Varför tigger romerna?

Alldeles nyligen beslutade Högsta Förvaltningsdomstolen att ge Vellinge kommun rätt att förbjuda tiggeri på vissa platser i kommunen. Flera kommuner avser att följa efter. Beslutet har naturligtvis rört upp känslorna på många håll och kanter. Många är glada över beslutet men lika många är arga.

Det är uppenbart att det är det romska tiggeriet som kommunerna vill få stopp på. Problemet uppstod först när Rumänien blev medlem i EU. Det gjorde att romerna kunde utnyttja den fria rörligheten inom EU.

Vi ser dem sitta utanför butiker, vid övergångsställen och längs trottoarer. De flesta av oss har aldrig tidigare upplevt en sådan omfattning av tiggeri i Sverige och vi både skräms och skäms över vad vi ser.

Jag råkar bo i en söderförort till Stockholm som under flera år haft en koloni av EU-migranter boende i skogen intill. På mornarna plankar nästan alla in till city med tunnelbanan medan ett litet fåtal placerar sig på utvalda ställen i vårt förortscentrum. Vi har nästa alla en åsikt om dessa EU-migranter, men väldigt få besitter någon egentlig sakkunskap om deras situation. Myterna är många och det dåliga samvetet gnager oss.

Stanislav Emirov är präst i Stockholm och har i över tio år varit verksam i olika projekt kring romska tiggare. Våren 2016 utkom han med boken Varför tigger romer? (Karneval förlag, 2016) i vilken han har samlat sina erfarenheter i syfte att bringa klarhet i fenomenet romskt tiggeri. De flesta tiggare som befinner sig i Sverige (över 90 procent) är nämligen romer. De som inte är romer utger sig ofta för att vara det, eftersom chanserna till positiv särbehandling då ökar. Jag fick i uppdrag att skriva en recension av boken till Katolskt Magasin men oenigheten i redaktionen gjorde att recensionen aldrig publicerades. Därför kunde det vara på sin plats att publicera den här på lindelof.nu.

Det frodas många myter om romerna och deras tiggande. En sådan myt är att alla romer tigger av nöd. Egentligen vill de inget hellre än att få ett riktigt arbete. Så är enligt Emirov inte fallet. De som är sämst på att tigga hatar sitt värv, medan de som är lite duktigare ogärna vill sluta med sin verksamhet, eftersom det faktiskt är lönsamt i förhållande till alternativet – att försöka skaffa ett vanligt arbete, vilket i princip är omöjligt. Enligt författaren ser romerna Sverige som ett mycket bra land att tigga i, jämfört med länderna kring Medelhavet. Vi är unikt tillmötesgående, vilket gör att de trivs hos oss.

Hur mycket pengar kan då en rom dra in i sin mugg under en dag? Enligt Emirov varierar det, men den genomsnittliga dagsinkomsten ligger kring ca 80 kronor. Då är inte de duktigaste inräknade eftersom de dels är ganska få, kanske endast 10 procent av tiggarkollektivet, och dels kan dra in väldigt mycket högre belopp.

Nästa fråga är om det går att leva på en daglig inkomst på 80 kr? Till själva tiggandet kommer även att de ägnar sig åt att panta burkar och plastflaskor för några tior om dagen. Som en jämförelse kan vi ta den svenska socialbidragsnormen för två vuxna i ett hushåll. Den ligger för närvarande (2016) på 6 360 kronor, eller 106 kronor per person och dag. Skillnaden är således försumbar och då bör vi även hålla i minnet att romerna lever utomordentligt sparsamt. Medellönen i Rumänien är ca 3 700 kr per månad efter skatt, vilket motsvarar 125 kr/dag.

Slutsatsen av denna sifferexercis blir enligt Emirov att en vanlig romsk tiggare kan leva här i Sverige på minst samma levnadsstandard som en svensk socialbidragstagare och en genomsnittlig arbetare i Rumänien. Det är naturligtvis förklaringen till att romerna ser Sverige som ett mycket trevligt land att tigga i.

Emirov försöker på ett enkelt sätt att förklara essensen i själva tiggandet. I korthet kan man se tiggeri som en frivillig överenskommelse mellan två individer – en givare och en mottagare. Av fri vilja ger jag en skärv till någon som tacksamt tar emot gåvan. Vi kan se tiggeri som ett mycket enkelt och obyråkratiskt sätt att transferera pengar utan att blanda in några mellanhänder. Mycket svårare än så är det faktiskt inte.

Emirov avfärdar också myten om att det romska tiggeriet skulle vara organiserat av kriminella ligor. Visst förekommer det, men det hör till undantagen. Visst förekommer det även människohandel, vilket Uppdrag Granskning visade i början av oktober 2016, men den är inte särskilt omfattande. Människohandeln organiseras nästan uteslutande av bulgarer. Romska rumäner är inte inblandade i denna förfärliga hantering.

Däremot är det självklart att de romska grupper som kommer hit måste organisera sitt tiggande så att det inte sker planlöst. Det sker i samförstånd och i syfte att alla ska kunna få ut sin beskärda del av kakan.

Emirov gör även en djupdykning i den romska historien. Han redogör för de fördomar och stereotyper som vi håller oss med. När författaren träffar en företrädare för den romska kulturen vid ett internationellt romskt möte i Prag och frågor om han kan få hjälp med att förstå den romska kulturens innersta väsen, svarar denne:
– Att förstå romer är lika omöjligt som att förstå universum!

Sammanfattningsvis innehåller boken Varför tigger romer? väldigt mycket om den romska kulturen som tidigare var fullständigt okänt för mig. Emirov hävdar bland annat att det inte är på grund av fattigdom eller diskriminering som romerna är ett tiggande folk. De betraktar tiggeri som ett arbete. Men alla romer tigger förstås inte. De anpassar sig med tiden till de samhällen i vilka de har blivit medborgare. Det bor till exempel ca 50.000 romer i Sverige. Av de vuxna i arbetsför ålder är ca 80 procent arbetslösa. De sitter för den skull inte och tigger. De lever huvudsakligen på försörjningsstöd och på bidrag från släkten. Emirov ställer frågan vad som skiljer att leva på offentliga bidrag och på att ägna sig åt yrkestiggeri. Enligt definitionen av tiggeri är det ju en enkel form av transferering av pengar.

Mot slutet av boken diskuterar författaren olika alternativ för att “lösa” tiggeriproblemet. Jag inser vid läsningen att detta sannerligen inte är lätt. När boken utkom i våren 2016 fick den på sina håll hård kritik. Den ansågs vara rasistisk och romfientlig. Personligen tycker jag att den på många sätt avdramatiserar tiggeriet som företeelse. Den gav mig många aha-upplevelser, ny kunskap och rätade ut många frågetecken. Den tystnad som har omgärdat denna bok är begriplig.

Min rekommendation är att du läser den med kritiska glasögon på näsan.