Framåtblickande 1970
Många skriver inte för offentligheten, men det blev en viktig del av mitt liv. Om bland annat skrivandet har jag funderat i slutkapitlet i min nya bok Mitt politiska liv – ett halvsekel med FiB/Kulturfront. 1000-tals artiklar och ett antal böcker blev det, det mesta om politik, men dock inte allt. Den nya boken är ett slags memoar, lite i likhet med boken Tack för idag – slut för idag, som jag tvingade ur mig efter att ha blivit utkastad ur skolan 2006, skolan som var mitt arbete i mer än en generation.
Stommen i boken är en serie artiklar jag skrev här på lindelof.nu mellan februari och november 2023. I början har jag tillfogat ett lite längre kapitel och Värnplikten, där allt faktiskt började. Och som sagt ett kapitel om mitt skrivande i slutet. En hel del redigering har det också blivit och små tillägg här och där i de gamla artiklarna. 27 kapitel på 228 sidor blev det.
Jantelagen säger att man inte ska göra sig märkvärdig och breda ut sig med sitt eget över andra. En gång för många år sedan fräste en kvinnlig god vän lite föraktfullt till mig – när jag som vanligt inte kunde låta bli att berätta att det vi just då talade om hade jag nyligen skrivit om på min blogg.
– Bloggar! alla gubbar ska ha bloggar nu för tiden. Jag skriver inte, vem är intresserad av vad just jag tycker, tänker och gör? Nej, jag läser böcker istället.
Jag kände mig förstås svårt träffad av denna salva. Skämdes för min svårartade exhibitionism och insåg att hon förstås hade alldeles rätt. Vem kan vara intresserad av vad just jag tycker, tänker och gör? En jobbig fråga.
Men det tog inte lång tid förrän jag fick ett nytt uppslag av något jag hört, läst eller upplevt. Att formulera tankar i ord är ju ett sätt för mig – och kanske för andra skrivande människor – att lära, prova tankar för att kanske förstå lite mer. Det som kan förklaras i ord kan man lägga bakom sig lättare och gå vidare. Men det är klart att jag många gånger funderar på – nu till exempel – vem som kan ha någon glädje av eller få någon inspiration av dessa mina tirader av ord.
Nå, men ett budskap – eller kanske mer en from förhoppning – har jag dock med denna bok. Det finns alltför lite vettigt skrivet om den politiska ungdomsrörelsen som tog sin början efter 1968. Eftersom jag var med, nästan ända från början, och aldrig lyckats varken förfasa mig över vad som gjordes eller tagit mig ur de tankegångar om rättvisa mellan människor (samhällsklasser), som var tidens grundbult, har jag till sist börjat tro mig ha något att tillföra om denna rörelse.
Numera ser man tillbaka på 68-rörelsen som en livsstilsrevolution. Så var det delvis, men grundbulten var återupptäckten av att aktivistiska folkrörelser kunde förändra samhället i enlighet med folkets intressen, en demokrati byggd nerifrån på ordning, reda och goda idéer. Folket i Bild/Kulturfront blev min ideologiska och organisatoriska hemvist. Föreningen och tidningen hade ett kulturellt anslag, var partipolitiskt oberoende, inte varken revolutionär, kommunistisk eller ens lite socialistisk, den var vettig och inkluderande – med ett modernt ord (åldrar, kön och klass), men med en klar politisk profil av icke dogmatiskt klassiskt vänsterslag. Det blev mitt politiskt formaterande organiserade sammanhang.
Om detta vill jag berätta, med namns nämnande, få ner det på pränt, medan jag ännu har sammanhanget någorlunda intakt i skallen, kan hitta i gamla anteckningar och på gamla hårddiskar. Kanske vaknar åter intresset och nyfikenheten på hur vi gjorde de där åren då hela Sverige vreds åt vänster och under några år lyckades åstadkomma en hel del. Anledningar till det saknas sannerligen inte idag.
PS. Lite tjänar jag på varje såld bok, men jag måste sälja 100 st minst för att inte gå back på hela projektet. Ett eventuellt överskott går till arbetet med lindelof.nu. Klart jag blir glad om du beställer boken. Enklast är att beställa direkt från förlaget.
”Vem kan vara intresserad av vad just jag tycker, tänker och gör? En jobbig fråga.”
Visst kan man ibland ställa sig den frågan i allmänhet men alternativet är att vara tyst och låta orden från annat håll ta hela platsen.
Jag vill mena att även om det finns spår hos människan att vilja synas- exhibitionism som det står i texten är alternativet att vara tyst något i allmänhet mycket sämre.
Så Knut L, dina texter har berikat mitt allmänintresse för sociala frågor och därtill släpper ditt fönster in kommentarer och många skrivare som stort bidragit med intressanta artiklar i skilda ämnen. Så det är det viktigt och mänskligt att våga släppa taget, samt i bästa mening dela med sig tillsammans.
Att i bland ställa sig i en besvärlig situation
kan vara nyttigt för att utveckla en ambition,
som hålla ett bröllopstal i fullsatt sal
eller göra en vanlig, första tentapresentation.
Nyttigt så klart därvidlag att utsätta sig
även om det är att beträda okänd stig.
Som första steg eller två, sedan många fler därtill.
Nödvändigt, ty om inte skulle utvecklingen stå still
Fast illa nog har dagens maktelit förlorat samtalston i denna tid
där ingen vågar/önskar, i mänsklig mening talas vid.
Det är som sådant bruk av kloka ord har abdikerat
för vapensmedjans önskan att produkt få levererat.
Ett självskadebeteende av sällan skådad art
som riskerar riktning mot ett farligt mål med ökad fart.
Bäste Knut L!
På kort tid har vi sett stora förändringar av det Sverige som såg oss växa upp. Våra lagar initieras och stiftas numera i Bryssel, yttrandefriheten beskärs och vi lämnar bort mark och manskap till främmande makt utan minsta motstånd.
Dessa och andra viktiga händelser känner du, och när du frågar ”Vem kan vara intresserad av vad just jag tycker, tänker och gör?” vet du redan hur svaret bör skrivas, ty i ”det du tycker, tänker och gör” finns kraften som driver denna blogg där också andras erfarenheter och idéer kommer läsekretsen till godo. Vi upptäcker, delar med oss och diskuterar. På detta sätt närs hoppet om förståelse och en förmåga att ändra till något bättre.