Mats Parner skrev om Ordfrontfejden igår, som ju utlöstes av intervjun i Ordfronts Magasin med Diana Johnstone. På en mejlinglista jag följer reagerade Åke Kilander på det här och påminde oss andra om två intressanta böcker han nyligen läst. Vill gärna delge er vad han skrev:
Har nyss läst boken Queen of Chaos – The Misadventures of Hillary Clinton av Diana Johnstones (Counterpunch 2015). Det är en lysande uppgörelse med Förenta staternas utrikespolitik från och med Balkankrigen, den eländiga identitetssträvande vänstern och Hillary Clintons krigsäventyr under tiden. Måtte inte hon bli president!
Presidenten har nog mindre att säga till om än man vanligtvis tror. Politiken är ett resultat av inflytande från många intressegrupper som oftast sytt ihop sig långt innan frågan kommer till beslut av någon president. Se bara vad Obama lovade under sina kampanjer. Men han har krigat och bombat mer än sina närmaste företrädare och inte ens lyckats stänga Guantanamo.
I sista kapitlet i boken ”The War Party” citeras Paul Craig Roberts:
“Jobs offshoring destroyed the American industrial and manufacturing unions. Their demise and the current attack on the public employee unions has left the Democratic Party financially dependent on the same organized private interest groups as the Republicans. Both parties now reports to the same interest groups. Wall Street, the military/security complex, the Israel Lobby, agribusiness, and the extractive business (oil, mining, timber) control the government regardless of the party in power. These powerful interests all have a stake in American hegemony. The message is that the constellation of forces precludes internal political change.”
(Svensk översättning av K Lindelöf)
”Utlokaliseringen av jobb förstörde den amerikanska tillverkningsindustrins fackföreningar. Deras död och och den pågående attacken på de offentligt anställdas fackföreningar har gjort det demokratiska partiet beroende av samma organiserade privatintressen som republikanerna. Båda partierna avrapporterar nu till samma intressegrupper. Wall Street, det militära säkerhetskomplexet, Israellobbyn, jordbrukskapitalet, och råvaruindustrin (olja, gruvor, skog) kontrollerar regeringen oavsett vilket parti som sitter vid makten. Dessa mäktiga intressen dominerar Amerika. Budskapet är att denna maktkonstellation inte medger någon politisk förändring.”
Det är säkert riktigt. Monopol-finanskapitalet på Wall Street har länge försökt öka sitt inflytande i Vita huset, och dess administration inte minst, genom personalrotation mellan finansfolk och statsanställda och genom att anslå ofantliga summor till lobbying o dyl.
Johnstone och Roberts pekar åt samma håll. Trump säger en massa dumheter och är allmänt oförutsägbar och opålitlig. Det passar säkert inte Wall Street och han försvinner nog när kvarnarna börjar mala. Därmed inte sagt att en ersättare blir “bättre” ur vår synpunkt. Men man ska nog inte ställa kandidaterna mot varandra – skillnaderna som president är nog marginell. (Kuriosa: Hillary Clinton var republikan i sin ungdom och en “Goldwater girl” om ni kommer ihåg honom!)
För att förstå hur särskilt utrikespolitiken manglas fram i Förenta staterna rekommenderar jag en bok av Laurence H. Shoup: Wall Street´s THINK TANK – The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014 (Monthly Review Press 2015).
CFR har sina rötter i tiden efter första världskriget. L. Shoup skrev 1977 dess historia så långt (Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relation and U.S. Foreign Policy). Den nya boken fortsätter historien. CFR betraktas som världens mäktigaste privata organisation. Den uttrycker och driver finans- och monopolkapitalets intressen. Den ordnar diskussioner och seminarier, skriver och publicerar böcker och artiklar, bedriver lobbying, fördelar pengar – öppet eller diskret – till universitet, kulturinstitutioner och NGOs, initierar andra Think-tanks, bildar nya organisationer (som t ex Trilateralen) och studiegrupper o s v CFR och ger ut tidskriften Foreign Affairs (världens mest inflytelserika publikation enligt en undersökning 2005 före NY Times, Wall Street Journal, The Economist m fl).
Den drivs diktatoriskt av styrelse och direktorat. De väljer in nya medlemmar på förslag av existerande medlemmar. CFR har ca 5000 individuella medlemmar och ca 170 medlemsföretag, en budget på 60 miljoner USD, tillgångar på närmare en halv miljard USD (medlemsavgifterna är höga!) och en stab på över 330 anställda.
Numera har de även världsomfattande kontakter inte minst i Europa och Japan samt i strategiska länder t ex i Mellanöstern. De representerar en stor del av den plutokrati som numera är en avgörande maktfaktor i världen.
CFR ser man överallt, fast inte alltid utskrivet. Men när till exempel Richard Haas nyligen skrev en lång artikel i DN mot Grexit bör man veta att han sedan år 2003 är president i CFR och Soros artikel dagen innan var heller ingen slump – han är också CFR-medlem. Presidenterna Reagan och Obama var/är inte CFR-medlemmar, men väl den överväldigande delen av deras utrikespolitiska staber.
Så långt Åke Kilander alltså. Hur USAs skamliga utrikespolitik formats sedan Balkankrigen på 90-talet och vilka krafter som styr i USA – oavsett vem som sitter i Vita huset, Obama, Trump, Bush eller Clinton – finns det alltså mycket matnyttigt att läsa om. Men dessa böcker ännu inte på svenska.
Det är känt av de flesta att presidenten oavsett vem i USA inte besitter den reella makten. Obama har under två perioder som president inte kunnat genomföra ett enda av sina politiska mål.
Vilka som styr egentligen framgår bra av Knuts sammanställning. Individuella nätverk utan demokratisk kontroll där exempelvis Soros ingår.
Jag ställer en annan fråga. Vad är USA?
En imperialistisk supermakt med enorm militär kapacitet. Nationen är inblandad i konflikter över hela världen och har militärbaser i alla världsdelar.
När denna krigsmaskin agerar på olika sätt, och då även i direkta operativa insatser, så sker detta helt på kredit. I praktiken är landet fullständigt bankrutt och dess världsherravälde är dömt att gå under.
Michael Hudson, professor i ekonomi uttrycker det på följande sätt ”USA har haft ett växande underskott i handeln, Vietnamkriget finansierat med lån”.
Vidare säger Hudson ”USA är skyldig centralbanker runt i världen 3500 miljarder dollar (2013). De kan inte betala tillbaka och tänker inte heller betala tillbaka”.
De stora långivarna är Kina, Japan och Opec-länderna. Om och när USA betalar av skulder så sker det inte med dollar utan med statsobligationer. Detta gäller även handeln med merparten av EU:s länder.
Hudson förklarar detta med att man direkt hotar dessa länder för att bevara dollarn som världens reservvaluta ”dollarn som världens reservvaluta garanteras av amerikanska kärnvapen”.
För inte länge sedan dominerade den grekiska krisen agendan och till sist blev det som vanligt. Folket får betala. Även i svenska lärarrum märktes fördomarna i uttalanden om det lata grekiska folket som lever över sina tillgångar och oansvariga politiker som orsakat den gigantiska statsskulden i förhållande till BNP.
Man avsåg då att Grekland hade en statsskuld motsvarande 171% av BNP. Högst inom EU. Sveriges statsskuld utgjordes samma år av 43% av BNP. Bland de absolut lägsta statsskulderna i EU.
Detta dominerade en hel del av debatten i Sverige och EU under flera år och moraliserandet över de ansvarslösa grekerna visste ingen gränser. Däremot är det svårt att hitta samtida beskrivningar gällande situationen i USA. Trots känt faktum att de i 45 år levt på krediter fram tills nu.
Själv gjorde jag några nedslag bland lärarkollegor. Hur stor statsskuld har USA i förhållande till BNP. Inget förslag kom ens i närheten av det korrekta svaret.
Nationen USA har i dagsläget en statsskuld på ofattbara 440 % av BNP.
Historiskt sett har landets statsskuld ökad vid inblandning i militära konflikter. Den första peaken kom i samband med andra världskriget. Vid första Gulfkriget låg den på 80% och kring den andra fasen i kriget runt 125%. Under Obamas två perioder har statsskulden fullständigt skenat och förklaringen är lån för att hålla igång alla indirekta och direkta militära aktioner i USA intresseområden.
Om vi sätter detta i kontrast till den sociala situationen på hemmafronten i landet så framgår att landet faller sönder av en social misär som är förvånansvärt lite känd i exempelvis vårt land.
När det gäller medellivslängden i världen hamnar USA först på 49e plats, överlägset sämst av västvärldens länder. Japanerna ligger i absolut topp och Sverige högt liksom de flesta av västländerna i EU. Japanska män lever i genomsnitt till 79 års ålder medan amerikanska män blir 75,5 år. Tendensen är att siffran sjunker konstant.
Förklaringarna enligt demografer och andra forskare är att landet har västvärldens sämsta och mest ineffektiva sjukvård, att dödligheten i drogmissbruk är hög samt höga tal gällande dödligt våld (vapen).
Sjukvårdssystemet är privatiserat och bygger på individuella försäkringar.
Landet satsar nästan 20% av sin BNP på sjukvård överlägset högst i västvärlden men har ändå det sämsta resultatet.
USA har också världens sjunde fetaste befolkning och dödsfall relaterade till en osund mathållning som ger hjärtsjukdomar och diabetes med tidigt död för vissa medborgare.
Avslutningsvis har landet en ökad tendens till plötslig spädbarnsdödlighet som överstiger andra västländer. Det är 5 ggr vanligare med denna dödlighet i jämförelse med exempelvis Sverige. Lite drygt 11.000 barn i USA dör inom det första dygnet. Detta är 50% mer än för alla andra industriländer tillsammans.
Naturligtvis lever parallellt med detta många personer med samma höga levnadsstandard som i Europa även i USA. Men misären och de sociala klyftorna är gigantiska, vilket t o m har fått ledande miljardärer att varna för en kommande revolution.
Vi ska nog passa oss för att ensidig måla ut USA som värre än alla andra – skillnaden mellan den rika världens överklasser är inte så stor.
Visserligen är det USA som har tillgång till det mesta våldet, men de har det därför att resten av den rika världen låter dom. Det är ju bättre att de får betala det än att nån annan får det, inte sant?
Enligt José Gabriel Palma, ekonomistatistiker som är nästan lika intressant som Hudson är det inte USA som är skyldigt till den härskande nyliberala ortodoxin. Det är finansbranschen och dess rentiärer, plus de ledande branscherna under den förra stora högkonjunkturen, d v s bil- och oljekomplexet, som absolut inte kan acceptera att dess tid är ute och nu försöker upprätthålla sitt välde genom politisk förlamning.
USA agerar och styr idag världssamfundet som det värsta maffiasyndikat. Notera bara hur de har reducerat Tyskland till sin underlydande vasallstat.
Ibland görs detta genom rena gangsterfasonerna.
För några år sedan begärde Tyskland att från Förenta Staterna få ut sin guldreserv från depån i New York. Där finns två tredjedelar av tyska guldreserven på totalt 3395 ton förvarade.
Tanken var att under 8 år hämta hem 675 ton guld, en rimlig strategi för en stormakt som Tyskland i dagens konfliktfyllda värld.
Endast 5 ton av den begärda mängden guld har levererats till Tyskland trots upprepade påstötningar får Merkel. Med nuvarande takt kommer det att ta 135 år av reglera förflyttningen.
USA har givit ett antal olika förklaringar, den vanligaste är att det är mot landets säkerhetsintressen att leverara i enlighet med tyskarnas krav.
Under samma period fick däremot Holland ta hem merparten av sin guldreserv från USA utan större invändningar.
USA:s agerande har lett till spekulationer om att bankvalven hos Federal Reserve, New York har tömts på det tyska guldet. Antingen har det sålts eller ”lånats” ut. Det verkliga syftet enligt min bedömning är att visa för världen hur man behandlar en vasallstat genom tukt och förmaning.
Nar de tyska proteserna kom svarade man ungefär ”all right then come and get if you want it”.
Den upptagenhet som finns inom vänstern av vad motståndaren gör tycks mig vara ett utslag av kombinerad feghet och maktlöshet när den inte samtidigt intresserar sig för när de man kritiserar misslyckas.
Jag har en gång skrivit kort om när Council for Foreign Relations led nederlag:
”Something unique happened with the International Youth Conference on the Problems of the Human Environment, IYCHE. For the first time in the whole process when popular organisations met internationally the majority came from the third world. The conference was held at Hamilton in Canada 20-30th of August 1971 and supported by the UNCHE Secretariat, UNESCO, IUCN, the International Youth Federation for the Study and Conservation of Nature, IYF and others. 163 young people gathered from 75 countries. The program was filled with lectures by people from the North America and British with overpopulation as one of the most dominating topics. Growing disapproval among the many third world delegates and some from the North led to a take over by the participants of the conference and a complete shift of the program into working groups instead of listening to lectures. A new actor on the scene emerged rejecting the established Anglo-American environmental discourse and replacing it with notions of the need to redistribute ”wealth and power both nationally and internationally”. Their programme was comprehensive and wide in its environmental, social, cultural and political scope forecasting the later stronger cooperation in the 1990s of the environmental and development movements in the South and the North. They demanded with UN non-accredited NGOs and other independent voices in mind ”that the U.N. Stockholm Conference organisers initiate immediate machinery to provide an independent parallel conference of such excluded parties to be held in Stockholm itself for the duration of the Conference or Environmental Forum at present being planned but completely and distinct therefrom.””
De som sprang i korridorerna där i Hamilton desperata över vad som hänt var folk från CFR enligt Jan Fjellander som den som allierade sig med folk från tredje världen och organiserade upproret. En kommitté bildades av de upproriska, Oi-kommittéen. Den blev sedan mycket illa behandlad av vänsterkrafter som Per Kågeson m fl inför FN-konferensen. Så tack vare vänstern lyckades ändå CFR med sina metoder för att undertrycka byggandet av en global självständig miljörörelse vilket dröjde till bildandet av Third World Network med bas i Malaysia 1983 eller 84.
Flera avgörande segrar tycks gå vänstern förbi som att WTO lamslagits. Det kan bero på att den avgörande maktfaktorn bakom nederlaget i WTO berodde på bondeklassens kamp, en samhällsklass som vänstern ofta förnekar, inte minst i våra dagar. Allsköns olika statscentrerade projekt som valrörelser, en ny konstitution mot åtstramningspolitiken i EU för ett socialt Europa, en bättre svensk försvarspolitik för att slippa vara med i Nato, allt möjligt utom detta med klasskamp bortom den fackliga alltmer defensiva rörelsen.
Det är synd. Till slut knäcktes CFR inte bara i Hamilton 1971 utan med Jordens Vänner i Malaysia som banbrytande och Third World Network som hjälp kunde slutligen det man drömde om i Hamilton bli verklighet och en global demokratisk miljörörelse bli verklighet med våra dagars Internationella Jordens Vänner med tredje världen i majoritet. En organisation som är drivande bakom sådant som avskaffa storföretagens makt kampanjen tillsammans med rörelser som Via Campesina. Det tycks mig som vänstern är helt främmande för denna värld, föredrar istället att sitta i fåtöljen och läsa om världens eländighet och gå på bokmässor förklädda till socialistiskt forum för att konsumera den senast vänsterförfattaren.
Men det är dags att ta sig upp ur fåtöljen nu och bidra till ett förenande av landsbygdens och den urbana klasskampen.