Det är kört för Trump. Tills för några månader sedan lutade jag åt att han skulle bli omvald. Men CIA avskyr honom och militären har börjat distansera sig. Dock kan de inte avsätta honom i en militärkupp, eftersom USA inte har någon ambassad i USA, varifrån CIA skulle kunna organisera den; något som redan Venezuelas förre president Hugo Chávez påpekade.
Det enda Biden behöver göra för att vinna är att hålla sig undan och inte prata för mycket, helst inte alls, före valdagen. Och inte få slaganfall. Råttorna, det vill säga Trumps rika vänner, kommer snart att börja hoppa överbord från hans sjunkande skepp. Valrörelsen kan bli riktigt underhållande.
Jag letar efter statyer på internet och får upp en gammal historia om att ”Obama Orders Life-Sized Bronze Statue of Himself to Be Permanently Installed in White House”. Den visar en bild av Obama som staty i naturlig storlek i ”ovala rummet”. Det är helt klart avsett som satir, fast kanske inte så lyckad. Obama visade väl knappast några tecken på att gilla det bombastiska eller självförhärligande. Men på nätet förklaras det indignerat att det är ”fake news”.
På en annan satirsajt finns en historia om att republikanska ungdomar välter en staty av Obama på ett universitetsområde just i dagarna, illustrerad med inklippta bilder. Även här förklarar en faktakontrollant att detta inte alls är sant utan ”fake news”. Statyn står ju kvar. Är det så att folk inte är tillräckligt läskunniga för att känna igen satir? Kanske skulle nyhetsuppläsaren i det gamla radioprogrammet Mosebacke Monarki beskyllas för att sprida ”fake news” idag.
Mängder av statyer har rivits eller vandaliserats de senaste veckorna. Ett rykte kom i svang, att ett gäng skulle riva Columbus-statyn framför Coit Tower på Telegraph Hill i ”Little Italy” och slänga den i sjön. Lättare sagt än gjort, eftersom den väger två ton. Stadsfullmäktige förekom det hela genom att själva förpassa statyn till en lagerbyggnad. Den hade invigts 1957 med ett långt tal på italienska av Italiens FN-ambassadör.
Men nu diskuteras vem eller vad den ska ersättas med. Så här säger fullmäktigeledamoten Catherine Stefani:
”As a proud Italian American, this was not a conclusion I came to lightly, but this is a time for healing. We must recognize the pain of our history and acknowledge the truths that are hard to look at”. (Som stolt italienskamerikan var det inte ett lätt beslut, men detta är en tid för läkande. Vi måste erkänna smärtan från vår historia och bekräfta sanningar som är svåra att se på).
Var hotet verkligt eller en anonym provokation? I vart fall gav det resultat.
I Golden Gate-parken står Göthe och Schiller staty. Det är en kopia av originalet i Weimar, Tyskland. En annan föreställer Beethoven. Hundra meter därifrån finns en staty av Cervantes (1547–1616) med sina romanfigurer Don Quixotes och Sancho Pancha. ”Bastard” sprayade någon på den, och Cervantes fick rödfärg i synen. Junipero Serra (1713–1784), som helgonförklarades i Rom för några år sedan, revs däremot. Han är munken, som grundade de flesta av 1700-talets missionsstationer i Kalifornien och i förlängningen utplånade hela indianstammar med sjukdomar och slavarbete. Francis Scott Key (1779 – 1843), advokat och entusiastisk slavägare, mest känd för att ha skrivit texten till USA:s nationalsång, ”The Starspangled Banner”, drogs ner från sitt monument med några rep. En folkhop firade med fyrverkerier efteråt.
I samma område stod Ulysses S. Grant, generalen som ledde unionsarmén mot sydstaternas uppror i inbördeskriget och sedan blev landets president. Hans staty revs också, av bara farten, kanske.
Hans Christian Heg (1829–1863) utvandrade med sina föräldrar och syskon från Norge till Wisconsin 1840. År 1861 bildade han ett regemente av landsmän och andra skandinaver som stred på nordstatssidan i inbördeskriget. Med överstes grad deltog han i slaget vid Chickamauga, inte så långt från Chattanooga, Tennessee. 65.000 sydstatare slogs mot 60.000 nordstatare. Förutom överste Heg och fyra generaler, dog cirka 4.000 soldater och 36.000 sårades, blev krigsfångar eller försvann.
“’The State has sent no braver soldier, and no truer patriot to aid in this mighty struggle for national unity, than Hans Christian Heg,’ the State Journal wrote Sept. 29, 1863, reporting the word of his death. ’The valorous blood of the old Vikings ran in his veins, united with the gentler virtues of a Christian and a gentlemen.’”
1927 blev han staty i huvudstaden Madison, och i dagarna blev denna staty halshuggen och riven. Dock finns två kopior, en i staden Norway och en i Lier, Norge, där han föddes.
Norr om San Francisco vid havet finns en idyllisk liten stad som heter Fort Bragg. Den fick sitt namn från General Braxton Bragg, som ledde sydstatsarmén i Chickamauga. Den har tillsatt en kommitte, som ska föreslå ett nytt namn. Fort Bragg i North Carolina, däremot, är en av världens största militärbaser med 57.000 soldater. Gissningsvis behåller den sitt namn.
Delstaten Mississippi ska ta bort den gamla sydstatsflaggan som finns inlagd i hörnet av delstatsflaggan.
Vad resultatet på sikt blir av allt detta bildstormande vet jag inte. Förvirring råder.
Ett vanligt missförstånd *) är att George Orwells 1984 enbart riktade sig mot kommunistblocket; det är däremot fallet med Grisfarmen. I boken 1984 är Storbritannien och Irland en del av ett amerikanskt oceanvälde ”Oceania” (se engelska Wikipedia) medan kontinentaleuropa är uppslukat av Sovjetunionen eller någon annan totatlitär makt.
Delar av inspirationen till 1984 fick Orwell från tendenser har såg i det efterkrigstida, labourstyrda Storbritannien. Och vi är där nu med ändringar i bibliotekens böcker, rivning av statyrer osv…
*) Jämför engelska Wikipediaartiklen med den svenska som missat att den ”oligarkiska kommunistiska diktatur” som råder kommer från USA!
De fyra verserna i nationalsången är inristade i sockeln till monumentet över Francis Scott Key, som rivs i videon ovan. Slutet på den tredje versen lyder:
No refuge could save the hireling and slave
From the terror of flight or the gloom of the grave:
And the star-spangled banner in triumph doth wave
O’er the land of the free and the home of the brave.
Alltså: Slavar och livegna, ni ska inte tro att ni är något! Men visst. Borgarna brukade ju försmädligt undra varför vi inte sjöng strofen i ”Internationalen” om ”vi under skatter dignar ner” på Första maj.
Bråken om symboler är något av en sidoshow. Det vore bättre att kräva barnbidrag och allmän ålderspension för alla amerikaner.
Anders P:
I Östeuropa har många fler statyer rivits på sistone än i USA. De forna afrikanska kolonierna bytte namn på städer, gator, broar, torg, sjöar, floder och tom sina länder efter självständigheten. Det är nog snarast så att historien håller på att hinna ikapp USA.
Bengt S! Jo, jag vet. Jag till och med ägnade saken en hel artikel här på bloggen. Jag har ännu inte fått klart för mig vad den italienske frihetskämpen Guiseppe Garibaldi (1807-82) gjort Odessaborna för ont för att hans gata skulle döpas om.
Bengt Svensson har rätt när han skriver att historien håller på att hinna ikapp USA.
Den mest extrema historiska förändring jag känner till är när en av Sovjetunionens 13 Hjältestäder (12 städer + fästningen i Brest) döptes om från Stalingrad till Volgograd. Att själva staden fick ett nytt namn är en sak. Hjältestaden Leningrad har behållit sitt namn som Hjältestad, medan staden numera heter Sankt Petersburg.
Jag har inspekterat ett flertal segermonument och förteckningar över Hjältestäder på plats, och överallt står det Volgograd. Så även på ryska Wikipedia, för övrigt.
Av alla slag som utkämpades på östfronten (och det var många; hur många har hört talas om slagen vid Rzev, som kostade Röda armén enorma förluster?) torde Stalingrad vara det mest kända, och tillsammans med slaget vid Kursk det mest avgörande.
Vill man hitta namnet Stalingrad så åker man lämpligen till Paris, där det lever och frodas.
Myndigheterna i Volgograd lär 2013 beslutat att staden vid sex tillfällen varje år av ceremoniella skäl ska återta sitt gamla namn, Stalingrad. Det är 2 februari till minne av tyskarnas kapitulation 1943, Segerdagen 9 maj, 22 juni då tyskarna anföll Sovjetunionen 1941, 23 augusti till minne av en svår bombning 1942, 2 september, slutet på andra världskriget och 19 november då Röda Arméns motoffensiv inleddes 1942.