Vem skriver nyckleromanen?

#Metoo-kampanjen har satt igång en tanke- och beteenderevolution. Något i stil med när slavarna tillsammans slet sina bojor eller när arbetarna började se sig som självständigt agerande klass och erfor att man kan agera samfällt. Först när människovärdet blir fullt gripbart blir detta tydligt och de förtryckta kan ta sig rätt. Det är vad som nu händer; kvinnor vägrar att längre låta sig utnyttjas som könsvarelser, sliter sina bojor och tar därmed makt. Det är bra för alla!

Revolutionen rullar nu på. Men, låt oss (i Sverige) nu ändå försöka se även nyanser och skilja på #metoo, ”kulturprofilen” etc å ena sidan och maktmissbruk i största allmänhet inklusive Svenska Akademiens och andras skumraskaffärer å den andra. Att maktmissbruk i olika former alltid varit ett problem kan knappast vara någon överraskning, men att det nu genom #metoo får blåslampa på sig är just befriande.

Varning för skvallerkulturen
Men det kan också bli fel. Att ”bombardera högkvarteret”, att t ex skandalisera och misskreditera chefer är säkert många gånger befogat, men ”politiskt korrekta folkdomstolar” är ovärdigt en rättsstat. I kulturrevolutionens Kina kallades de kapitalistfarare på massmöten, i Sverige har vi skambeläggning med hjälp av mediedrev.

Nu rullar alltså huvuden både här och där. Martin Timell, Ingvar Oldsberg, Benny Fredriksson… och nu senast Urban Ahlin. Det sker efter vittnesmål i pressen om hård och osympatisk ledarstil (som säkert kan innehålla incitament av sexuell natur). Att helchefer och halvchefer kan bete sig som svin är ju knappast heller någon nyhet. Själv skrev jag en bok om när mina chefer (några kvinnor) trakasserade mig och tvingade mig att säga upp mig (”frivilligt”). Jag kämpade emot så länge jag orkade, och facket tyckte jag ”kom lindrigt undan” (gick bl a miste om tre års pensionsinbetalningar). I UNT:s recension av boken tillskrevs jag en ”tveksam kvinnosyn”, så var den boken död. I mitt fall var det faktiskt kvinnligt maktmissbruk, men i min tankevärld helt sonika överordnades missbruk av makt mot en störande uppstickare.

Medierna får inte vara domstol! Varför agerar man inte kollektivt på arbetsplatsen? Vad gör facket? Varför organiserar man sig inte politiskt? Varför finns ingen rättvisa inom systemet? Har allting blivit för byråkratiserat?

Det riktigt stora problemet
Det förefaller även vara väl mycket dominans av medie- och kulturfolk som nu tar chansen att köra sina interna vendettor via medierna. Men hur står det till ute på de riktigt stora arbetsplatserna inom industrin, kommuner, landsting, vården och skolan? Vem bryr sig där om chefers maktmissbruk? Där har de senaste decennierna fostrats en generation chefer med stenhårda nypor i sann NPM*-anda. Jag vill påstå att det är här det stora maktmissbruket idag finns. Här utnyttjas människor i riktigt stor skala och hetsas som ekorrar i sina ekorrhjul.

Även detta måste adresseras som ett generellt problem. Vore jag politiker med arvode och fallskärm skulle jag förmodligen kalla det för ”framtidens stora utmaning”. Men det gör jag alltså inte. För jag ser det rätt och slätt som att man måste återuppta klasskampen.

Låt oss så till sist återgå till den smörja som nu sipprat ut ur Svenska Akademien. Horace E, Peter E, Sara D, Kristina L, Bo R, Kjell E och kanske ännu fler, ja även Ebba W (f d sekreterarhustru), har kunnat åtnjuta stora fördelar för sig själva och ibland även för sina nära anhöriga. Förruttnelseprocessen går djupt.

Den officiella bilden av att akademiledamöterna arbetar oavlönat, att de bara får en liten silverjetong varje möte är förstås falsk – fake fact! Enligt en artikel i Expressen (en intervju med Svenska Akademiens kanslichef Odd Zschiedrich) från maj 2015 får vi veta att…

förutom silverjetongen som betalas ut till de närvarande vid varje sammankomst, får ledamöterna också en ersättning om de väljer att engagera sig i någon av Akademiens arbetsgrupper.

Att Akademien med sina kulturstyrande priser – till mer eller mindre förtjänta och vänligt stämda personer – är ett stort korruptionsincitament inom svenskt kulturliv med förgreningar långt in i den politiska makten är uppenbart. Vilka politiker kommer att ta itu med detta?

Nobelfestligheterna
Igår hade vi så Nobelprisutdelning och den stora Nobelbanketten. Där satt de som för några dagar sedan löpte gatlopp – Urban Ahlin, Horace Engdahl, Peter Englund, Per Wästberg… medan Kulturministern Bah Kuhnke och sekreteraren Danius gjort sig själva till visuella sagofigurer genom sina extravaganta kreationer – SOM OM INGET HADE HÄNT. Det var makten som talade och sa att man inte låter sig rubbas av lite gruff nere bland allmogen.

Den charmerande och djupt intagande ”kulturprofilen” – med benägenhet till ”oönskade intimiteter” mot kvinnor – och hans hustru fanns dock inte med. Men vi ska veta att ”kulturprofilen” och hans klubb bara är toppen på ett isberg, som aldrig skulle kunna förekomma i en anständig och okorrupt omgivning.

Må nu #metoo-revolutionen fortsätta att rulla upp maktmissbruk. Vem kommer med den första nyckelromanen? Det blir säkert en kvinna…

…
* NPM – New Public Management