Den 17 juni skrev jag ett ganska genomarbetat inlägg och frågade om någon mer än Sverigedemokrater och andra högerextrema anser att det finns en ”invandrarfråga”. Jag försökte redovisa aktuella siffror och avdramatisera invandringen som en fara för nationen och kulturen. På frågan om den överhuvud taget finns blev det både ja och nej. ”Visst fan är folkförflyttningar ett problem. Inte minst för de flyttade själva”, skrev någon. En annan skrev: ”Ursäkta, men nog tycker jag det [som jag (KL) skriver] låter lika inskränkt som Sverigedemokraternas resonemang” och utropar istället ”Proletärer i alla länder, förena er!” En tredje är djupt oenig med min kritik av det upphöjda begreppet ”mångkulturalism”. Några tyckte också att det var bra att äntligen någon på vänsterkanten tog upp ”invandrarfrågan”.
Någon kommentarflod blev det dock inte. Sverigedemokraternas stormtrupper mobiliserades inte, vilket är ganska vanligt om någon försöker diskutera invandrarfrågan på ett sätt som de ogillar. Några tänkbara orsaker kan vara: 1) Ingen aktiv sverigedemokrat har läst vad jag skrivit – jag är ju ingen kändis – eller 2) de förstår inte vad jag skriver. Skit samma hur det är med det. Det är ju trots allt inte de som ska bestämma hur var och när frågan ska diskuteras.
Frågan har även i dagarna tagits upp på Folket i Bild/Kulturfronts webbsida. En missnöjd moderat kommunpolitiker från Vallentuna, Björn Schaerström, har skrivit ett långt indignerat referat från ett internt seminarium där migrationsminister Billström redogjort för partiets invandringspolitik. Schaerström är vitglödgat ursinnig och avslutar sin kria med följande:
”Efter att under två timmar ha bevittnat detta ärlighetens haveri vandrar jag – desillusionerad, förbannad och allt mindre intresserad av 2013 år version av det politiska parti jag med varierande intensitet ägnat minst femton års partiarbete och varit trogen i samtliga val – ut i den råfuktiga försommarkvällen och funderar på om tiden är kommen även för mig att överge detta falsariernas löjeväckande pajaseri.”
Jag tror Schserströms är ärlig och uppriktig. Han tycker verkligen så här. Men, hans reaktion är också ett bra exempel på en aktuell tendens i svensk politik; väljarflykt från alliansen (och bland andra politikermissnöjda) – främst moderata i det här fallet – över till Sverigedemokraterna?
Bland kommentarerna presenterar sig t ex. Anders A som ”Fd M, numera SD”.
Lena O skriver: ”Väldigt bra text. Som ovanstående kan inte heller jag säga att jag längre kommer rösta på M, det är SD som gäller för mig nu fram tills övriga partier skärpt till sig gällande invandringsfrågan. Och nej, jag är varken vit, kränkt man eller rasist.”
Stefan S: ”Skönt att fler moderater börjar vakna! Jag tröttnade redan inför valet 2010 – efter att ha röstat på M i tjugo år blev det SD för första gången.”
Så till det mest typiska. Håkan R skriver:
”Valet 2010 stödde jag Moderaterna, i dag är jag medlem i SD. Och för varje vecka som går övertygar jag alltfler om varför även de ska välja att stödja SD 2014. Björn förklarar bättre varför än vad jag själv skulle kunna. Dagens invandring innebär en av de största omställningar som svenska samhället ställts inför under de senaste 80 år. Att tysta debatten, att dra rasistkortet och – ursäkta min svenska – bete sig som småbarn i en sandlåda när SD kommer på tal duger inte längre. Vi måste våga diskutera dagens situation. Det handlar inte om att justera skatten upp eller ner någon procentenhet, utan om en långsam process som kommer påverka Sverige som nation och svenska folket nu och i framtiden.”
Alltså, andemeningen är att invandringen hotar det svenska folket och nationen.
Ett litet rop i mörkret från Kristina M: ”SD är i sin ideologi ett högerparti. Synd att det inte finns något parti med en ansvarsfull invandrings- och flyktingpolitik för folk inom den politiska vänstern att rösta på.”
Det är inga virrpannor som kommenterar, det är missnöjda vanliga människor, som vill försöka få till en politisk förändring i landet och som tror att just invandringen måste kontrolleras mycket hårdare än idag.
Schaerströms indignation mot sin egen partiledning för att hans parti ska tvingas underordna sig EU:s och etablissemangets järnhårda lag – fri rörlighet av människor över gränserna – har starkt stöd i breda folklager. Föreställningen att det skulle finnas ett sätt att stoppa migrationen (invandringen) idag finns där som ett sista halmstrå för många som vill ”bevara Sverige svenskt” (skit samma vad det betyder). Att samma etablissemang driver fram flyktingvågorna är ännu inte uppenbarat för särskilt många.
Alltså, det bästa svenska politiker kunde göra för att bidra till minskade flyktingströmmar från Afghanistan och Syrien t ex vore att sluta delta i krigen som driver dessa länders medborgare på flykt. Det är ju USA:s, Natos, Israels och EU:s krigspolitik som är den främsta drivkraften. Den kopplingen är visserligen uppenbar, men få gör den ännu så länge. Den är tabu inom etablissemanget (inkl. S), bland allmänborgerliga väljare och till och med främmande som tanke för många socialdemokrater. De tror fortfarande att svenska soldater i Kosovo, Libyen, Afghanisten och nu ev. Syrien är en naturlig fortsättning på de svenska blå FN-baskrarna i Palestina, Libanon, Cypern och Kongo.
Flyktingfrågan är alltså en fråga. Men det är en fråga som kan ses på många olika sätt. För mig framstår den främst som att föra en fredlig utrikes- och säkerhetspolitik samt att ta väl hand om flyktingar som kommer. Att stoppa flyktingar är i praktiken en omöjlighet, att eftersträva ett minimum av rättssäkerhet är en självklarhet.
Men det är också en fråga om att bereda alla människor vettiga arbeten (inte koachning och fas 3 alltså). Att minska de sociala klyftorna är ännu en förutsättning för att röra sig i riktningen mot fler och mera meningsfulla arbeten. En stor och respekterad offentlig sektor, med full kontroll över försvar, polis, demokratiska institutioner, riksbank, gränskontroll, sjukvård (inkl. omsorg), pensionssystem, grundskola (inkl. barnomsorg – förskola), infrastruktur, kommunikationer … (kanske jag glömde något?) vore självklart i ett sådant samhälle.
Vänstertidningen FiB/Kulturfront för nu via sin hemsida ut en debatt som visserligen kan vara angelägen, men som i Björn Schaerströms version ligger snubblande nära Sverigedemokraterna. Schaerström säger nästan rent ut att han nästa val ska rösta på SD för att få ordning och reda i invandringspolitiken. Men vilken politik han förordar mera konkret framgår inte, bara att han är emot allt som Reinfeldt och Billström står för.
Frågan inställer sig då för oss gamla fibbare. Lägger man (webbredaktionen) oreflekterat ut allt som kommer in bara för att skapa uppmärksamhet och debatt? Har styrelsen koll på läget? För det kan väl ändå inte vara så att FiB vill föra en invandringsdebatt med SD:s proselyter som dirigenter? Vad säger styrelsen och FiB:s ordförande Nils Lundgren?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Björn Schaersrtöm, Nils Lundgren, FiB/Kulturfront, invandrarfrågan, Sverigedemokraterna, nation, kultur
Ja, inte lär det bli särskilt många kommenter på detta inlägg heller. Apropå ditt förra inlägg om invandrarfrågan så berörde du skolfrågan lite marginellt. Du skrev bl a om den finska skolpolitiken. Jag har länge hävdat att huvudskälet till att skolbarn i Finland lyckas förhållandevis bra i internationella jämförelser är att landet i princip är etniskt rensat. Den finska skolan är etniskt och språkligt homogen. Och nu kanske den kommer att bli ännu homogenare.
Senast idag hade man ett inslag i televisionen om att en allt större opinion i Finland vill rensa ut svenskan ur den finska skolan. En person uttryckte det ungefär så här: Det är fel att en folkmajoritet ska tvingas lära sig ett minoritetsspråk. Svenskarna utgör ju endast ca 5 procent av Finlands befolkning.
På något sätt kan jag faktiskt hysa viss förståelse för sådan uppfattning. Trots att jag är svenne.
Konsekvensen kan möjligen bli att finska skolbarn kommer att lyckas ännu bättre i framtida kunskapsjämförelser. Vem vet?
Bosse!
Nej, inte kommer finska skolbarn lyckas bättre om de slutar att lära sig svenska. De undervisas ju på sitt modersmål. Att lägga till ett andra eller ett tredje språk är bara kunskapsfrämjande.
Problemet för invandrarbarn i Sverige som inte kan svenska är att nästan ingen i skolan förstår deras modersmål. Undervisningen avstannar, men inlärningen fortsätter okontrollerat.
”Undervisningen avstannar, men inlärningen fortsätter okontrollerat.” skriver du. Då måste du se Jan Myrdal som ett undantag, som bekräftar huvudregeln?
När det gäller SD försöker ju Jimmie Åkesson febrilt att skapa ett rumsrent parti. Skall han lyckas?
Fast när det gäller SD undrar jag alltid över om de har en analys av imperialismen – eller i vilken byrålåda de möjligen kan ha stoppat den?
Min huvudpoäng, som jag försökte få fram, var inte om finska skolbarn lyckas bättre eller sämre om svenskan tas bort. Du har nog rätt i att det varken gör till eller från om tvånget tas bort. Det finns ju andra språk som kanske är viktigare att kunna.
Vad jag egentligen ville poängtera, fast som vanligt lite klumpigt, var det finska samhällets och den finska skolans strävan till homogenitet. Något som ligger ljusår från den svenska ”mångkulturalismen”.
Men – även om denna mångkulturalism just nu kanske vållar vissa problem, kan det mycket väl vara så att den svenska politiken segrar i det långa perspektivet. Fast det vet vi inte förrän om många år.
Mitt intryck är att den spontana nationalkänslan i Finland (som i Norge) är mycket starkare än i Sverige. Det finns historiska förklaringar till det som bekant.
Att den svenska nationalismen är mycket svagare betraktar jag som socialist som mycket positivt. Det har lett bl.a. till att Sverige inte stängt gränserna i så hög utsträckning för flyktingar som Finland.
Att de goda skolresultaten i Finland delvis kan ha att göra med den låga invandringen låter troligt. Men glöm inte att Finland inte införde friskoleeländet, eller att lärarna (av någon anledning) trots låga löner åtnjuter respekt för sitt arbete! Gissningsvis betyder sådant mer än antal invandrarbarn. Barn som inte går i segregerade skolor lär sig dessutom majoritetsspråket snabbt.
Det utmärkande för Sverigedemokraterna är inte att de ”erkänner” att invandring medför problem. Utan att de vill förstärka den svenska nationalismen. De är ett reaktionärt parti.
Men det finns en uppenbar frestelse för vänsterfolk, inte bara moderater, att haka på Sverigedemokraternas nationalism. Nästan hela vänstern tog ju faktiskt avstånd från EU-inträdet med ”nationalistiska” argument om vikten av att bevara det nationella självbestämmandet. Det ”egna” folkets intressen stod över allt.
Det kanske är hög tid att i globaliseringens tidevarv börja fästa mer vikt vid den internationella solidariteten?
För att behålla ståndpunkt måste åsikter överges och ersättas med sådana som ger bättre stadga åt ståndpunkt, detta är ett klokt förhållningssätt vars källa jag tror många känner igen. Brytningstider gör omvärderingar nödvändiga. Det är hög tid att inför det kommande valet lägga en grund som stoppar det politiska förfallet i det här landet, detta förutsett förstås att vi är för dess enhet.
Det som hittills förhindrat en öppen diskussion inom den vänster, från vars rötter denna blogg hämtar sin näring, är en alltför snävt definierad ståndpunkt. Av och till görs försök här på lindelof.nu till preciseringar i ämnet. Att sätta avgränsningen rätt är livsavgörande både för förnyelse och för bevarande av barnet. För mig handlar det om något mycket enkelt, jämlikhet, ett klasslöst samhälle. Det är i denna fråga som ”VÄNSTERN” avgränsar sig mot såväl liberaler som traditionellt konservativa. Tvivlar ni? Se då efter och ge ett bättre förslag. Men bopålarna för bygget måste rätt sättas och definieras.
Vad gäller mångkulturalism då? De som idag under det globala projektet – EU med mera – hämtar politisk legitimitet ur kampen för mångkultur. Vilka kulturer är de beredda att försvara? Hur ser de på den 4:e världens alla naturfolk. Allt annat än det som idag hämtar kraft ur de stora bankernas ekonomiska ordning raseras nu i en fart som aldrig tidigare.
SD, vars politiska blick är Breiviks, är dessutom direkt politiskt aggressivt mot allt annat än det som ryms i den västerländska civilisationen.
På det ideologiska planet är det värsta hotet mot kulturell och territoriell integritet att inte acceptera dess existens, och det är här den liberala vänstern idag befinner sig. Deras lärospån av 1900-talets historia är enkla, alla misstag kan sammanfattas i ledorden RAS och NATION. På den andra sidan av denna inskränkta politiska skala hittar vi den nu starkt växande högerradikala rörelserna som just definierar sig i BARA nationella och rasistiska termer.
För att kunna bryta den ideologiska hegemoni som dessa krafter upprätthåller måste de som står för ett jämlikt och därmed demokratiskt samhälle förnya sig. Denna förnyelse låter sig inte göras genom att bortdefiniera ras och nation. Med begreppet nation har FiB knappast beröringsskräck. Vi vet att det demokratiska genombrottet har en territoriell existensform som är nationalstaten.
När det gäller begreppet ras däremot, så kan det nuvarande mentala tillståndet knappast betecknas som något annat är beröringsskräck. Men ras finns faktiskt och manifesterar sig lika tydligt som kön, som även det utsätts för ideologisk förnekelse.
Hannu vill tydligen bannlysa diskussion i frågan om invandringen, detta är ett stort misstag.
Knut,
jag har ännu inte fått nån respons på det min förra kommentar ledde fram till: Vad har man för alternativ då?
Man kan tycka sig blå över att det inte är bra nu, men så länge man inte har något förslag är man irrelevant.
Mitt förslag, som jag la fram i förre bloggkommentaren var:
1. Full sysselsättning här. Starta en strukturomvanding, förslagsvis för att minska åtgången på energi och råvaror, och skit i marknadsfundamentalismen.
2. Tillåt fattiga länder att bygga upp sin egen industri med politiskt stöd. Det ger jobb i invandrarnas hemländer. Skit i WTO och dess marknadsfundamentalism.
Det förra är det enda sättet att undvika gettobildning och utanförskap här. Det senare är det enda som minskar folkomflyttningen i praktiken.
Jan W!
De nyckelområden du pekar ut för en strukturomvandling är ”frihandel”, ”fri marknad” och ”mijö- och energifrämjande arbeten” åt alla som behöver arbeten. Jag håller med dig. Ytterst få kommer att säga emot dig på dessa punkter. Men, Sovjet, Albanien, Kuba, Kampuchea och Nordkorea är ju inga lysande framgångsexempel, vilket gör att det är minst sagt svårt att nå fram med dessa idéer. Men kanske vi ändå ska tala om reglerad världshandel, tullmurar, förbud mot mattransporter över stora avstånd, reseförbud för människor i nöjessyfte etc. Men! Hur i h-e ska detta ordnas? Ska FN vara superstaten med tillräckligt militärt klös att hålla profitjägarna på mattan? Eller ska vi uppfinna en helt ny självreglerande världsordning för mänsklig samexistens? Mig förefaller detta som en både farlig och omöjlig väg.
Jag tror mer på små steg åt rätt håll. Problemet är bara vilket håll som leder rätt. Vi får nog nöja oss att var och en tillsammans med andra organisera oss för det vi tror på. Vi är båda aktiva i rörelsen mot svenskt deltagande i USA/Natos krig. Det kan vi i alla fall göra. Men vad finns det mer? Ska vi inte försöka undvika demokratins totala förfall i Sverige, Europa och i USA? Ska vi inte försöka finna små steg framåt som kanske leder till mindre ojämlikhet mellan människor och grupper (klasser) av människor?
Den klassiska frågan kvarstår: Vad kan man göra?
Du behöver inte hänvisa till Sovjet. Det räcker att hänvisa till vilket land som helst mellan 1945 och 1975. Då fanns nämligen den rätten, som en del av Bretton Woods-överenskommelsen. Därför rådde också ”full sysselsättning” nästan överallt.
Det var när den allmänna stagnationen kom, bl.a. som ett resultat av oljeprisökningarna 1973, som storföretagsintressena såg chansen att bli av med alla, vad dom tyckte hindrande regler, – och lyckades. Inte minst för att de mobiliseringar som drivit fram Bretton Woods hade slappnat av, se folkrörelser.nu.
Jag påstår inte att det är lätt. Men det är enda vägen. Alla andra är stängda helt.
Jan!
”Man kan tycka sig blå över att det inte är bra nu, men så länge man inte har något förslag är man irrelevant.”
Så länge man inte har relevanta förslag är man irrelevant är kanske riktigare.
Vad kännetecknar ett relevant förslag? Att det utgår från verkligheten, att analysen tar tag i det AVGÖRANDE. Kravet på full sysselsättning har ett stort politiskt stöd, men saknar ändå kraft. Varför? Ingen har en ekonomisk politik som gör den trovärdig.
Eller har Vänsterparitet det? Är det någon som med stadig blick vågar påstå att S har det? Alliansen? Att ställa frågan är genant, går vi vidare hamnar vi lätt i avdelningen skämt.
(Nu tangerar vi det som här diskuterades för ett år sedan, men som det just nu inte går att länka till, tyvärr.)
På 30-talet förstod inte ”vänstern” – på grund av dess marxistiska orientering kluven i reformism och revolution – vad som var orsaken till den ekonomiska depressionen
och var därför oförmögna att bygga breda allianser för jämlikhet och demokrati.
Ezra Pound var en av de få som gjorde det, och Silvio Gesell som var en av hans lärare. Gesell, som övertalades att bli den Bayerska rådsrepublikens finansminister och som inspirerade till det berömda experimentet i Wörgle. Experimentet som fick ett snabbt slut efter bankernas rättsliga ingripande.
Staden Wörgle led hårt under arbetslöshet varför stadsledning beslutade att trycka en lokal valuta i enlighet med Gesells principer. På några månader var arbetslösheten väck.
I en situation där behoven finns liksom arbetskraften och nödvändiga insatsvaror är i en penningekonomi tillgången på pengar den begränsande faktorn. Att i den situation vi idag genomlider inte ta tag i frågorna som reglerar penningmängden är som att neka resande sin kupéplats på tåget som står på perrongen med motiveringen att biljetterna har tagit slut.
Att det då var möjligt att se problemen bakom det finansiella draperiet berodde på att skulduppbyggnaden nått en grad som förlamade ekonomin. Det är precis vad vi upplever idag, vi har en skuldmättnadskris som inte kan lösas på något annat sätt än att skulder raderas.
Eftersom orsaken till denna skulduppbyggnad med matematisk exakthet går att knyta till ett penningsystem som just bygger på skuldsättning gör det enkelt att se vari i en lösning ligger. Vår penningmängd måste skapas av en politiskt legitim entitet, skuldfritt. Så enkelt är det att bryta storbankernas makt.
Orsakssambandet pengar-ekonomi-politik, pengar som styr ekonomi som styr politik gäller för alla politiska inriktningar. De som inte lär sig denna läxa kommer på sikt oavsett föresatser att bli ett bankernas, de rikas politiska parti.
Det finns ytterligare ett par helt avgörande frågor som kräver åtgärder för att få ordning på ekonomin. För det första gäller det den exempellöst hårda beskattningen av arbete som kännetecknar inte minst Sverige. För att jag genom att anlita en annan fri företagare skall ge honom en köpkraft på 100 kr måste jag själv tjäna in 1100 kr (före skatt).
Det enda rimliga vore en skattreform som helt tog bort skatten på arbete och la den på kapital, energi och ändliga resurser. Om nu vänsterns självplågeri är så manifest att beskattning av arbete ändå synes som ett måste, låt den då ske som en tidskatt.
Alla betalar lika mycket i skatt av det alla har, d v s tid. Två timmar per dag, för att ta ett exempel. Tjänar du 100 kr i timmen är skatten 200 kr. Är du höginkomsttagare med 1000 kr i timmen, får du betala 2000 kr. Enkelt och rättvist så gott det nu går, och definitivt mer tilltalande än den platta skatten som lanseras av div nyliberaler.
Den tredje helt avgörande frågan rör varje stats rätt att föda sin befolkning på det sätt den finner bäst. Den dag Sverige beslutar sig för att ta en annan politisk väg och något lite trotsa den nu rådande globala ordningen skulle de som idag kontrollerar våra livsmedel kunna knäcka oss på ett par månader genom att blockera tillförseln av livmedel.
Går det att bryta generellt med frihandeln idag? När det gäller stora delar av industriproduktionen är det väl dessutom nästintill omöjligt, men att energiskt hävda rätten till självförsörjning, är inte det något att fundera på.
Jan W,
du nämner själv 1975. Det var då som de rika länderna i norr med USA i spetsen satte punkt för efterkrigspolitiken. G7 bildades och vi fick ”Washington Consensus”, avregleringar och privatiseringar. Men idag har också den fattiga världen i Syd accepterat Washington Consensus. Kanske med ett lit egen stuk, ett Washington Consenus Syd. Och frågan är om det idag inte är den fattiga världen som tjänar mest på denna Consensus. Det är i Syd som de nya tillväxtländerna finns.
Jag tror alltså mer på Knut här. Jans linje är här inte bara orealistisk. Den är också kontraproduktiv. Sett ur de fattiga folkens perspektiv. Flyktingströmmarna får vi försöka leva med. Jag ser dem precis som Evert, som ett slags ”blowback”. Som en respons på ”våra” härjningar i den fattiga världen. Gårdagens och dagens.
Sedan tycker jag att Hannu är slarvig med orden ”nationalism” och ”internationalism”. Precis som det finns en imperialistisk nationalism finns det en antiimperialistisk. Och precis som det finns antiimperialistisk internationalism så finns det en imperialistisk. Skall svenska soldater kriga runt om i världen? Eller skall de bara försvara vårt territorium? Det tycks mig som det är såväl en imperialistisk nationalism som en imperialistisk internationalism som Hannu förespråkar.
SD:s nationalism beskrivs bäst som invandringsmotstånd. De vill ha tillbaka det tidigare invasionsförsvaret, och de är mot ”den vite mannens börda”-tänket.
Huvudproblemet är inte ”invandringen” eller SD utan att i ett begynnande postindustriellt samhälle som Sverige, med en ekonomi som blir alltmer kunskaps- och innovationsdriven, och allt mindre baserad på klassisk industriproduktion, kommer en stor andel människor att bli strukturellt överflödiga, både infödda och invandrare. Den tid när man direkt efter grundskola, eller som nyanländ invandrare, direkt kunde börja jobba på fabrik och få en riktigt hygglig inkomst är sedan länge förbi och kommer inte tillbaka hur mycket man än önskar sig det. Det som nu ev. kan erbjudas för denna kategori är okvalificerade, lågproduktiva servicejobb där ersättningen kommer vara betydligt lägre (om den nu på något sätt skall relateras till produktivitet och efterfrågan).
Men visst, att nå full sysselsättning är ju i princip lätt, är ju bara att strunta i alla krav på produktivitet och effektivitet. Typ skippa grävskopan och utrusta 200 personer med matskedar för att utföra jobbet, här ger man ju många personer full sysselsättning samtidigt som man spar råvaror för tillverkning av grävskopor och (fossil) energi för att driva dessa. Problem blir det bara om var och en av dessa 200 personer skall ha samma ersättning för sitt arbete som 1 grävmaskinist får. Nu är ju inte eller vänstern, klokt nog, traditionellt vänner av ineffektivitet och låg produktivitet (även om detta har blivit en oavsiktlig konsekvens av de planekonomiska experiment som genomförts).
Jag har även svårt att se att slopande av frihandel skulle vara någon lösning. Är det ett stort problem att för LITE industriproduktion nu utförs i utvecklingsländer?
På dessa dilemman har varken borgarna, sossarna, SD eller socialisterna egentligen någon lösning. En av de mest klarsynta inom vänstern är Malcom Tamale Kyeyune, speciellt hans två inlägg om SD är mycket läsvärda (faktiskt oavsett var man står politiskt): Vad kan vi säga om Sverigedemokraterna 1
Vad kan vi säga om Sverigedemokraterna 2
Vad kan man säga om Sverigedemokraterna 3
Skall man ändå ge SD en poäng är det att etniskt, religiöst och socialt splittrade samhällen historiskt har en betydligt sämre förmåga att möta stora utmaningar. Den insikten delas iofs av den klassiska vänstern men där är det mer klassgemenskap än folkgemenskap som efterstävas. Men att uppbåda någon klassgemenskap, speciellt om den skall omfatta alla världens arbetare, är dock lättare sagt än gjort eftersom den arbetarklassidentitet/kultur som fanns vid förrförra sekelskiftet, och som byggde dåtidens arbetarrörelse, inte längre existerar, Malcom Tamale Kyeyune har skrivit mer om det här.
Numer är etniskt och religiös identitet betydligt mer relevant och är något som multikulturalismen, och den identitetspolitik som delar av dagens vänster bedriver, har förstärkt.
Roger!
Du får ursäkta men jag orkade faktiskt inte läsa allt av de innehållslösa textmassor MaTaKy så ambitiöst delar med sig av. Vad vill han? Vad har han att bidra med som kastar nytt ljus över mänsklighetens ytterst prekära situation.
Artikeln om ”Den kameleontiska fascismen” blev valkommenterad, men ack så orättvist behandlade. Utan att ännu slutfört läsningen av ”Älskade fascism” står det för mig helt klart att den innehåller ett rikt uppslag av fakta som behöver problematiseras och diskuteras. Eftersom den tangerar ämnet får den nu förda diskussion gör jag nu denna återkoppling till en tidigare diskussion.
Den nya forskning som Henrik Arnstad refererar till visar med med stor tydlighet att 1900-talet är ett våldets, hatets och inte minst rasismens århundrade. Att tro att man kan göra upp med detta arv genom att förneka rasers existens och politiska betydelse är minst sagt aningslöst. Genom moderniteten bärs rasismen in i vårt 2000-tal.
Genom förnekande av rasismens roll och betydelse operera nu Israel och sprider på rasistisk grund krig och terror över en hel ”världsdel”. De, främst SD, som idag i Sverige aktivt spelar det rasistiska kortet opererar liksom Breivik under denna världsmakts beskydd.
Dessa grundläggande fakta bör man ha klart för sig när invandrarfrågan diskuteras. Trots att Sveriges i stora stycken ställer upp på denna världsmakts krigiska
politik finns det gränser för vilka bördor Sveriges folk skall ta på sig vad gäller flyktingmottagande. Svenska folket har inte lyckats med att driva tillbaka bankintressena och bygga en demokratisk försörjning vilket ytterligare sänker gränserna för hur mycket invandring vi klarar av. Att justera invandringspolitiken ryms inom de små stegens förändringar som vi ganska odramatiskt måste och kan göra.
Det blir alltid intressanta diskussioner på denna blogg. Och detta inlägg, efter att Knut inte fick tillräcklig respons på ett första försök att bryta isen, manade till debatt. I mycket är jag sympatisk till Evert Larssons sätt att se på problemet, men Roger Svensson har sina poänger han också.
Vi bör tänka själva och formulera egna uppfattningar så ärligt vi kan! Att det, i vår allt mindre profaniserade värld, blir betraktat som ”djävulens verk” ska vi inte skrämmas av utan hålla fast vid förnuft och riktigt meningsutbyte!
Samtidigt bör vi skaka av oss alla ”pipdrömmar” om att någonsin kunna återvända till ”full sysselsättning”. Det kommer man ju inte ens att kunna i de länder där vi nu finner huvuddelen av världens industriproduktion och där man samtidigt kastar fasansfyllda blickar på de sista kvarvarande länderna där det fortfarande verkar finnas en s k ”utvecklingspotential”.
Kanske Volvo satsade fel, trots allt? Skulle etableringen skett i Nigeria i stället för i Kina? Nu fylls de allra sista porerna i den lokala självhushållningen med de globala marknadskrafterna och runt hörnet skymtar kommande stadium i människans utveckling. Vi här i Västeuropa är än en gång förpassade till historiens bakgård och kan bara passivt avvakta och se vad 2100-talet kommer att erbjuda efter det sena 2000-talets globala klasstrider.
Om människosläktet överlever kommer våra ättlingar att helt säkert få uppleva ett helt annat samhälle. Hur detta kommer att se ut bestäms av om förnuftet eller barbariet segrar i den slutliga kraftmätningen. Det är faktiskt våra barn och (framför allt) barnbarn, som kommer att få ta den striden, så lär dom att ta den på rätt sätt! Endast då finns förutsättningarna för de goda krafterna att segra!
DZ du formulerar dig väl då det gäller förhoppningar om meningsutbyte här, men tyvärr leder det sällan framåt, till att nya positioner nås för en förtvinande och dödligt sårad vänster. Just nu kanske stoppet i flödet beror på att jag inte tagit tag i de trådar som erbjudits, ska försöka skärpa mig.
Gå inte och gräv ner dig i en dystopins källarhål där har dina ev. barn och barnbarn ingen glädje av dig. Kan vi inte hjälpa till med att formulera en politiks vision som inger hopp om framtiden är det kanske bättre att vi överlåter allt till ungdomen.
Från min ungdom minns jag med värme de få gånger personer från äldre generationer bara genom sin närvaro gav självtillit och stadga åt vår verksamhet. Med mer av den varan kanske inte behovet av stödjepunkter i dogmernas fasta referenser blivit så stor och förödande.
Vi gamla silverryggar har en viktig plats att fylla och inte minst i Sverige där konsensuskultur och självcensur blivit det intellektuella livets fängelse, vilket Knausgård i diskussionerna kring Fascismen är ett så levande uttryck för. Vem skall ha mognad och mod att bryta detta dogmernas fängelse om inte vi.
Gott och ont, vi de goda de andra de onda, blir ofta ett tankemönster som tas till när klarsynen sviktar, speciellt tydligt är detta då det gäller vår hantering av fascismen. Dessa massrörelser, som de ofta var, går inte att förstå i termer av ont, men kanske kan vi förstå dess sociala funktion genom att se dess anhängares hopp om en bättre framtid. Därmed kanske också förmågan att se konsekvenserna av vår egen godhet kan ta några stapplande steg framåt. Den stenlagda vägen till helvetet består inte av ondska utan av goda föresatser.
Fascismens rasism var inte ondska utan modernitetens godhet, den tidens främsta vetenskapares teorier om skapande av en ny människa genom rasförädling. Ser vi inte denna sida av rasismen blir vi oförmögna att se vad dagens modernitet har att erbjuda på samma tema. Idag kallas det genteknik med vars hjälp man dagligdags utlovar mänsklig förädling. Det finns till och med akademiska knäppskallar som lovar en lösning på åldrandets gåta, att vi skall utsträcka vår levnad i 100-tals år.
Vår tids genteknik kommer att bli en än större katastrof om vi inte i tid ser dess likhet i 1900-talets folkförädling. Med detta vill jag säga att fascismen knappast kommer att uppstå i sin gamla förklädnad, som sådan är den oförmögen att lösa några politiska problem varken sådan som är för mänskligheten gemensamma eller sådan som vi föredrar att se i klasslinjer.
Behovet av full sysselsättning har aldrig varit större än den är idag. Det går inte en dag utan att media med tydliga färger visar på utsvettning, kvalitetsbrister, miljöbrister som allt pekar på behovet av att nya flitiga händer måste till. Till och med pensionsåldern måste tydligen höjas för att minska arbetskraftsbehovet.
Den bild av teknologisk utveckling som Roger ger är helt enkelt inte sann, det är ideologi. Det är vänsterns drömmar om modernitet, hur livet bara skall bli bekvämare och allt mer befriat från det tunga lönearbetet. Men behovet av arbete ökar med samhällets komplexitet och befolkningsökning. Kortast tid för att få fram resurser för mänsklig reproduktion hade stenåldersmänniskan. Sedan dess har det bara gått utför.
Påståendet att full sysselsättning bara kan nås genom en sänkning av arbetets produktivitet är lika ideologiskt driven. Sänkning av produktivitet är inget självändamål men kan vara en del i en omställning som även leder till kvalitets- och miljövinster.
Det tydligaste behovet av en sådan omställning gäller vår förmåga att producera vår egen mat. Den rörelse för lokalt mathantverk som utvecklats har tappat fart och hotas av en framtida krasch på grund av bristande lönsamhet. Folk orkar trots enorma arbetsinsatser och ton av engagemang inte med att köra i turbofart i hur många år som helst. Denna beskrivning gäller ju även bondenäringen i stort. Flera händer måste alltså till, och avfolkningen av landsbygden stoppas.
En skattesänkning på arbete skulle ge den nödvändiga lättnaden för alla slag av produktion som är arbetsintensiv och som inte har tillgång till storindustrins teknologiska/vetenskapliga hävstänger eller kan använd stora mängder fossila bränslen.
Genom en skattsänkning skulle vänstern dessutom komma ur det ideologiska/ekonomiska politiska skruvstäd alliansen kopplat i frågorna om RUT-avdrag.
Men frågan om en skattesänkning på arbete är tydligen av ideologiska skäl blockerad inom vänstern. Den ligger begravd i vänsterns tro på storindustri och förakt för all form av småskalig produktion. Småföretagaren är ju en ganska föraktlig småskuren typ som står mellan proletären och hans dröm om det framtida klasslösa lyckoriket.
Är det inte dags att en gång för alla göra upp med denna gamla ideologiska barlast. Har inte 1900-talets socialistiska experiment gett tillräckligt med erfarenheter? Eller måste vi dra det hela ytterligare ett varv?
Vänstern måste återfinna sina grundvärderingar för att åter kunna formulera ett alternativ som är både politiskt trovärdigt och socialt robust. Att diskutera vari dess grundvärderingar består blir nödvändigt för att inte de konkreta förslagen skall bli en röra av allt möjligt och omöjligt.
Vänsterns jämlikhetsideal blir en allt viktigare fråga som diskuteras alltmer. Att den grundläggande motsättningen i vårt samhälle går mellan ARBETE och KAPITAL är också något som avskiljer oss från övriga politiska riktningar.
Men frågan är om vi verkligen förstått vilken kompass denna formulering ger för förståelsen av hur politik skall formuleras och lösningar sökas.
En visions om arbetets roll för samhällets organisering har aldrig formulerats. Varken betydelsen för individens frihet eller dess betydelse för kollektivets organisering, som samhällets grundsten och dess demokratiska reglering.
1900-talet har sannerligen varit KAPITALETS. När vänsterns främste profet gav namn åt sitt verk valde han inte ARBETET och förklarade samtidigt med stor myndighet att arbetaren bara kunde nå sin frihet genom KAPITALISMENS seger.
Sist en vision formulerades för en ekonomisk demokratisering av samhället gjorde vi oss återigen beroende av KAPITALET, men det gavs det insmickrande namnet löntagarfonder.
Kul att se att du hittade mitt inlägg på FiB. Däremot tycker jag att du drar lite för snabba slutsatser av min kommentar. För att citera mig själv:
”Det handlar inte om att justera skatten upp eller ner någon procentenhet, utan om en långsam process som kommer påverka Sverige som nation och svenska folket nu och i framtiden.”
Jag säger ingenting om hur det kommer påverka, bara att det kommer påverka. Låt mig därför förtydliga genom en liknelse i ett ofta debatterat ämne – skatten.
Låt oss anta att Riksdagen år 2014 fattar en beslut om att varje år sänka den totala skattesatsen (via löneskatt, kapitalskatt, moms, arbetsgivaravgifter etc) med 0,5 procentenheter, detta oavsett konsekvenserna. Detta beslut skrivs dessutom in i grundlagen.
2015 kommer vi inte se några nämnvärda förändringar i samhället, visst minskar den offentliga budgeten med ett tiotal miljarder men vi har sett större neddragningar än så. Det finns också delar av samhället och näringslivet som kommer vara vinnare när människor får mer pengar att spendera.
2025 har inkomsterna minskat med cirka 100 miljarder och nu kommer vi kunna se lite större förändringar. Men fortfarande är det bara en mindre del av budgeten som försvunnit, det kan vi handskas med genom att karva lite här och lite där.
2065 har inkomsterna fallit till hälften och nu börjar det bli tuffare. Skola och sjukvård fungerar ännu, men mycket av det som vi tagit för givet som gratis bibliotek, assistans till handikappade eller offentligt finansierad missbrukarvård börjar försvinna. Men istället har vi en växande andel av befolkningen som har mer frihet i sina dagliga val, en vanlig löntagare kommer ha tiotusen kronor mer i disponibel inkomst.
2100 har inkomsterna fallit till en femtedel av idag. Utlandsbistånd med offentliga medel är avskaffat, all högre utbildning är avgiftsbelagd, sjukvård bekostas helt via privata försäkringar, människor är fria att i hög utsträckning välja och bekosta egen skola, egen sjukvård och lägga upp sin egen pension.
Är samhället bättre eller sämre än vad det var tidigare? För vissa kommer det vara mycket bättre. För andra mycket sämre. För den stora massan kanske det inte kommer bli någon jätteskillnad, vad vet jag?
Som ytterligare ett tankeexperiment kan vi även gå åt motsatta hållet, vi ökar skattesatsen med 0,5 procentenheter varje år. Detta kommer få helt andra konsekvenser. Exakt vilka det blir är vi fria att spekulera kring.
Men vad jag är säker på är att samhället kommer vara förändrat. Och att 2014 inte tillåta en öppen diskussion om de framtida förändringarna är ett svek mot de som verkligen berörs, mot våra barn och barnbarn.