ALLDELES NYLIGEN LARS Norén (1944-2021). Covid. Slutade sina dagar på Karolinska. Och nu Hans Lindström (1950-2021). Om det var covid i det senare fallet, det vet jag inte. Vill heller inte veta.
Bosatt som jag är i en region där den utlovade vaccinationen av oss plussare kraftigt försenats. Och, handen på hjärtat, vem trodde något annat? Man blir härdad av att leva i X-regionen. Snarare desillusionerad. Usla myndigheter och politiker.
Hans Lindström, mannen på bilden ovan. Ännu en fyrtiotalist. Nästan. Det kommer mig för nära, på tok för nära för att jag skall kunna behålla sinnesfriden. Jag är ju en av dem, en i gänget, en i kön. Född på tröskeln till ett nytt decennium. Året innan Lindström.
Den samhällskritiske satirikern Hans Lindström har jag återkommande mött i Hemmets Veckotidning. Under rubrik Veckans Lindström. Och han illustrerade Staffan Wictorins kåserier.
Inom parentes: det ses ibland ned på kåsörer. Men det är sannerligen ingen lätt konst att kåsera. För att det skall bli bra. Jag brukar uppmana den som sätter sig på höga hästar: försök själv så får du se.
Lindström var inte den vassaste bland satirtecknare. I stenhård konkurrens med Grosz, Hillersberg och Lena Svedberg. (Alla döda.) Vill även räkna in en fotomontör, eller vad han skall kallas, som Themptander, i klass med Heartfield, bland satirikerna.
Länge sedan jag såg något av honom, slår det mig. Lever han? Vågar inte undersöka saken. Det räcker nu, listan med döda och saknade behöver ingen påfyllning.
Retsticka som jag är roade jag mig förr med att mitt under en match med Brynäs, när det inte kunde bli mer spännande, ringa upp en lika hängiven supporter som undertecknad och med tung röst yttra när ett, efter många signaler, minst sagt otåligt ”hallå” fyrats av mot mig:
– Du, jag har tänkt på en sak som hänger över mig. Varför måste alla dö?
Det riktigt hördes hur besvärligt det blev i andra änden trots att inget sades. Hur rädda sig undan dåren? På sidan om luren och viskande:
– Gunilla, kan du ta det här? Det är Lasse Ekstrand som verkar väldigt nere. Du är ju bra på sånt du som jobbar inom det sociala.
Dylika uppringningar har jag sedan länge slutat med. Retstickan har slocknat. Och frågan var ju som man säger retorisk.
Men när jag de senaste dagarna nåtts av beskeden om Norén och Lindström, bland många andra skall tilläggas, frestas jag ändå upprepa:
– Varför måste alla dö?
Det märkliga är att evolutionsbiologerna har inte förklarat varför döden är inprogrammerad i de flesta djurarter. Det naturliga urvalet skulle fungera lika bra om organismer bara hölle i gång tills en olycka eller en sjukdom toge kål på dem.
Det finns ett fåtal arter som fungerar så: de lever tills något händer, som att bli uppäten, men de dör inte av ålderdom.
Det finns ingen orsak varför evolutionen skulle ha drivit fram potentiell odödlighet hos oss. Men det finns alltså ingen god förklaring till motsatsen, varför evolutionen har lett till programmerad dödlighet.
Åh, bäste Lasse, detta var verkligen ”ord och bild” som värmde både fötter och hjärta gott! Men att ”Retstickan har slocknat” får jag naturligtvis djupt beklaga. Min brinner ännu, och den använder jag ofta när jag, numer nästan uteslutande telefonledes, talar med mina fyra systrar. Och jag får stickor tillbaka, och vi trivs i den värme de sprider.
Vi brukar ibland drabbas av insikten om att livet aldrig kan bestå bara av ”lycka” och glädje. För att livet som sådant ska kunna balansera måste det även innehålla sin beskärda del av ”misslyckanden” och sorg. Utan balans kan inte livet existera. Och balansen är inte bara personlig och individuell utan även världsomfattande och kollektiv. Som någon, tydligt pessimistisk, tänkare uttryckt saken:
”Vi får aldrig låta tillfälliga, och därmed falska, ögonblick av lycka fördunkla något av självmordets ständiga aktualitet”.
Detta går naturligtvis också att balansera med en optimistisk reflektion. Men viktigare är nog insikten om att livet och döden är ömsesidiga förutsättningar för varandra. Funnes ingen död skulle det heller inte finnas något liv. Överallt och i alla fysikaliska sammanhang. Och även i de filosofiska, se gärna på Derrida! Eller, om du avstår från det ”finkulturella”, begrunda denna strof från en välkänd countysång:
”Everybody wants to go to heaven, but nobody wants to die”
Sådant får en oundvikligen att inse den fria viljans begränsningar!
Glad för dina ord, bäste Bertil! Jag får helt enkelt ta och försöka sätta fyr på den där retstickan Ekstrand igen.
Vafan ingen vill dö generellt sett. Enda säkra är att alla gör det och vill dra ut processen så långt det går utan smärta i sluttråden. Att leva om livet vill ingen, generellt sett. Avigsidorna är i slutändan allt för uppenbara. Man kan tänka sig ensamheten om du ensam lever ett till liv. Livet är ju de du har runt dig just nu. Om detta har någon koppling till ovanstående författares krönika vet jag inte.
Jodu Lasse E! En del överlever två gånger i respirator både blodcancer och covic-19.
Med ännu större vrede över ett orättfärdigt samhälle.
Mycket bra musik genom hela programmet, fick många trevliga associationer.
Han är en av Sveriges mest inflytelserika samhällsdebattörer och chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen
Dala-Demokraten.
Göran Greider har publicerat över 30 böcker och diktsamlingar och tilldelats en lång rad priser och utmärkelser. Bland annat har han utsetts till en av landets tio viktigaste opinionsbildare.
År 2021 drabbades Göran Greider av cancer och följdsjukdomar som ledde till att han hamnade i respirator.
Göran Greider om sitt Sommarprat:
– Jag pratar om hur jag vaknade upp ur respiratorn som en än mer övertygad socialist.
Producent: Lena Resborn
https://sverigesradio.se/avsnitt/goran-greider-sommarpratare-2023