Jag saknar och tänker ofta på vännen Gunnar Adler Karlsson (gick bort i december 2020). Fram till dags datum har det inte blivit av att uppsöka hans gravplats på Hästveda kyrkogård i Skåne. Men om allt går i lås sker det nästa vecka i anslutning till en Malmöresa.
Först ringa hans älskvärda livskamrat Marianne. Länge sedan vi talades vid.
Gunnar retade gallfeber på de ideologiskt rättänkande, stämplades avfärdande som ”reaktionär” av dogmatisk ”vänster”. Genom att, nota bene, på strikt vetenskaplig grund förfäkta biologin och genetikens betydelse för oss mänskliga varelser.
2008 utkom Ondskans biologiska ursprung. Efter mycket omfattande forskning, i strävan att belägga kontroversiella, åtminstone den gången, påståenden.
Ekonomiprofessorn som skrev den det stora partiet tilltalande, reformistisk praxis legitimerande, boken Funktionssocialism (1967), svor med sitt förfäktande av ondskans biologiska rötter i kyrkan. Skaffade sig därmed ett rykte som häftade vid honom. Adrenalinstinna hannar (1985) ägnade han en bok. Styrda av blind aggressivitet, krigiska till sin natur. Jag tänker på både den av EU älskade figuren i Kiev och av samma EU demoniserade Putin i Kreml.
Mig fick Gunnar att begå en perspektivvända, skedde dock inte över en natt, sandvikare tänker långsamt. Från extrem (för att överdriva) sociolog med doktorsexamen i ämnet, den sociala miljön orsaksvariabel, till biolog betonande det genetiska arvets vikt.
Utan att därför hamna i normativa, värderande och diskriminerande resonemang. Viktigt att understryka. Ståndpunkten tar en inte nödvändigtvis till samma slutsatser som makarna Myrdal med idéer om statens rätt att korrigera och inhysa. (Jag vet mycket väl att sonen Jan inte instämde i detta påstående.)
Det bjuds en plausibel förklaring, bortom verklighetsförnekande ideologi och politiskt önsketänkande, av vem du är född till att vara. Och du kan som enskild, befriande, inse: Det är som det är, inget att göra åt. Sitt lugnt i båten. Förlika dig med din lott. Du kunde inte välja den själv.
Gunnar gav 1983 ut en bok om skolan som ”parkeringsplats”. Han sällade sig till skaran av skolkritiker, Ivan Illich, Nils Christie och andra (må jag räkna vår egen Knut Lindelöf hit?), drev tesen att s bara gjort allt etter värre när de fick för sig att inom institutionens ramar utjämna ojämlikhet mellan eleverna. Struntandes i att vi faktiskt är olika vad gäller intelligens och förutsättningar.
Och det kan inte ändras genom politiska ingrepp. De goda föresatserna krockar med trilskande fakta. Senast illustrerat av massinvandringen från analfabetiska kulturer. Med åtföljande ”integrationsproblem”. En de verkliga problemen döljande benämning.
Josef Stalin kallade poeterna ”själens ingenjörer”. Tyrannen och hans anhang försökte omforma människorna i Sovjet. Liksom man försökte på Kuba, i DDR och andra ”realsocialistiska” stater. Klart det går åt fanders när den ”socialistiska människan” skall fostras.
Naturens lagar åsidosätts inte genom administrativa beslut. Vi är inga tabula rasa att fritt experimentera med. Läs i sammanhanget gärna Maja Hagermans bok, med fokus på Statens institut för rasbiologi i Uppsala, Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta (2016).
Jag hamnar i dessa funderingar eftersom jag i höst fyller sjuttiofyra och nästa år sjuttiofem. (Siffrorna skriver jag inte ut, de fyller mig med fasa.) Om Gud vill och skorna håller. Men så enkelt är det inte.
Mitt genetiska arv tynger. När jag påminner mig hur gammal morfar, mamma och min syster blev (pappa och mormor hann inte ens fylla sjuttio) – då kan jag inte låta bli att ängslas. Särskilt liggande sömnlös i kall vargtimmas gråbleka sken.
Min tur snart stämpla ut, för att använda stämpelklockornas språk i fabrikernas bygd? Hur hantera denna, absolut inte omotiverade, ängslan?
Vid sjuttiofyra-sjuttiofem utfärdades, utan att fästas på papper, de tre förstnämndas dödsdom. Min syster fick, om det positivt laddade ordet tillåts, fyra bonusår. Men präglade av allt svårare, nedbrytande skelettcancer. Jag tillhör en cancersläkt, ingår också i den biologiska ryggsäcken.
Jag kan förstås försöka intala mig att jag utgör ett lysande undantag. Se upp Mick Jagger, här kommer gubben Ekstrand!
Men bättre att uppmana mig själv: lev varenda snabbt förrinnande dag som vore det den sista! Se upp med det som John Lennon, född i vågens tecken som jag, uppfattade vara fatalismens ofrånkomliga essens:
”Life is what happens to you while you´re busy making other things.” (På sista skivan Double Fantasy, släpptes samma år som han sköts ihjäl utan Dakotahuset i New York, 1980.)
Fuitt. Rätt som det är har livet gått. And you can´t get another one. Sorry.
På ett antikvariat i Nora hittade jag en blå, liten och vacker bok Tankar om västvärldens vishet. En guide till Capris filosofiska park, skriven av Gunnar Adler-Karlsson. Många spännande essäer om filosoferna. En självklar bok i filosofiska vandringar i parker (inte bara på Capri).
Men!
I kapitlet om Wittgenstein talar Adler-Karlsson om IQ. Där skriver han luddigt om intelligensen och normalfördelningskurva. Han menar att de styrande eliterna hämtas ur den lilla grupp på 3 procent som befinner sig ovanför IQ 130.
Då kan han väl inte tänkt på våra samtida svenska politiker?
Eller?
Leif Str!
Jag var aldrig enig med Gunnar om den elitteori som osökt påminde om Platons föreskrivande om vilka som lämpligast styr staten. En särskilt utvald församling. I Gunnars fall en ”huvudets” elit.
”The best and the brightest” hittar vi, enligt mitt förmenande och det försummade jag aldrig att polemiskt framhålla i våra diskussioner, inte i maktens boningar. Utan måste sökas bland samhällskritiker och dissidenter.
Frestande förstås, Leif, och som du tangerar vid, att tänka svenska politiker i deras tillkortakommande. Men jag låter bli.
Gunnars biologiska diskurs mår bäst av att befrias från normativa ambitioner. Den må stanna i hur det ÄR och inte hur det BÖR vara. Annars risk för framtagandet vid skrivbordet av samhällsmodeller vilande på idealbilder av vilka vi kunde bli, med repressiva implikationer. Utopikritikern Lars Gustafsson värd att läsa i detta sammahang.
En risk Gunnar själv var medveten om.
Diskursen förhindrar inte, tvärtom, utvecklandet av en empatins etik. Det anständiga samhället förutsätter en sådan.
Jo, det är nog så här;
man får bli
den man är
om man inte blev
den man önskade att bli.
Och istället då försöka odla och utveckla
andra goda genetiska förmågor
tillsammans med sin sociala omgivning.
Utifrån lite tur och skicklighet har livets resa
till mesta del, fallit väl ut för dem i vårt land
tillhörande 1900-talets generation.
Men som för oss alla levande på denna planet
finns det ett slut, där banden slits isär från nära och kära.
Ett ofrånkomligt öde ingen undkommer.
Citat från någon? med reservation.
”Så går en dag ifrån vårt liv
och kommer aldrig åter
hur fylld av lycka dagen än har blivit
så räknas den som förlust i livet,”
.
Som behandlingsassistent i kommunens bostäder för bostadslösa missbrukare blev jag och ca: 25 stycken tvingade att läsa utvecklingspsykologi för att känna till socionomernas begreppsapparat. Under 200 timmars utbildning, varannan fredag 1991-92, lärde jag mig att intelligens är något man föds med. T ex W A Mozart kunde ju inte börja skriva musik när han var 6 år annars.
Gunnar Adler Karlsson skrev i någon av sina böcker att om 25.000 ungdomar skulle försvinna så skulle det inte synas i ekonomernas kalkyler.
Oftast när det diskuteras ekonomi så är det lönearbete som räknas. Men allt ”arbete” som läggs ner utanför lönearbetet som t ex hushållsarbete, trädgårdsskötsel, transporter, föreningsarbete o s v. Skulle samhället fungera utan detta?
Roger S!
Jag tror uttrycket kommer från Nils Ferlin i hans visa ”På Arendorffs tid” där han skrev både Text och Musik. Den ingår i min repertoar som Amatörsångare och Gitarrist.
Kan man räkna Knut Lindelöf som skolkritiker i Illich/Crisie-anda? frågar Lasse Ekstrand. Så här ser jag i korthet på det:
Jag höll mig borta från Gunnar Adler Karlsson. Tidigt divergerade hans och mina uppfattningar om sociala och biologiska styrmekanismer på människan. Han störde min bergfasta övertygelse (klockartro) att även den med svagheter kan slå sig fram och finna en plats som något annat än ett elitens lydiga redskap. Detta grundade sig i egna erfarenheter av fysiologiskt nedärvda läs- och skrivsvårigheter, som först visade sig för mig i 7-årsåldern. Ingen i min omgivning talade om det eller förstod sig på det. Jag hanterade det i stort sett själv.
Det fortsatte för min del vid matbordet hemma i början av 1960-talet med att diskussionens vågor gick höga om vad som formar en människa: arv eller miljö? Min styvfar pläderade kategoriskt för att världen består att ”tomtar eller ess”, alltså man föds antingen som ett ledarämne (esset i leken) eller som en undersåte (tomten som smyger i bakgrunden). De unga runt bordet hänvisade istället till den då återupptäckta klasskampen, som styvfadern gjorde allt för att desarmera.
Idag inser jag att det var en för min personliga del framgångsrik strategi för att klara mig på egen hand, välja egna vägar och bli en någorlunda fungerande medborgare. Men å andra sidan inser jag också att biologiskt nedärvda egenskaper i meningen begåvning, förmågor och annat utgör en slags grundkonstitution på vilket det sociala byggs upp. Erfarenheten att man aktivt kan lära sig nästan vad som helst om man övar hade också stor betydelse. Jag märkte att jag hade lätt för att lära (en slags grundkonstitution) – trots läs- och skrivsvårigheter.
Denna mig grundinställning har också gjort mig skeptisk till intelligenstest. De mäter ju bara hur väl man passar in i kulturen man råkar leva i, allt annat än generell människokännedom. Även diagnosvågen mot våra barn har jag reagerat instinktivt emot. Jag har erfarit hur det framför allt påverkar skolans personal på ett obehagligt sätt. Barnen blir sina diagnoser istället för individer. Man underskattar mycket ofta barns kollektiva förmågor. Men de hoppar gärna in i diagnosrollen själva också, vilket knappast underlättar skolarbetet, som ju måste bygga på kollektiva sammanhang. Annars hamnar vi i Skinnerboxarna igen, vilket vi redan gjort – var och en sin egen padda.
Idag förstår jag både Nils Cristies och Ivan Illichs skolkritk till stora delar efter att skolan till stor del förvandlats till ren ”förvaringsplats” för stora elevgrupper för att de inte ska driva vind för våg ute i samhället. Nils Cristies bok Hvis skolen ikke fantes var mycket skarp på sin tid.
Lasse E!
Jovisst är det väldigt frestande att fundera kring IQ, normalfördelningskurvor och svenska ministrar. Det ligger mig nära till hands eftersom jag i tjänsten arbetat en hel del med begåvningstester av olika slag.
De där siffrorna 85, 100, 130 är lite obsoleta. De har ersatts av stainevärden, eller av en A,B,C,D-skala (som den skicklige Gunnar Kylén en gång tog fram när han skrev sin doktorsavhandling ”Psykiskt utvecklingshämmades förstånd”, 1974).
Men okej, om vi håller oss till de gamla siffrorna så tror jag att det skulle behövas 2–3 ministrar (av Sahlins, Strandhälls, Bodströms eller Dambergs sort) för att kvala in i den där IQ-eliten som Gunnar Adler-Karlsson skrev om.
Tacka vet jag Gunnar Sträng!
L Ekstrand! Vad intressant med djuplodande diskussioner som verkligen väckte min uppmärksamhet. Jag fastnade vid din ålder som jag inte vågar skriva ut, för att inte göra fel om det stör? Det sägs idag av forskningen gällande din ålder idag, ”att det är det nya 50”! Jag tycker det stämmer rätt bra, med tanke hur vi lever idag.
Jag hoppas verkligen att du får leva så länge du önskar med hälsan i behåll & alla andra självklart. Själv tänker jag mig som evigt ung fortfarande, fast jag varit på alltför många begravningar. Att oroa sig ofta för döden & sen vid 100 upptäcka att man oroat sig i onödan, gör att oron för döden kanske tagit onödig energi? Fri tolkning där förstås av mig. Jag ser livet som mänskliga möten som här och nu, samt emellanåt även bestå av tunga förluster. Jag tar en dag i taget och lever i nuet!
Lasse E!
En bok skall G Adler-Karlsson ha högsta poäng för. 1968 utgavs hans doktorsavhandling Western Economic Warfare 1947-67 om den av Förenta Staternas tvingande på sina västallierade strategiska exportembargot mot kommunistländerna.
Även neutrala Sverige hotades med bojkotter och indragna krediter. Gunnar Myrdal kallar det ”En tyst konspiration” i sitt förord. 1969 upphörde Sveriges dolda embargopolitik.
Tommy S!
Bra att du påminner om Gunnars Adler Karlsson avhandling som enligt honom själv påverkade hans karriär på ett negativt sätt. En mycket viktig bok. Kanske aktuell på nytt i dessa Nato-tider, med USA:s agerande i världspolitiken.
GAK och Gunnar Myrdal, två intellektuella storheter. Gunnar AK och Sven Grassman, kan inte låta bli att associera till den senare, två oberoende ekonomer vars röster skulle behöva höras för att bryta näringslivsekonomernas hegemoni i medierna.
Jag passar på att nämna en bok av GAK som blev mycket viktig för mig i synen på ”arbetslinjen” och sökandet efter alternativ till denna: ”Tankar om den fulla sysselsättningen.”
Jag kan föreställa mig att S inte direkt älskade den boken. Det fanns väl socialdemokrater som betraktade Gunnar AK som ”deras” ekonom och ideolog. Men icke.
Leif Str!
Även jag kom att administrera ett antal intelligenstest under min korta tid på barnpsykiatrisk klinik. Minns dock inte vilken typ av test jag kom att använda. Du gjorde ett viktigt påpekande om skillnaden mellan den mer kvalitativa ansats som Kylen var med och introducerade och den som blott utgår från den normalfördelningskurva som ett IQ representerar. Hur betecknades folk med lägre IQ? Personer med IQ under 80 benämndes debila, under 70 imbecilla, osv. Det var s a s gamla Medicinalstyrelsens normer för hur dum man fick vara. Läser man i akter från förra seklet kan man stöta på sådana beteckningar på folk som av olika anledningar varit föremål för myndighetsingripande t ex personundersökningar i samband med åtal eller intagning på ungdomshem.
Man bör i det här sammanhanget komma ihåg att intelligenstesternas användning har en mörk historia med utpräglat rasistiska inslag. Om detta skriver paleontologen Stephen Jay Gould mycket förtjänstfullt i Den felmätta människan. Det var i USA som intelligenstester kom att användas på bred front, framför allt i det militära vid tiden för utbrottet av vk 1 där det gällde att tilldela rekryterna rätt befattning. Masstester av unga män – många immigranter från Europa med undermålig engelska – kunde visa på väsentliga skillnader mellan samhällsklasser och etniciteter.
Den psykolog som mer än någon annan drev på utvecklingen hette Henry Goddard. Denne kom också att dominera den offentliga debatten där han uttryckte oro för att det ”mänskliga materialet” i USA inte riktigt höll måttet då så många amerikaner enligt testerna befanns ligga nära debilitetsnivån. Gould visar på hur IQ – testandet kom att ödelägga tillvaron för många människor genom den stämpel de tilldelats. Han redogör också mycket pedagogiskt för intelligenstesternas konstruktion och vad som kan ses som lämpliga och mindre lämpliga användningsområden.
Det mest frapperande i hela historien är hur nära kopplat intelligenstestandet har varit till arvshygieniska och rent rasistiska teorier. En viss brittisk psykolog vid namn Cyril Burt – adlad för sina insatser – nådde postumt en herostratisk ryktbarhet då det visat sig att han manipulerat sina data för att driva hem sina arvshygieniska teser.
Vad kan man då använda intelligenstester till? Svaret är mycket enkelt. De kan förmodligen bättre än något annat predicera akademiska prestationer. Korrelationen IQ och skolbetyg har i stora mätningar pendlat mellan 0,7–0,8. Ännu högre är korrelationen mellan IQ och resultat på centrala prov.