Richard Turpin, Ulrika Knutsson (Bild: Montage av Redax)
Skådespelaren Leif Stålhammer skickade den 26 maj detta öppna brev till Sveriges Radio (att: Ulrika Knutson) med anledning av hennes krönika i SR-P1 (Godmorgon världen) samma dag.
I din berättelse om läget i svensk kultur i God morgon världen benämner Du Rickard Turpin ”politisk idiot”.
Jag undrar om Du inser att detta är djupt kränkande mot en av Sveriges modigaste och mest spännande teaterregissörer? Vad jag känner till har ingen annan svensk regissör iscensatt så många scenkonstverk med kontroversiellt innehåll och med så djärva estetiska grepp som Turpin. Vi skulle behöva fler som Turpin.
Han passar naturligtvis illa i det politiskt-kulturella klimat som råder i Sverige, och han accepterar inte rådande ”värdegrund” som konst och politik idag tvingas underordna sig. Det är vi nog många som inte gör, men hur många vågar yttra sig?
Sverige är i och med inträdet i värdlandsavtalet och Nato ålagt att berika sin rådande ”värdegrund” den Mc Arthyism 2.0 av ny svensk typ, som tillämpats vid Uppsala Stadsteater. Karl Gerhards revy stoppas i tiden på order av nazisterna och en tjänstvillig Nothin, dock på grund av föreställnings innehåll. I Uppsala är det värre. En hyllad föreställning stoppas för att en skådespelare har en icke godkänd privat uppfattning om världsläget. En åsikt som han nog delar med de övriga 7/8 delar av världens befolkning, som inte lyder under den angloamerikanska ”värdegrunden”, den som nu i SR/TV framförs dygnet runt i alla kanaler och i alla andra medier.
Sverige tar nu täten i den våg av russofobi som utvecklats i Europa och förväntas också ta ledningen i Natos kamp mot de 7/8–delar av världen som har fått nog av amerikanska bomber och värderingar. Tråkigt att Du inte hänger med i världspolitiken, men Du får gärna be Rickard Turpin om ursäkt. Han är nu under rådande förhållande försedd med yrkesförbud och därmed som familjeförsörjare satt på bar backe, förmodligen under hela den nya epok som inträtt i svensk politik och svenskt kulturliv. Om den nya politiken råder nu konsensus inom alla riksdagspartierna och deras underlydande.
Leif Stålhammer
Vad är det som gör att kloka människor beter sig som motståndare till ett fritt samhälle och till demokratins grundvalar?
Går den makabert ensidiga krigspropagandan så på djupet i personligheten?
Vad är det i vår mänskliga konstruktion som förklarar att den tyska nazismens föreställningsvärd omfattades av en stor majoritet av det tyska folket?
Arne W A!
Dina frågor är mycket bra och nödvändiga att svara på för att förstå vad som händer i Västvärlden just nu. Ett kort svar från mig är följande.
I 30-talets Tyskland var demokratin mycket svagt förankrad i det tyska folket. Deras dittills enda riktiga erfarenhet var den kaotiska Weimarrepubliken. Ordning och reda, arbete och mat på bordet kom före allt annat.
I Sverige idag är demokratin en självklarhet som man inte längre riktigt förstår varifrån den kommer. Man ser den enbart som formalitet. Men vad de demokratiska fri- och rättigheterna verkligen innebär t ex för en fri samhällsdebatt finns mycket grunda insikter om. Att ”dumma” åsikter stryks bort ur offentligheten accepteras utan eftertanke av alltför många.
Vi i FiB/K borde vara bland de allra bäst rustade i detta fall efter alla år av försvar av yttrande- och tryckfriheten. Men inte ens det tycks vara tillräckligt. Skuttet över till repressiva lagar för att idag fördöma putinism och till övervakning av enskilda medborgare är skrämmande enkelt.
Arne W A och KL!
Just det, mycket bra frågor, och ett ännu kortare svar:
Det är den omedvetna delen av vår personlighet som bestämmer. (Det undermedvetna kanske någon vill säga.)
Den medvetna delen, som vi skryter över, sysslar mest med att tänka ut försvar för vad den omedvetna delen har bestämt. Som specialfall blir försvaret en lång ordmassa som ska förvirra både en själv och andra.
Men detta korta svar ber jag någon annan att bygga vidare på. Vad får den omedvetna delen att bli som den blir i Arne W A:s första fråga?
Peter Englund har en intressant artikel om Ryssland i dagens DN. I morse kunde jag läsa den i sin helhet, nu verkar den hamnat bakom en brandvägg. Jag tror att han har rätt. Knut L och hans krympande skara anhängare beundrar ett land få av dem har besökt, ett land där man pratar ett språk de inte förstår, och har en kultur som är främmande för dem.
Jag ska ge ett exempel: för en del år sedan var jag på en middag hos en medarbetare, född och uppväxt i rysktalande östra Ukraina. Vid middagen deltog hans föräldrar, mamma från Ryssland, och hans flickvän (numera fru) från ett centraleuropeiskt land men utan direkt erfarenhet av Ryssland och Sovjetunionen. Jag sa till flickvännen, ”nu ska jag visa dig något som alla vid bordet direkt stämmer in i, varvid jag sjöng till lilla snutten ’pjat minut'”, varvid alla naturligtvis stämde in. Knut L och hans anhängare vet inte ens vad jag just pratade om.
Om man som jag följt Ryssland under många år, jag har föreläst hela vägen från St Petersburg till Vladivostok, så menar jag att Peter Englund tyvärr har rätt. Däremot var Sovjetunionen inte ett genomgående dåligt land att växa upp i. Min fru älskade somrarnas pionjärläger, utbildningen var mycket bra, och någon brist på mat var det inte. Min svärmor, som numera bor hemma hos mig, berättar hur hela hennes hemby grät när Stalin dog.
Dagens inlägg inspirerades av en tidigare skribent på lindelof.nu, som jag åsiktsmässigt har mycket gemensamt med, men som arbetar inom en profession som jag vet absolut ingenting om. Noterar också att en av de sista (JAG) som var värd att läsa på denna blogg numera verkar ha kastat in handduken. Tråkigt.
Jag har alltid tyckt om att läsa FiB/K, men en tidskrift från en organisation som föraktar ukrainare och älskar Ryssland är för magstarkt.
Jag har ingen anledning att ifrågasätta Mats Larssons analys av konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Larssons kunskaper om de två länderna är långt större än mina egna. Själv har jag bara besökt Ryssland fyra gånger: S:t Petersburg två gånger och Moskva två. Vid mitt senaste besök, 2018, deltog jag tillsammans med några svenska vänner i en tvåveckors kryssningsresa längs Volga från Moskva till Kaspiska havet. Mina intryck från resan redovisade jag i en artikel i Förr och Nu nr 4 2018. Den som idag läser artikeln inser att den skrevs före utbrottet av Ukraina-kriget, en konflikt som inte berörs i artikeln. Även om den senaste historiska osämjan mellan Ukraina och Ryssland åtminstone tycks gå tillbaka till tidigt 2000-tal.
Men att våra erfarenheter av olika länder – liksom våra tolkningar och bedömningar av ländernas politik – närmast oundvikligen skiljer sig åt, kan inte gärna innebära att den som hamnar på en ståndpunkt som avviker från den egna, automatiskt skall anses som mindre vetande. Det är just detta – avsaknaden av ett tillförlitligt ”facit” – som gör att politiska diskussioner och bedömningar ofta är svårare än rent vetenskapliga. I politik spelar, förutom kunskapen om fakta, det personliga omdömet en viktig roll. Politik påminner därför mer om ett schackspel än om lösandet av ett matematiskt problem.
Jag måste medge att den linje den svenska statsledningen har valt i Ukraina-konflikten gör mig mycket orolig. Istället för att söka oss fram enligt den traditionella svenska linjen – vapenstillestånd och förhandlingar – agerar vi närmast för en upptrappning av kriget genom att tillföra ännu mer vapen, senast i form av S-förslaget att skicka JAS Gripen.
Det finns anledning att lyssna till den f d amerikanske översten Douglas MacGregors varning att Sverige genom DCA-avtalet kan vara på väg att begå ett katastrofalt misstag.
Herrarna får ursäkta en fåkunnig stofil, men vad har våra personliga förbindelser med Ryssland att göra med Leif S artikel? Och vem i hela friden brukar uttrycka beundran för Putins Ryssland? Jag har då aldrig lyckats hitta något slikt. Varken på lindelof.nu eller i FiB/K.
Leifs artikel sätter fingret på den förgiftade atmosfär som tystar avvikande röster och infantiliserar debatten. Det kan räcka med att jag säger mig vara emot Nato eller DCA-avtalet för bli kallad putinanhängare. Av samma personer som på 80-talet skällde mig och kamraterna i Afghanistankommitten för att spekulera i rysshat.
Opportunismen är den mäktigaste av ismer.
Här ett mejlsvar från Ulrika Knutsson till Leif Stålhammer som ställts oss till förfogande:
…
Kära Leif Stålhammer,
stort tack för ditt barska inlägg. Kritik är alltid välgörande. Och visst har du rätt i att ”politisk idiot” är ett starkt nedsättande uttryck. Men lägg märke till att jag också kallar Richard Turpin ”en briljant skådespelare”, vilket är rejält beröm. Jag anser ju att han är en betydande konstnär och regissör! Men jag sörjer djupt när jag ser gamla vänsterkämpar gå vilse och krama Vladimir Putin i tron att han har något med vänster eller ens med gammelkommunism att göra. Putin är en kleptokrat och envåldshärskare, motståndare till de flesta mänskliga rättigheter i sitt eget land, en ledare som anfaller sina grannländer och hotar verbalt med kärnvapenkrig. Allvarligt talat, är det russofobt att kritisera en sådan hållning? Jag är själv en vän av Ryssland och rysk kultur, har varit mycket i Ryssland sedan 1989, och sörjer djupt att varken kunna resa dit eller ta emot ryska vänner.
Men trots att jag ogillar innehållet i Turpins tal på Rysk-svenska vänskapsföreningen vill jag verkligen inte förbjuda honom eller någon annan att uttrycka sina idéer. Tvärtom skrev jag krönikan för att lyfta frågan om yttrandefriheten och cancelkulturen. Jag säger ju uttryckligen att yttrandefriheten är hotad när Uppsala Stadsteater ställer in åtta föreställningar av den utmärkta pjäsen Tysk höst. Exakt hur diskussionerna har gått vid teatern känner jag inte till, och hur ensemblen ställer sig vet jag inte heller. Men jag kritiserar i krönikan sociala mediers överdrivna makt över yttrandefriheten, och talar om publikens ansvar. Publiken bör kunna skilja på privatmannen Turpin och rolltolkaren Turpin.
Bästa hälsningar,
Ulrika Knutson