Var finns den bästa vägen som leder till en fredlig värld och till ett bra liv för den unga generationen. Frågan är, hur skall vuxenvärlden bereda denna viktiga väg?
Jo, visst är det en berättigad fråga att fundera över.
Är det våra nuvarande demokratiskt uppbyggda system som ansluter till ett överordnat ekonomiskt affärsintresse väl sammanflätat med krigsmaktens inflytande? Om nu detta är ett eftersträvansvärt mönster, anpassat för individen för att skapa en önskvärd delaktighet och därmed skapa den goda framtiden? Mycket tveksamt vill jag mena.
Det är därför värnet om barnens utveckling och dess framtid är så viktigt att belysa, med stort allmänt folkligt intresse utifrån våra nära perspektiv, inte minst inom skolans värld.
Och då tänker jag på dom slitna orden att varje barn är vår bästa framtid, och alltid tillåta denna ledstjärna bli en viktig påminnelse. Ord som vilar på varje vuxens ansvar, att alltid uppmärksamma i skilda sammanhang.
Förvisso är det självklara sanningar, från en humanistisk utgångspunkt, som ingen enskild vuxen människa borde motsätta sig.
Men frågan om framtiden är inte så enkel när vi ser oss omkring och funderar över hur vårt samhälle är uppbyggt idag.
Väl bekant är att vi lever inte ensamma på små öar, utan omvärldens strukturer har ett oerhört stort inflytande på oss alla i denna ”gränslösa” värld som växer fram under en tämligen svårkontrollerad AI-teknik där övervakning av medborgarna har blivit en allmän vedertagen ordning. Dessutom under en mycket orolig omvärld som vi blivit varse genom allmän medierapportering.
Hur skall då dom vuxna vägleda och förmedla de mest värdefulla; kunskaperna, och bidra till barnens önskade utveckling med denna mycket ovissa framtid? En fråga om mänskliga resurser som det finns mycket av att tillgå, och som med stor ambition borde användas i allt större omfattning.
Kanske inte helt enkelt att åstadkomma, men föräldrarollen finns där i regel och förmedlar mycket viktiga spörsmål som grundlägger och visar för barnet vad goda relationer betyder.
Men det finns som bekant också en annan verklighet utanför hemmets trygghet och tröstande omsorg, som barnet så småningom kommer att upptäcka. Och då inte minst innanför skolans väggar, för att lära de teoretiska grunderna om livets fortsättning med dess oförutsägbara utmaningar.
I vår skola finns formellt utbildade pedagoger, vars uppgift är att leverera den bästa kunskapen till barn och ungdomar. Ett lärande som fortsättningsvis grundlägger samhället, som bygger på idén om en ständigt ökande konsumtion. Maktstrukturerna som politiken och privatekonomiska intressen är drivkraften i detta krassa konsumtionssamhälle, som präglar oss oerhört starkt med tydligt i ett sammanvävt mönster.
För ett barn är det svårt att förstå något så komplext, men trots allt måste deras naturliga frihetslängtan problematiseras och inrymmas i ett normbildande mönster. Jag vill mena att detta är en viktig demokratifråga som rör individens behov av inflytande när hon som vuxen ska reflektera fritt och vilja påverka samhällets väg, som i främsta rummet borde vara en socialhuman utveckling där naturskapande livsvillkor utgör grundförutsättningarna.
Det är då samhällets uppgift ställs på prov, bland annat genom skolan med sin uppgift att upptäcka varje enskild elev – så viktigt, vilket måste bli synliggjort.
Väl bekant är att för en del barn tar det längre tid att lära sig, andra kanske känner sig obekväma med vissa moment. De kan inte riktigt förklara med ord eller ”sätta fingret på” en sådan känsla.
Nog är det så att barn på väg in i vuxenvärlden är sökande och har sin egen lilla verklighet att förhålla sig till. Där ska alla blommor få att blomma och bli upptäckta och bidra till gemenskapen i sitt växande. Och vi människor är som bekant beroende av varandra, vad än privata intresset och liberala värdegrunder hävdar.
Just idag under min promenerad på Stadens parkområde i Jordbodalen såg jag dom oskyldigt, något blyga snödropparna, tätt samlade i gräset. Naturligtvis väcker dessa tidiga vårblommor under trädens ljusinsläpp en skön känsla hos flanörer om att det är så vi ska möta våra barn inför deras ljusnade framtid.
En framtid som dessvärre ställd mot tydliga tecken på ett konsumtionsmönster där konkurrens som egentligen är omöjligt på sikt. För i detta ingår vapensmedjornas dödsbringande verkan, som dessvärre gör oss till rovgiriga moster, i strid med våra inneboende arvsanlag av gemensam mänsklig skaparkraft.
Sammantaget – vill jag mena, ett livsviktigt ämne för freden som starkt borde prägla inte minst vår skola med dess läroplan.
