För första gången har jag fått en förklaring på alla underliga turer och krumbukter omkring polisutredningen om Palmemordet. Alltså inte på vem som är mördaren eller vem eller vad som eventuellt låg bakom mordet, utan vad som gjorde att fixaren Hans Holmér tillsattes som chef för Palmeutredningen och att Ebbe Carlsson kunde hålla på med sina egendomliga operationer med stöd från högsta ort, dåvarande statsministern och justitieministern – Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon.
På senare tid har det också framkommit att Palmeutredningen saboterades, särskilt under de första åren. T ex har TV-programmet Uppdrag granskning visat att polisen provocerat fram falska bevis för att kasta misstankarna mot Christer Pettersson. Och trots alla kommissioners och utredningars grävande i Palmeutredarnas förehavanden har ingen klarhet skapats.
Men på en viktig punkt finns nu en vettig förklaring. En verkligt professionell polisutredning som förstås skulle ha vänt på alla stenar runt Olof Palme skulle ofelbart finna spår av skumma affärer i Palmes förflutna. Eftersom Olof Palmes eftermäle som ”den store statsmannen och ledaren” efter Per-Albin Hansson och Tage Erlander är viktigare än sanningen om Olof Palmes politiska liv, måste dolda sidor av hans historia till varje pris förbli i det fördolda. Jag minns hysch-hyschet om krigsmaterielinspektören Algernon som knuffades/föll baklänges framför ett T-banetåg 15 januari 1987. Det gällde Boforsaffären (mutor för att få sälja Haubitsar till Indien) där Olof Palme varit djupt engagerad.
Nå, därför måste utredningen ledas in på villospår, och ansvaret för detta hamnade då i regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister.
Det här framförs med många trovärdiga argument i den nyutkomna boken Världens dummaste folk? Så blir de godtrogna svenskarna grundlurade (Ebes förlag) av Sven Ruin. Temat i boken är att svenskarna låter sig luras av politiker, myndigheter, medier och företag på ett sätt som håller på att föra landet helt ur kurs och sätta demokratin och självständigheten ur spel.
När det gäller Palmeutredningen stöder han sig i långa stycken på Gunnar Wall som skrivit böckerna Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet (i två delar) och Mordgåtan Olof Palme.
Eftersom jag för länge sedan tappat hoppet om att någon lösning på Palmemordet ska komma fram under min livstid, har jag inte läst Gunnar Walls böcker. Därför blir det lite av en uppenbarelse att snabbt och enkelt ta del av denna möjliga förklaring i Ruins bok.
Bland annat citerar han ett långt blogginlägg från 28 september 2017 av Gunnar Wall, som sammanfattar den så kallade Ebbe Carlssonaffären. Huvudpersonerna i denna historia var Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Carl Lidbom, Carl-Gustaf Östling och förstås Ebbe Carlsson.
Efter att PKK-spåret underkänts av förundersökningsledaren i Palmeutredningen Claes Zeime var klockan slagen för fixaren Hans Holmér. Fixaren nr 2, Ebbe Carlsson blir därför den som fick uppdraget att fortsätta mörkläggningen med hemliga medel utanför Palmeutredningen. Med hjälp av hemlig avlyssning efter insmuggling av avancerad avlyssningsutrustning tänkte han provocera fram bevis för att PKK trots allt var inblandade.
Läs denna hisnande historia. Den är skakande, framför allt för oss som en gång starkt trodde på den svenska demokratin och att Socialdemokraterna var ett i grunden folkligt och hederligt parti.
För min del började tvivlet på Palmes (och partiets) ärlighet med lögnerna omkring IB-affären. Där flagnade fernissan när han visade att han kunde ljuga på ett extra farligt sätt – så att han blev offentligt trodd och så att hans motståndare blev fullständigt tillintetgjorda. Det var det vi blev i FiB/Kulturfront.
I och med lögnerna och mörkläggningen omkring Palmeutredningen fördjupades klyftan också inom Socialdemokratin, en klyfta som sedan dess bara växt och aldrig kommer att kunna överbryggas. Den högsta ledningen måste alltid vara 100% lojal mot ledningens förflutna, där Olof Palme kanoniseras som den store ledaren och arvtagaren till Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Palme måste till varje pris hållas oförvitlig.
Man undrar vad Thage G Peterson, Maj-Britt Theorin, Anders Ferm och Pierre Schori …, som jobbade nära honom, vet. De har visat ovanligt civilkurage efter sina politiska pensioneringar, men tiger om Olof Palme. Kommer de att ta med sig det de eventuellt vet om detta i graven?
Nå, boken Världens dummaste folk… tar upp även mycket annat där lögner, halvsanningar och mörkläggning förekommit och förekommer. T ex om: de påstått ryska U-båtskränkningarna på 90-talet, flyktingar och invandring, försvarets förvandling till ett Natokompani, de svenska insatserna i Irakkriget, Libyenkriget och inte minst Afghanistankriget, fjärrstyrningen av svenska massmedier som del i den svenska propagandan och mycket annat smått och gott. T o m jag citeras angående UD:s otillbörliga beställning av ”lämpliga” artiklar av journalisten Patrik Oksanen och DN:s behandling av saken.
Det är en lättläst bok om det stora trovärdighetsproblemet som svenska politiker, myndigheter och medier (etablissemanget) förskaffat sig. Med sin minst sagt lättsinniga hållning till sanningen och ärligheten har de skaffat sig många nya ”stora utmaningar” (det nya uttrycket för allvarliga problem).
Men som sagt, den stora behållningen för min del var att äntligen tro mig förstå en del av de märkliga turerna runt Palmeutredningen. Det var där (S)keppet gick på grund.
Glömde Ruin inte pensionsreformen 1999 och Teliaaffären 2000?
DEN SKALL JAG LÄSA! Den reformistiska politiken med rötter i Bernstein, Branting m fl ”vänliga pådrivare” har lett oss dit vi är. Epoken går nu under kaotiska formen mot sitt slut. Manegen är krattad för nästa fas i utsugningen. Vårt parlament ”riksdagis” där alla är rörande eniga om grundfrågan: kapitalismen är den enda vägen, övergår till att bli underhållning för den som orkar lyssna eller titta. Undrar vem som skrattar i duon Carlsson/Bildt?
”Världens dummaste folk” har nu utsatts för en ny test, förmedlad av SVT:s amerikakorrespondent. Det som nu ska vilseleda oss är budskapet att vi ska ”rädda klimatet” genom att sluta föda barn.
I USA och Storbritannien där denna idé först planterades gav den dock upphov till motargumentet att det bästa bidrag en människa i så fall kan göra är att begå självmord.
Från detta är det inte långt till förslaget att staten betalar de efterlevande en miljon kronor som tack för insatsen.
Om frivilligheten inte blir så omfattande kan man ju, efter snabba lagändringar, avliva sjuka eller andra ”onyttiga” människor, de stör ju klimatet lika mycket som friska. Man kan också tänka sig att pensionärer bara ges tillstånd att njuta av sin situation högst 10 eller 15 år för att sedan avlivas.
Priset verkar högt, men är inte sådana här självuppoffrande insatser vad som krävs när dyrbara värden står på spel.
Denna bok skall jag läsa så fort jag får tag i den. Rebloggar på micaelsblogspot.