på billiga poäng är inte Walls mission. Författaren vill gå djupare än så. Han vill försöka förstå varför den sista Palmeutredningen under ledning av Petersson gick ut med dessa plattityder när arkiven enligt Wall, visar att utredningen jobbat flera år med att undersöka en större verklighet, bland annat en möjlig konspiration av Stay Behind-typ.
Kopplingar mellan Engström och Stay Behind
Skandiahuset på Sveavägen var sedan 1945 en symbol för Stay Behind. Och en Skandiaman misstänkt för ett statsministermord är förstås gefundenes fressen för den nyfikne. Och så var det för undersökande journalister och även för den officiella utredningen.
Men, efter idogt arbete hittar utredningen ändå inga kopplingar mellan Engström och Stay Behind. Det gör för övrigt inte heller journalisten och författaren Thomas Pettersson vars research och sedermera reportage om den osannolika mördaren – som kan läsas i tidskriften Filter, eller som bok eller ses som Netflix-serie, med Robert Gustafsson som Skandiamannen – löper parallellt med den officiella utredningen. Wall visar i sin bok på att Petterssons research användes som sakupplysningar i Peterssons utredning. Det gäller som ni hör att hålla tunga rätt i munnen för att inte blanda ihop Christer Pettersson med Krister Petersson eller Thomas Pettersson. För framtidens forskare, som inte har minnesbilder hur personerna såg ut, kommer denna namnlikhet att förvirra.
Ingen koppling men mycket annat
Man hittar som sagt ingen koppling mellan Engström och en konspiration. Men de hittar massor av annat som rör de nätverk som flockas kring Stay Behind. Fakta som inte redovisades vid åklagarens presskonferens i juni 2020. Men man ger inte upp Engström för det! När man inte hittar kopplingen till en konspiration då drar utredningen den oväntade slutsatsen att Stig Engström måste ha varit en ensam gärningsman. Och logiken är som sagt mer än haltande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han [Engström] måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.”
Wall lusläser i de numera släppta (men hårt maskade) akterna och kan redovisa häpnadsväckande omständigheter.
Nattliga aktivitet i Stockholm
Det förekom olika ”övningar” i centrala Stockholm. De som rörde sig i dunklet var personer som ingick i hemliga och löst sammansatta nätverk, exempelvis den numera kända, eller ökända, Barbro-gruppen. I huvudstaden spanades och skuggades det hela tiden. Och det var alltså inte bara den officiella, legitima makten som var ute på jakt. Nej, det kunde vara en sammanslutning med namnet ”Föräldraföreningen mot Narkotika”, eller nämnda Barbrogruppen, eller fallskärmsjägaren och löjtnanten X han som för övrigt hade kontakter med polismannen ”Ö”, eller någon annan fallskärmsjägare som tillhörde ”hemliga armén”. Parallellt med dessa nätverk fanns ju också, vid den tiden, inom poliskåren en hel del obskyra sammanslutningar av typen basebolliga. Många oförklarade walkie-talkie-observationer görs.
Och på natten mellan den 28 februari och den första mars 1986 (mordnatten) var dessa para-polisiära rörelser extra aktiva. Det framkommer av Walls efterforskningar i utredningens arkiv.
Sådana iakttagaleser har förnekats och bortförklarats av tidigare utredningar (under Ölvebro och andra). Men Wall upptäcker att Krister Petersson-utredningen inte förnekar detta utan rotar i dessa observationer – men kanske i första hand för att hitta kopplingen till Engström?
Fallskärmsjägare och andra
Utredningen hittar en hel del och det står att läsa i Walls bok, Läs den spännande berättelsen om den kidnappade byggföretagaren i Växjö, eller den i Karlsborg placerade fallskärmsjägaren (som sedan försvann), han som kom till Stockholm på eftermiddagen den 28 februari (efter en märklig sammankomst på Gotland), eller hans kollega på repmöte uppe i norr, vid finska gränsen. Läs om märklig taxi-resor till och från fallskärmsjägarregementet i Karlsborg – just fallskärmsjägare återkommer ofta. Läs också om Försvarsmaktens totala passivitet när Sveriges statsministern skjuts på öppen gata. Om jag minns rätt så höjdes beredskapen på fältjägarregementet i Kiruna när den stora gruvstrejken bröt ut december 1969. Men när landets valda statsminister mördas rörs inte en fena någonstans i militärapparaten! Var de anmodade att ligga lågt, eller vad?
Grand
Wall frågar sig också varför vissa delar av det så kallade Grandavsnittet har gått under radarn. Vi känner till berättelsen om den blödande missbrukaren som tycker sig ha sett Christer Pettersson, och en annan som sett en man med stirrande blick. Varför har vi inte tidigare fått veta att det hända besynnerliga saker på föreställningen av Amadeus (som kördes parallellt med Bröderna Mozart på Grand)?
Vapensamlarens dotter
Läsvärd är också den drygt 30 sidor långa intervjun med Ulrika Glaser Rydberg, dotter till den man som kallas vapensamlaren och ansågs vara möjlig kandidat som leverantör av en 357 Magnum till Täby-vännen Stig Engström. Den intervjun ger intressanta inblickar i livet i det välmående högerfästet Täby. Men i synnerhet ger Ulrika Glaser Rydberg en trovärdig skildring av ”farbror Stig”.
De avslutande intervjuerna med utredarna, inte minst den med Krister Petersson själv, ger en bild av en statsmakt som vet att säga lagom mycket. Den intervjun blir säkert en text att läsa vid universitetens rättsvetarprogram.
Ja, det är sådana fakta som Gunnar Wall med sedvanlig noggrannhet gräver fram. Han drar inte dessa fakta längre an vad han för stunden kan. Han far aldrig ut i spekulationer, han håller sig till det som redovisas i dokument, intervjuer och är iakttagbart. På så sätt lämnar Wall ett råmaterial till den samtida läsaren och ett lättåtkomligt och anrikat arkiv för efterkommande forskare som vill veta vad som egentligen hände den där blåsiga och kalla februarinatten 1986 i Sveriges huvudstad.
Isberget
Författaren förstår att den till parodi förvandlad isbergstopp som presenterades den 10 juni 2020 bara är isbergets synliga del, och en del av fortsatt mörkläggning. Efter läsning av Walls bok förstår också läsaren det.
Allt återstår att göra.
Jag frågade inledningsvis varför man skall läsa Gunnar Walls senaste bok. Jag hoppas att min text har gett svaret: Därför!
Stundom är det bäst, för korthets skull, att hoppa över sin analys, och gå direkt till sin slutsats. Min slutsats är: Den utmärkta vävtidningen lindelof.nu är, till stor del, ett forum för beklagansvärda äldre farbröder, som fallit i fällan att slösa bort sina sista år på meningslösa resonemang, och att lyfta fram andra beklagansvärda äldre farbröder, som Gunnar Wall, som slösar bort sina sista år på meningslösa resonemang.
Detta beteende har en evolutionsbiologisk förklaring, vilket jag skall återkomma till i ett längre inlägg.
Jan Arvid G!
Haha.
Jag bara väntade på det. Du skrev ungefär samma sak när jag recenserat Walls stora epos Mörkläggningen.
Som svar på din kommentar om min förslösade tid kan jag bara säga som Owe Thörnquist: ”Men lilla räven (men lilla räven, bara smyger i säven) – varför de’ då?
(För han har väl inge’ annat för sig, kan man tänka.)”
Tack Jan-Arvid G för kommentar.
Jan Arvid G!
Med anledning av vad skriver 2023-10-15 På 02:16 har jag följande synpunkter på din kommentar till Leif Strindbergs förtjänstfulla recension av Gunnar Walls senaste bok. Wall genomför till att börja med ett subtilt lustmord på åklagaren Krister Petersson då denne försöker binda Stig Engström till mordet på Olof Palme. Dessutom utgör boken en genomgång av de allra flesta väsentliga händelserna kring Olof Palmes död 1986 fram till idag. Detta avfärdar du med följande formulering.
”äldre farbröder, som Gunnar Wall, som slösar bort sina sista år på meningslösa resonemang”.
Vare sig dessa ”meningslösa resonemang” har en ”evolutionsbiologisk förklaring”, som du gör gällande, eller ej så får vi ingen förklaring till varför dessa ”resonemang” skulle vara ”meningslösa”. För egen del anser jag att det av flera skäl är meningsfullt att åter lyfta fram mordet på Olof Palme i rampljuset.
Det första skälet, och det mest uppenbara, är att mord i allmänhet och statsministermord i synnerhet inte skall förpassas till mörkret i något dammigt arkiv.
Ytterligare ett skäl, och inte lika uppenbart, är de politiska aspekterna kring mordet. Statsledningen i USA hade goda skäl att se med misstänksamhet på Palmes agerande för att skapa ett kärnvapenfritt Norden som även kunde innebära att Norge och Danmark lämnade Nato. Med Palmes död så gick även dessa planer i graven. Mordet på Olof Palme skedde även i en tid då högern flyttade fram sina positioner i Sverige. Ett statsministermord, som dessutom är ouppklarat, skapade ett trauma och förvirring hos stora delar hos den svenska befolkningen. En sådan situation gör det lättare för en statsledning att lägga om den politiska kursen.
Ovanstående resonemang är endast konspirationsteorier och inget bevis för att varken statsledningen i USA eller högerkrafter i Sverige planerade och genomförde mordet på Olof Palme. Endast ett påpekande avseende vilka som tjänade på mordet.
Till sist. Vilka meningsfulla ”resonemang” borde dessa ”äldre farbröder” syssla med?
“Därför!”, var ett argument jag godtog med hull och hår. Så nu har jag beställt boken.
Även jag har läst några andra Wall-böcker om Palme-mordet och vet att han levererar. Dock måste man också läsa bröderna Poutiainens bok Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme.
Men Jan Arvid Götesson, varför en sådan magsur kommentar till Leif Strandbergs recension av Gunnar Walls bok Rättsskandalen Olof Palme. Din kommentar befinner sig en bit under sju på pH-skalan.
Har tidigare läst Mörkläggningen av Gunnar Wall, jag följer hans blogg hyggligt och i den nu utgivna boken är hälften läst. Till Leif Strandbergs recension har jag inget att tillägga, den är gedigen så långt jag kan bedöma och det är bara att uppmana till införskaffande av boken för den som bekymrar sig för tillståndet i vårt land.
Hanteringen av statsministermordet hos ansvariga myndigheter väcker andra frågor till liv, provokationerna i samband med ubåtskränkningarna på 80-talet och Estoniakatastrofen. I det senare fallet är sänkningen inte på något sätt utrett, allvarliga frågetecken återstår.
Och när det gäller ubåtskränkningarna, och då speciellt den stora jakten i Hårsfjärden 1982, så vet vi idag vilka ubåtstyper som användes, i vilka länder dessa tillverkats och att det var Storbritannien och Förenta staterna som med hjälp av förrädiska svenska amiraler stod för provokationen riktat mot vårt lands utrikespolitik och i dess förlängning Sovjetunionen.
Frågetecknen hopar sig, nu senast den Nato-stödda anslutningskuppen.
Går det att tänja valfritt på kärnan i vår svenska demokrati, den som så tydligt formulerats i Regeringsformen som att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.
Intressant om Walls bok, Leif S! Den ligger i pipelinen.
Jag håller med om ditt omdöme om hans tidigare böcker i ämnet. Gunnar W är saklig och metodisk och skriver en journalistiskt effektiv prosa, välgörande fri från yviga spekulationer och utfall.
Det har ju skrivits hyllmetrar i ämnet vid det här laget. Om jag ska framhålla något annat arbete så är det utan tvivel bröderna Poutiainens Inuti Labyrinten som nagelfar (den frånvarande) mördarjakten under det första dygnet efter skotten. Ingenting händer på ledningscentralen och som läsare får man en mardrömslik känsla.
Det är ju som du antyder ett skov i statsapparaten. Det organ som genomgående har lyckats undgå kritik i de utredningar som gjorts är vårt kära Säpo. Vad sysslade man egentligen med, när inga inövade rutiner vid befarade kuppförsök genomfördes? Inte ens de mest basala som att säkra skyddet för andra regeringsmedlemmar.
Jan Arvids anmärkning blir jag inte klok på. Han verkar uppskatta lindelof.nu men beklaga att de medverkande har fel ålder och kön (”äldre farbröder”).
Jag tackar för resonerande svar på min kommentar – meningsutbytena mellan motsatta uppfattningar är lindelof.nu:s värde.
Till saken. Kännetecknet på en meningslös uppfattning är, att uppfattningens förfäktare inte talar om frågans viktigaste faktum, utan om mindre viktiga bisaker.
Det viktigaste faktumet om mordet på Olof Palme är, att där inte finns något för mordutredare att arbeta med. Ej heller finns belägg för, att personer med inflytande ägnat sig åt mörkläggning, så att för dem kända eller okända skyldiga sluppit undan rättvisan.
Bristen på konkreta saker att arbeta med beror inte på avsiktlig eller oavsiktlig underlåtenhet från de kompetenta och opartiska personer, som utrett mordet under senare tid (fel gjordes i utredningens tidigare skede).
Den bisak, som de Palmemordsintresserade ägnar sig åt, är att kritisera formuleringar av åklagare Krister Petersson, såsom formuleringen ”kommer inte runt […] Stig Engström”. Strunta i formuleringarna, och ge istället en saklig sammanfattning av, vad polis och åklagare kom fram till. En saklig sammanfattning vore denna: ”Vi, som utreder mordet, har inget att arbeta med. Vi skulle ha velat höra Stig Engström, eftersom ett rimligt händelseförlopp med honom som skytt kan beskrivas. Men han kan inte höras, och eftersom hans närvaro på brottsplatsen var det enda konkreta, som vi skulle kunnat arbeta med, läggs utredningen ned. Kända fakta skulle inte ha räckt till åtal, om han varit i livet.”
Om det skisserade händelseförloppet med SE som skytt vore mindre troligt, än vad Krister Petersson anser, då betydde det bara, att inte ens det skulle ha funnits att utreda.
Mina värderade meddebattörer må gärna svara mig igen, men de ”kommer inte runt” detta faktum: där finns INGENTING att arbeta med för en utredare. ”Stay Behind” och allt annat, är lösa konstruktioner och spekulationer av småföretagare i Palmebranschen.
Jan Arvid G!
2023-10-18 På 04:31 skriver du:
”Det viktigaste faktumet om mordet på Olof Palme är, att där inte finns något för mordutredare att arbeta med.”
Och du spär på med:
”där finns INGENTING att arbeta med för en utredare”.
Varken du eller jag vet om dessa påståenden är sanna eller falska! De är endast dina påståenden, som du inte backar upp med fakta.
Nu har jag läst boken, vilket är en förutsättning (blink, blink Jan Arvid Götesson) för att kunna kritisera den.
Det har sedan Krister Petersson lade ner utredningen kommit fram en del mycket intressanta nya saker som tidigare varit sekretessbelagda. Bl a var det så att Peterssons utredning tog tag i Stay Behind-spåret på allvar. Så Stay Behind-spåret är uppenbarligen inte bara “lösa konstruktioner och spekulationer av småföretagare i Palmebranschen” som Jan Arvid Götesson hävdar. Peterssons grundtes var att Stig Engström var del av en sådan konspiration. Dock har det gått 35 år sedan mordet och Petersson kom inte längre med Stay Behind-spåret, utan valde då, märklig nog, att byta linje till att Engström var ensam om dådet.
Magnus Berg, ditt inlägg är ett exempel på, vad som händer, när man diskuterar med personer, som förfäktar meningslösa idéer: de undviker alltid det viktigaste faktumet, och talar om mindre viktiga saker.
Det viktigaste faktumet om mordet på Olof Palme kan formuleras som följer. Låt oss säga, att en kompetent grupp utredare sattes ihop, som finge obegränsade resurser och obegränsad tillgång till allt material. Låt oss säga, att allmänna opinionen och alla statsapparater gåve utredarna sitt uppriktiga stöd. Låt oss säga, att Gunnar Wall utsåges till utredningsgruppens chef, med oinskränkt makt, inklusive att rekrytera folk till utredningen. På måndag klockan 08.00 första arbetsdagen sutte utredningsgruppen likaväl där utan något meningsfullt att göra. Där funnes ingen att förhöra. Inga fysiska föremål att undersöka. Ingenting. Så ginge dagar, månader och år, och inget nytt komme fram.
De mindre viktiga sakerna, som du talar om i stället, är, vad jag och Krister Petersson sagt (och gjort, i KP:s fall).
Jan Arvid Götesson!
Det du skrev “de undviker alltid det viktigaste faktumet, och talar om mindre viktiga saker” är ju ditt signum vilket präglar alla dina inlägg här på lindelof.nu. Du har väl ännu inte läst boken, eller någon annan bok om Palmemordet, men ändå anser du dig kunna berätta vad böckerna säger oss som läser dem. Vore det inte dax för åtminstone en aning självkritik?
Det böckerna inte minst berättar är det du efterfrågar: Att det borde ha tillsatts en kompetent grupp utredare, men redan från början. Det böckerna bevisar är just att utredningen har skötts inkompetent (medvetet eller omedvetet) redan från början, och därefter hela tiden. Nu när Krister Petersson gjorde ett allvarligt försök att luska i Stay Behind-spåret – att en politiskt motiverad konspiration låg bakom mordet – var det för sent, eftersom spåren kallnat och medverkande och vittnet hunnit dö eller glömma.
Palmeböckerna vittnar om rättsrötan i Sverige. Inte minns utpekandet av Stig Engström är ett tydligt bevis för detta. För att få till ett bättre rättsväsende i Sverige måste någon lyfta frågan och belysa problemen. Det gör Palmemordsböckerna.
Magnus Berg!
”att det borde ha tillsatts en kompetent grupp utredare, men redan från början” är alla överens om. Jag skriver att NU finns inget att göra, för att klara upp mordet. Du håller tydligen med om det, men menar, att diskussionen om mordet måste fortsätta, för att vi skall få fram fakta och analyser, som kan bidraga till, att förbättra rättsväsendet i Sverige.
Nä, där finns viktigare saker att tala om, för att förbättra rättsväsendet i Sverige. Det behövs inte, att tusentals medborgare lägger sin tid och sina pengar på Palmemordsindustrin.