Ambassadören Anna Lindstedt ska nu ställas inför rätta för att ha gjort för stora ansträngningar att få Gui Minhai fri. Vad som annars är brukligt inom UD är att låta svenska ambassadörer i respektive länder arbeta under förtroende med så kallad tyst diplomati för att få fängslade människor fria (särskilt svenska medborgare). I detta fall verkar man istället ha övergått till att utnyttja en svensk medborgare som behandlats illa och hålls fängslad av kinesiska myndigheter för att försöka få Kina på knä och krypa till korset.
Brottsrubriceringen är ”egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”, en lag som inte lär ha aktualiserats tidigare under fred i modern tid. Men vi är ju i krig, det glömmer man lätt.
En lång rad svenska diplomater har protesterat mot behandlingen av fallet Anna Lindstedt i DN häromdagen. De avslutar sin artikel:
”Kontentan är således att Anna Lindstedt a) varken har egenmäktigt förhandlat med främmande makt eller b) haft uppsåt att skada svenska intressen. Tvärtom.
Av uppgifter i ärendet framgår att utrikesdepartementet tog upp ärendet med polisen och Säpo, vilket lett till åklagarens beslut. Det är såvitt bekant första gången något sådant har skett när en svensk diplomat har försökt medverka till att lösa ett konsulärt ärende. Många sådana ärenden kan vara mycket besvärliga och leda till olika bedömningar inom utrikesförvaltningen. Det bör i så fall klaras ut i en dialog och beslut inom utrikesförvaltningen.
UD:s agerande strider mot diplomatisk sedvänja och praxis och väcker frågor om UD som god arbetsgivare.”
Så måste man förstås se det om man är diplomat och anställd på UD. Men det här är inte bara en arbetsmiljöfråga för diplomater, utan också en fråga om hur en sådan här situation över huvud taget kan uppkomma i ett alliansfritt lands utrikesförvaltning. Har UD-ledningen inte koll på läget?
Jo, det har de nog. Istället är det nog så att här finns en hund begraven, som jag och många andra anser måste grävas upp, men som svenska myndigheter till varje pris vill hålla kvar i det fördolda.
Expressen har gått igenom händelseförloppet i detalj när kalabaliken uppstod på UD efter mötet på Sheraton den 25 januari 2019. Av genomgången framgår att Anna Lindstedt och Angela Gui drar åt olika håll. Angela Gui infann sig på Sheratonmötet (influgen från London för denna sak), som sammankallats av Anna Lindstedt. Med på mötet var också en kinesisk affärsman och dennes medhjälpare. Men formellt företrädde de inte någon kinesisk myndighet. Men av vad de framförde kan man ana att de hade kontakter inom Kinas ledning, vilket väl var själva poängen med mötet.
Liknande situationer innebär självklart både givande och tagande för de olika parterna. Anna Lindstedts mål var otvivelaktigt att utverka en frigivning av Gui Minhai, något som är en svensk diplomats skyldighet. Att agera via informella kanaler i det tysta är standard i svåra fall som detta.
Men såvitt man kan förstå satte sig av någon anledning Angela Gui på tvären. Anna Lindstedt och Angela Gui var uppenbarligen dåligt synkade och hamnade på kollisionskurs redan under mötet, kanske redan tidigare. Att Angela Gui skulle gå med på någon slags tystnadsplikt om dessa kontakter, som i andra liknande sammanhang säkert skulle setts som naturligt, blev plötsligt knäckfrågan medan faderns frigivning blev en underordnad fråga. Kinas önskemål om diskretion – i en eventuell framtida förhandling – blev istället huvudfrågan, vilket nu ställt Anna Lindstedt och hennes två kinesiska kontakter i skamvrån.
För mig verkar den begravda hunden vara att Angela Gui – medvetet eller omedvetet – går i takt med underrättelseintressen i London (läs USA) och agerar därefter. Detta skapade då kaos på svenska UD, som plötsligt slets mellan lojaliteterna; å ena sidan sina gamla invanda rutiner i konsulära ärenden och å andra sidan den allt starkare så kallade ”transatlantiska länken”. Förmodligen kunde Anna Lindstedt inte föreställa sig att den fängslade faderns dotter skulle ageras som hon gjorde.
Ja, vad ska man tro?
Ännu en sak i denna märklig historia är hur den svenske Kinakännaren på Cornell University i USA, Magnus Fiskesjö, agerar som Angela Guis sekundant. Han är den ende svensk som utan att darra på rösten vågar påstå att han känner Gui Minhai. De träffades tydligen på 80-talet när Gui var i Sverige. Ingen kan matcha detta. Således är det honom den svenska världspressen frågar om allt som rör Gui Minhai. Han driver försvaret för Guis sak på alla möjliga och omöjliga sätt. Men, har han diskuterat sin strategi med huvudpersonen själv? Förmodligen inte. Eller är det till och med så att Magnus Fiskesjö och Angela Gui är mer intresserade av att skrämma västvärlden för Kina än att få Gui Minhai fri?
Jag skrev tidigare obetänkt om Gui Minhais eventuella lagöverträdelser i Sverige och Kina, vilket Magnus Fiskesjö och andra protesterade emot. I det hade de rätt. Deras moraliska upprördhet var då stor för att jag inte försvarade Gui Minhais yttrandefriheten – som om jag tyckte att det var rätt att Gui Minhai behandlats av kinesiska myndigheter på ett sätt som i våra ögon är rättslöst och nu hållits isolerad sedan 2015. Man bör alltså hålla isär frågorna om Gui Minhais personliga vandel och storpolitiken, vilket jag då slarvade med.
Men nu är det jag som undrar vad Magnus Fiskesjö, Angela Gui har överst på sin agenda. Är det att få Gui Minhai fri? Eller är det att dra med Sverige i det kalla kriget mot Kina?
Det tycks mig som att det i grunden är det här som den stundande rättegången kommer att handla om med Anna Lindstedt och Gul Minhai som lämpliga bondoffer. Det blir spännande att se hur svenskt rättsväsende klarar sig ur den här knipan. Den 19 mars är det dags.
Knut L!
Du behövde inte vänta så länge. Nu är vi redan indragna i västs moralistiska värdegrundskrig med Kina.