Den skrämmande självmordsbombningen introducerar en extra maktfaktor i en redan glödhet situation: Den vill påvisa för afghaner och för omvärlden att det afghanska emiratet i vardande inte kan garantera säkerheten i huvudstaden.
Som det nu verkar dödades 103 människor – 90 afghaner (varav åtminstone 28 var talibaner) och 13 amerikanska tjänstemän – och minst 1.300 skadades, enligt det afghanska hälsoministeriet.
Vem som var ansvarig för bombningarna framkom via ett uttalande på Islamiska statens (ISIS) officiella mediekanal Amaq Media. Det betyder att det kom från centrala ISIS-kommandot, även om gärningsmännen var medlemmar i ISIS-Khorasan, eller ISIS-K.
Om denna grupp ser sig som arvtagare till de historiska och kulturella antika centralasiatiska länderna, som sträckte sig ända till västra Himalaya på det kejserliga Persiens tid, så solkar de ner namnet Khorasan.
Den självmordsbombare som utförde ”den martyrdådet nära Kabuls flygplats” identifierades som Abdul Rahman al-Logari. Det pekar mot att han var afghan, från den närbelägna Logar-provinsen. Och det pekar även mot att bombningarna kan ha utförts av en sovande ISIS-Khorasan-cell. Sofistikerad elektronisk analys av deras kommunikation skulle kunna visa på det – en utrustning talibanerna inte är i besittning av.
Det sätt på vilket socialamediekunniga ISIS valde att spinna loss om blodbadet förtjänar en noggrann granskning. Uttalandet på Amaq Media beskyller talibanerna för att vara ”i maskopi” med amerikanska militären vid evakuering av ”spioner”.
Detta blir ett hån mot de ”säkerhetsåtgärder som de amerikanska styrkorna och talibanmilisen upprättade i huvudstaden Kabul”, eftersom ISIS’ ”martyr” kunde nå ”ett avstånd på inte mer än fem meter från de amerikanska styrkorna, som övervakade verksamheten”.
Så det står nu klart att det återfödda emiratet Afghanistan och den tidigare ockupationsmakten har samma fiende. ISIS-Khorasan består av ett gäng fanatiker, som kallas ”takfiris” eftersom de definierar andra muslimer – i det här fallet talibanerna – som ”avfällingar”.
ISIS-K grundades 2015 av emigrerade jihadister som skickades till sydvästra Pakistan och utgör ett riktigt otäckt odjur. Dess nuvarande chef är en Shahab al-Mujahir, som var en chef på mellannivå för Haqqani-nätverket med huvudkontor i norra Waziristan i de pakistanska stamområdena, en samling av olika grupper av mujahidin som blivit jihadister under ISIS-K-familjens paraply.
Omkring 2010 klassade Washington Haqqani-nätverket som terroristorganisation, och behandlar flera medlemmar som globala terrorister, inklusive Sirajuddin Haqqani, familjens överhuvud efter grundarens Jalaluddins död.
Hittills var Sirajuddin talibanernas biträdande ledare för de östra provinserna – på samma nivå som Mullah Baradar, chefen för det politiska kontoret i Doha, som faktiskt släpptes från Guantanamo 2014.
Avgörande är att Sirajuddins farbror, Khalil Haqqani, formellt ansvarig för nätverkets utländska finanskontakter, nu ansvarar för Kabuls säkerhet och nu verkar som diplomat.
Föregående ISIS-K-ledare slogs ut av bombattacker 2015 och 2016. ISIS-K började bli en allvarlig destabiliserande styrka 2020 när ”rövarbandet” efter omgruppering angrep Kabul-universitetet, en förlossningsklinik för Läkare utan gränser, presidentpalatset och flygplatsen.
Nato-uppgifter som återges i en en FN-rapport anger att ISIS-K består av högst 2.200 jihadister uppdelade i små celler. Typiskt nog är de allra flesta icke-afghaner: irakier, saudier, kuwaitier, pakistanier, uzbeker, tjetjener och uigurer.
Det perfekta mjuka målet
Den verkliga faran är att ISIS-K fungerar som en slags magnet på olika sorters missnöjda tidigare talibaner eller förvirrade regionala krigsherrar utan någonstans att ta vägen nu.
Uppståndelsen bland civila de senaste dagarna runt Kabuls flygplats var det perfekta mjuka målet för ”varumärket” ISIS-K.
Zabihullah Mujahid – talibanernas nye informationsminister i Kabul, som i den egenskapen talar med världsmedierna varje dag – är den som i realiteten varnade Nato-medlemmar om den nära förestående ISIS-K-bombningen. Diplomater i Bryssel har bekräftat det här.
Det är inte heller någon hemlighet inom euro-asistiska underrättelsekretsar att ISIS-K fått oproportionerligt stor tillökning efter 2020 från Idlib i Syrien till östra Afghanistan, informellt benämnd som ”Daesh Airlines”. Moskva och Teheran, även på mycket hög diplomatisk nivå, har helt och hållet skyllt problemet på axeln USA-Storbritannien, som låtit detta pågå. Till och med BBC rapporterade sent 2017 att hundratals ISIS-jihadister fått säkra passager till Raqqa och ut ur Syrien, mitt framför näsan på amerikanarna.
Bombningen i Kabul inträffade efter två speciella händelser. Den första var Mujahid’s krav i en amerikansk NBC News-intervju tidigare i veckan att ”det inte finns några bevis” för att Osama bin Ladin låg bakom 9/11 – ett argument jag berättade om i en podcast förra veckan.
Det betyder att talibanerna redan har startat en kampanj för att koppla bort sig själva från terroriststämpeln för 9/11. Nästa steg kanske kommer att handla om att planeringen av själva 9/11-attacken gjordes i Hamburg och att själva operationens alla detaljer samordnades från två lägenheter i New Jersey.
Inget att göra med afghaner alltså, eller det som ryms inom ramarna i den officiella historieskrivningen – men det är en annan oändligt komplicerad historia.
Talibanerna måste visa att ”terrorism” endast berör deras dödsfiende ISIS och det nu mycket gammaldags al-Qaeda, som talibanerna härbärgerade fram till 2001. Men varför ska de skämmas för att framställa dessa krav? När allt kommer omkring rehabiliterade USA Jabhat Al-Nusra – eller al Qaeda i Syrien – till ”moderata rebeller”.
ISIS ursprung är rent sprängstoff. ISIS uppstod nämligen i irakiska fångläger, dess kärna består av irakier, deras militära färdigheter kommer från f d officerare i Saddams armé, ett vilt gäng uppeldade av självaste Paul Brenner så långt tillbaka som 2003, chefen för Coalition Provisional Authority.
ISIS-K för vidare ISIS arbete från sydvästra Asien till området där Central- och Sydasien möts i Afghanistan. Det finns inga pålitliga bevis för att ISIS-K har några förbindelser med Pakistans militära underrättelsetjänst.
Men å andra sidan: ISIS-K är löst kopplade till Tehreek-e-Taliban (TTP), även känt som Pakistans talibaner, Islamabads dödsfiende nummer ett. TTP har inget gemensamt med de moderata Mullah Baradar-ledda afghanska talibanerna som deltog i förhandlingarna i den så kallade Doha-processen.
Shanghai Cooperation Organization (SCO) till räddning
Det andra viktiga förhållandet kopplat till Kabul-bombningen var att den ägde rum bara en dag efter ett telefonsamtal mellan presidenterna Vladimir Putin och Xi Jinping.
Kreml hävdade då att de två makterna var ”beredda att trappa upp sina ansträngningar att bekämpa hoten från terrorism och droghandel från det afghanska territoriet”; ”nödvändigheten att skapa fred”; och ”hindra spridning av instabilitet till angränsande regioner”. Och det ledde till utmaningen: Att ”utnyttja potentialen” i Shanghai Cooperation Organization (SCO), som grundades för 20 år sedan som ”Shanghai Five”, redan före 9/11, för att bekämpa ”terrorism, separatism och extremism”.
På SCO-mötet i nästa månad i Dushanbe kommer Iran med stor säkerhet att tas upp som fullvärdig medlem. Kabulbombningen erbjuder SCO möjligheter att nu visa sin styrka.
Oavsett vilken sorts koalition av ”stammar” som bildas för att styra Afghanistans islamiska emirat, så kommer den att sammanflätas med hela det regionala ekonomiska och säkerhetsmässiga samarbetet – lett av de tre huvudaktörerna för Eurasiens integration: Ryssland, Kina och Iran.
Erfarenheten visar att Moskva har allt som behövs för att hjälpa det nya islamiska emiratet mot ISIS-K i Afghanistan. När allt kommer omkring, vet vi att ryssarna körde ut ISIS ur alla viktiga områden i Syrien och stängde in dem i Idlib-grytan.
Till sist, ingen förutom ISIS vill ha ett terroristiskt Afghanistan, liksom att ingen vill ha afghanskt ett inbördeskrig. Så skeendet pekar inte bara mot en SCO-ledd konfrontation av ISIS-K:s terrorceller i Afghanistan, utan också mot en sammanhållen kampanj för att dränera bort all potentiell socialt grundad takfirism* i Central- och Sydasien.
* Takfirism är en minoritets tolkning av islam som ”rättfärdigande av dödande av andra muslimer som utpekas som otrogna”.
Pepe Escobars artikel publicerades den 27 augusti i Asia Times. Översättning till svenska K Lindelöf
Mycket intressant! Artikeln visar på att talibanernas största utmaning inte är frågor om kvinnans situation och MR utan kampen mot terrorism. Uppenbarligen har funnits (och finns) vissa länkar mellan talibaner och terrorgrupper som IS. Men än mer finns länkar mellan IS, Al Qaida & Co och SaudiArabien, UAE, Turkiet samt inte minst USA. Ryssland har säkert resurser och kunnande men det har nog Kina också. Kampen mot terrorism måste föras så att inte nytt missnöje uppstår och därmed grund för terrorism. Som någon skrev för ca 20 år sen: ”Vart tar alla missnöjda unga afghanska män vägen och varifrån kommer alla jihadister?”.