2019 års Nobelpristagare Peter Handke har aldrig uttalat sig positivt om folkmord, hur mycket än ett antal Natoanhängare påstår det. Icke desto mindre har en annan Nobelpristagare i litteratur inte bara stött folkmord utan även begått ett – 1953 års nobelpristagare – i litteratur – Winston Churchill. Fyra miljoner bengaler drevs under andra världskriget ut i en omfattande svältkatastrof av den brittiska kolonialmakten.
Om man dessutom betänker att folkmordet i Srebrenica dessutom har ifrågasatts så blir ju skevheterna ännu påtagligare. Att vara ”folkmordsförnekare” är inte detsamma som att diskutera omfattningen av ett övergrepp. Vetenskapsmän – eller för den delen politiker – som vill ifrågasätta siffrorna har full rätt att göra det utan att bli kallade ”folkmordsförnekare”. I fallet Srebrenica har man sammanfört flera olika blodiga händelser och sammanfört dem till ”folkmodet i Srebrenica”. Att serbiska styrkor begått övergrepp på bosnier är ingen som förnekar. Men att det skulle röra sig 8.000 har förnekats från flera håll. Men vem bryr sig? Att lägga hela skulden på serberna passar väl in i mönstret att segraren alltid skriver historien.
Här kan man gärna peka på ”massakern i Hué” under Vietnamkriget. Befrielserörelsen FNL anklagades för att ha mördat tusentals av sina egna landsmän i en massaker. I själva verket var de döda följder av den amerikanska krigföringen.
Och så har vi användningen av begreppet ”folkmord”. Var det inte snarare en massaker? Var går gränsen mellan massaker och folkmord?
Sir Winston Churchill kan nog lugnt sova vidare i sin grav. Inga medier kommer att dra upp jämförelsen. Och när det gäller vem som är den bäste författaren, så tror jag Handke vinner.
Vinjettbild: Churchill kan sova lugnt i sin grav…
Churchill lär ju ha sagt ”History will be kind to me for I intend to write it”. Och det gjorde han ju onekligen genom sitt sexbandsverk, som i sin tur resulterade i Nobelpriset i litteratur. Jag har inte verken tillhands, men man kan väl utgå från att den väldokumenterade svälten i Bengalen inte fick någon framskjuten plats. Var den överhuvudtaget känd i Sverige 1953?
Om man googlar på Churchill och India blir det många träffar på just svälten 1943. Churchill själv skulle antagligen mena att Indien klarade sig närmast oskadd genom kriget genom att de ingick i det brittiska imperiet, jämfört med huvudmålen för den tysk/japanska aggressionen – Sovjetunionen och Kina.
En fråga till Peo: var kan man hitta den i ditt tycke bästa framställningen om Balkan-krigen och särskilt vad som hände i Srebrenica?
Jag arbetade med serber i tillfällig landsflykt under stora delar av krigen på Balkan, men just Srebrenica har jag inget minne av att vi diskuterade.
Jag hoppas han håller ut i mediadervet, som verkar vara en kopia av det som Ordfronts Magasin och Björn Eklund utsattes för 2005. Men tiderna håller på att ändras, nu liksom efter Stalingrad 1943. Expressen (!) hade den 15:e en förbluffande klarsynt artikel om Syrien: ”Assad är den ende som kan skapa fred i Syrien” En belysande mellanrubrik lyder ”Omvärldens benämningar vänds upp och ner”.
Svälten i Bengalen 1943 fick, efter omständigheterna, en viss täckning i svenska tidningar. Jag har bara kunnat göra en grovsökning med ”Bengalen+svält” i arkiven, men det visar sig att SvD hade rapporter 25 september, 4 oktober och 17 december 1943 då man bl a fick veta att 78.000 människor dött i Kalkutta sedan juli. DN hade rapporter 5 oktober, 5 november 1943 och 24 mars 1944 då man fick veta att 689.000 avlidit av svält. Till och med lilla UNT hade en rapport 21 september 1943. Siffrorna är givetvis underskattningar, eller avser bara officiellt statistik från Kalkutta.
Saddam Hussein fick ju (så småningom) kritik för mordiska gasbombningar av kurder i Irak. Men Winston C hade ju gjort samma sak innan Saddam ens var född!
Se bilder av Chattaprosad (1915-1978) i Satirarkivet. År 1943 beskrev han den stora bengaliska svälten i olika kommunistiska tidskrifter. Han publicerade Hungry Bengal som var en provokativ attack på den politiska och sociala makten. Myndigheterna beslagtog den nästan genast.
Nu har jag inte läst exakt vad Handke har skrivit om Bosnien mer än återgivelser i andra hand, men när det gäller Kosovokriget har han 100% rätt. Skulden för Kosovokriget ligger på USA och Nato. Bosnien däremot är mycket mer komplicerat och det är omöjligt att lägga hela skulden på en sida. Just Srebrenica handlar inte så mycket om exakt hur många som dog utan om det är mer rätt att kalla det för massaker eller folkmord. Simon Wiesenthalcentret har kallat det en urvattning och ett förminskande av förintelsen att kalla Srebrenica för folkmord. De menar att massaker är en bättre term. Samma sak har Handke sagt och han har fördömt ”massakern” i Srebrenica. Om det är folkmordsförnekelse att kalla Srebrenica för massaker har det gått långt.
Utöver Bengalen kan också läggas till svälten i Niger 1931 som även den var ”man-made”.
Churchills eftermäle är tveeggat. Svälten i Bengalen och gasbombningarna i Irak är givetvis på hans minuskonto. På pluskontot har vi hans insatser under krigsåren. Det går inte att komma ifrån att han spelade en positiv roll då.
Anders Björnssons inlägg ”Att tvivla på dagens sanningar” på alliansfriheten.se 27/10 är skenbart inte alls ett inlägg i Handke-debatten, men ändå läser jag det som ett sådant.
För den som vill kan läsa om vad en indisk författare skriver om Bengalen 1943.
Enligt LIBRIS så finns boken på 7 Bibliotek bl.a. Jan Myrdalbiblioteket.
Utförlig titel: Hunger och längtan / Bhabani Bhattacharya ;
[till svenska av Bertil Bodén]
Originaltitel:So many hungers Förlaga:Stockholm : FIB, 1953
Roman (från 1953) om den stora hungersnöden i Bengalen under 2:a världskriget, då 2-3 milj. indier svalt ihjäl.
Förf. lägger skulden till katastrofen på engelsmännen.
Jag tog upp detta i texten Hunger och längtan här på lindelof.nu i januari i år. Där nämner jag också tecknaren Chittaprosad (1915–1978). Flera av hans bilder från denna hungersnöd finns på satirarkivet.se.
Henrik L!
Det är väl bra att 2 kommentatorer tar upp en viktig bok om svälten i Bengalen, eller? Churchills bedrifter under dom allierades försök att knäcka Ryssland (Bolsjevikerna 1918–22), i Sudan och Boerkriget behöver nog många granska noggrannare.