Hur kan det komma sig att våra stora medier blundar för John McCain rasistiska, fascistiska och krigshetsande sidor efter hans död den 25 augusti? Alla de stora mörkar detta. Om han var är en rättfram, modig och ärlig personlighet vet jag inte, men den bilden sprider våra medier med en förbluffande konsekvens.
Jovisst, en död människa ska förstås hedras av sina närmaste, men en offentlig person och en maktperson som John McCain måste skärskådas för att offentligheten inte ska bli helt intetsägande. Inte minst våra massmedier har ett ansvar här. Så vad kan då sägas om John McCain och hans politiska gärning?
Jo, han är ”krigshjälten” från Vietnam, som tackade nej till sina vietnamesiska fångvaktares erbjudande om frigivning efter påtryckningar från sin far – den 4-stjärnige generalen John S. McCain, Jr. – för att andra vi den tidpunkten varit krigsfångar längre tid än han. Om det är sant eller en myt spelar för mig mycket lite roll. Men det är detta som förs fram överallt i alla stormediala sammanhang dessa dagar.
1973 blev han emellertid frigiven och mottogs som en krigshjälte hemma i USA av president Richard Nixon och alla som då menade att Vietnamkriget var ett rättfärdigt anfallskrig mot kommunismen och ett försvar av demokratin.
”Jag hatar gulingarna (the gooks), jag kommer att hata dem så länge jag lever.”
Så svarade John McCain på en intervjufråga om varför han fortsatt att använda den rasistiska klyschan. Han slutade dock med detta då det hotade att skada hans egen presidentvalskampanj.
Ordet ”gook” är en rasistisk term för lokalbefolkningar i Asien, som hängt med amerikanerna från invasionen av Filippinerna (1898–1902) över ockupationen av Haiti 1920, till Korea och Vietnam. Kombinationen av rasism och krigshets samlas perfekt i ordet gook.
John McCain beskrivs ibland som den siste store i raden av ”romantiskt konservativa” politiker på toppnivå. För honom var det mesta en slags tävling om att vara största, bästa och mest sanne patrioten. Och med det kan man komma ganska långt i USA. Men det finns gränser även där.
Jag ska inte upprepa allt svenska stormedier idisslat, som enkelt kan plockats från Wikipedia eller ur de stora amerikanska tidningarna, för det är så till den grad ointressant att man undrar om Sverige blivit en amerikansk koloni. Jag ska istället förlänga Johan McCains meritlista med lite annat. Nedanstående punktlista är hämtad från boken Gook: John McCain’s Racism and Why It Matters av Irwin A Tang.
Alltså, John McCain…
- stödde på 60-talet den rasistiske och Ku Klux Clan-uppbackade sydstatssenatorn George Wallace i hans presidentvalskampanj
- pläderade för avskaffandet av Martin Luther King Day i USA
- stödde grupper som kräver att USA ska gå i krig för att sprida amerikanska värderingar till hela mänskligheten
- stödde med egna pengar Contras i Nicaragua, och besökte till och med deras illegala träningsläger
- lovade i sin första presidentkampanj att omedelbart starta krig mot Nordkorea, Libyen och Irak och i kampanjen 2008 lovade han oss nya krig
- uppehöll nära kontakter med vitmakt-organisationer, märkliga rasistiska grupper och lobbyister för diktatorer och terrorister.
För John McCain var krig kungsvägen, och han motiverade sina krig med rasistiska argument. Långt innan George W. Bush blev president, planerade McCain en invasion av Irak. Han lobbade för en Irak-invasion bara några dagar efter 9/11, och när det var dags att övertyga det amerikanska folket om att en Irakinvasion var nödvändig, hävdade han bestämt att ett sådant Irak-krig skulle bli lätt att vinna.
Enligt DN skrev John MacCain följande grumliga rader:
”Vi försvagar vår storhet när vi rör ihop vår patriotism med stamrivalitet som har sått vrede och hat och våld i alla hörn av jordklotet. Vi försvagar den när vi gömmer oss bakom murar istället för att riva ner dem, när vi tvivlar på kraft i våra ideal snarare än litar på den stora kraft för förändring som de alltid varit.”
Det finns som jag ser det endast ett skäl till att våra stora svenska medier målar en hjältebild av John McCain och mörkar hans rasism och krigsaktivism, och det är att han var fiende till Donald Trump. Då blir han ”vår” vän.
Jag är absolut ingen expert på John McCain, men jag har genom åren sett honom skymta förbi i olika – i mina ögon – komprometterande sammanhang. Därför surfade jag runt en stund på amerikanska sajter för att informera mig. Och där finner man enkelt det som kan nyansera bilden.
Återigen, hur är det möjligt att våra stora medier mörkar John McCains mörka sidor efter hans död den 25 augusti?
Det vi ser är styrkan i USA-imperialismens propaganda.
Men för att få en annan bild av krigsförbrytaren så gå till andra amerikanska sajter som du skriver.
prepareforchange.net
counterpunch.org
Du gör rätt i att förvåna dig över enstämmigheten i vad ”svenska stormedier idisslat”. Om man jämför med stormediernas propaganda som ska stämma svenska folket välvilligt till invandring, vilket är oerhört skickligt uppbyggd, framstår deras pro-amerikanska propaganda som ganska tafflig. Bara detta att alla skriver samma sak om McCain verkar amatörmässigt. Det ger en känsla av centralstyrning.
Men kanske är allt detta likriktade skrivande i första hand inte avsett att påverka den svenska opinionen utan för att tillfredsställa något östkustetablissemang i USA?
Tankarna går till 70-talet då Nordkorea lät införa helsidesannonser i DN och andra tidningar med hyllningar till Kim Il-sung. Avsikten var inte i första hand att vinna beundrare i Sverige utan för att sedan i den egna pressen återge kopior av dessa tidningssidor för att visa den egna befolkningen hur mycket svenskarna beundrade deras ledare.
Den svenska propagandamaskinen idag är ”nordkoreansk” av 70-talsmodell.
Din artikel om John McCain är inte ointressant. Både som ett exempel på en amerikansk politiker och svenska och internationella media. Andra med bättre kunskaper får syna medierna. Jag vill bara påpeka några saker om huvudpersonen.
McCain kommer från en släkt med militärer och bär alla dess militära attityder och synsätt. Din artikel redovisar några av de mest iögonfallande. Det finns fler och mer att berätta om.
En samlad bedömning av människan John McCain måste ha med dessa fakta, men också andra sidor som även de är betydelsefulla. Ett särdrag för inte bara amerikanska politiker är att de sällan eller aldrig erkänner fel och brister. Där skiljde sig McCain från flertalet. Han erkände offentligt många fel och brister, dumma och fega politiska uttalanden och ställningstaganden.
Han gjorde också i sak upp med många av sina försyndelser. Så deltog han aktivt i normaliseringen av USAs relationer till Vietnam. Han tog aktivt ställning mot rasism och de vita sydstatsaktivisterna. Han försvarade sin motkandidat i presidentvalet Obama mot förtal och rasistiska attacker. I närtid fällde han ett försök att helt skrota ObamaCare, tog avstånd och kritiserade offentligt Trumps. Även här finns fler och mer att berätta om.
McCain tänkte länge utse sin demokratiske vän Lieberman till sin vicepresidentkandidat, men böjde sig för ett övermått av republikanskt motstånd. Som amerikansk senator sökte han ofta samarbete med sina demokratiska kollegor och i ett sista avskedsbrev kritiserade han dagens tillstånd och manade till samarbete istället för oförsonliga strider.
John McCain, liksom hela USA är på ont och gott. Vad som väger tyngst beror på vad man lägger i de två vägskålarna. Av olika skäl väljer människor, både till höger och vänster, att enbart placera vikter i den ena av de två skålarna. Kanske är det en förklaring till dagens politiska klimat och kultur?
Den som vill bekanta sig lite mer med John McCain kan läsa han sista bok The Restless Wave: Good Times, Just Causes, Great Fights, and Other Appreciations
Peter P!
Du skriver ”Hela USA är på ont och gott” och att vi ”både till höger och vänster, [väljer] att enbart placera vikter i den ena av de två skålarna.”
Detta gäller, har jag av egen erfarenhet märkt, också vår attityd till Ryssland (liksom en gång Sovjetunionen): antingen ”himmel” eller ”helvete”.
Men lika dåligt är den ”nyanserade” synen: USA har bombat länder sönder och samman men har en starkt förankrad folklig demokrati – Ryssland (Sovjetunionen) har en korrumperad ledning men ett rikt kulturliv.
Tanken är att goda sidor på något sätt skulle väga upp de dåliga, så man redovisar båda och tror man varit objektiv.
Uppgiften för reportern, journalisten eller historikern är mycket svårare: att beskriva och i bästa fall förklara hur de goda och dåliga sidorna kan samexistera och växelverka, ofta i konflikt med varandra. Lämna McCain för ett tag och ställ frågan hur Olof Palme kunde vara en statsman med stort internationellt anseende och samtidigt en infernalisk och falsk lögnare.
Det bör påpekas att McCains kryckor i bilden med Nixon beror på skador han ådrog sig efter att han återvänt till USA.
Hans insats i kriget bestod av några dussin bombräder fram till dess att offren för hans framfart lyckades skjuta ner hans plan. En bombräd innebar att han lyfte från Guam eller någon annan flygbas, släppte sin bomblast någon timme senare och återvände till säkerheten. Första gången han satte sin fot i Vietnam och fick träffa människorna han så ihärdigt försökt ta livet av var när han landat i fallskärm efter nerskjutningen och fick vård för sina brutna armar och andra blessyrer.
Efter hemkomsten från kriget skiljde han sig och gifte om sig med dottern till en man som blivit mångmiljonär på öl. Det gav honom pengar till politiska kampanjer. Han satt i representanthuset i fyra år och i senaten 32.
Hans far och farfar var amiraler och har fått krigsfartyg uppkallade efter sig.
Slå gärna upp vad Al Burke på Nordic News Network skriver.
Vad gäller stormedias dreglande över en 80-årig amerikansk politikers död, kan man jämföra det med vad de hade att säga när Saudiska bombplan dödade ett 20-tal barn i Jemen med amerikanska bomber dagarna innan.
En vän på Facebook kommenterade på följande sätt:
Hultqvist kallade McCain för en demokratins förkämpe, och även Wallström hyllade honom efter beskedet om att han lämnat in. Jag kan inte smälta det. De kunde ha avstått från att säga något alls – det är ju så populärt bland politiker i alla andra sammanhang. Men det gjorde de inte, utan de valde att hylla McCain – trots den ondska han stått för, och trots att han minst av allt levde efter några demokratiska principer.
Det här säger en del om våra ledare. Hyckleri och lögner är vad vi kan förvänta oss – ingen tycks våga stå upp för humanistiska värden.