Nu är det storpolitik. Det storvulna Grönköpingsperspektivet funkar inte nu. Statsmän och -kvinnor måste väga sina ord och handlingar på guldvåg och debattörer bör tänka en vända till innan man hojtar vidare. Jag har några vänner på facebook som genom skruvade ironier indirekt ropar på mer action gentemot Putin. Vem förvärrar situationen och vem lugnar ner?
USA, Nato och EU kommer inte att gå i krig för att rädda Ukrainas enhet. Det är helt uppenbart. Lika uppenbart är det att Putinryssland inte kommer att släppa kontrollen över sina ekonomiska och militärstrategiska intressen inpå sina egna gränser.
Vad kan man i det korta perspektivet göra för att hjälpa ukrainarna att undvika ett hotande inbördeskrig. Mycket få ryssar och ukrainare i Ukraina vill att Ukraina ska gå så långt som till väpnad kamp mot Putinryssland. Man vet att man inte kan vinna en sådan strid.
Upphetsande jämförelser med Anschluss 1938 är knappast särskilt kloka. När vi idag talar om Chamberlains eftergiftspolitik genemot Hitler har vi facit, nämligen att det blev ett världskrig som till slut fick slut på Hitlertyskland etc. Men, tänker ni som gör anscluss-jämförelsen att USA/Nato/EU nu bör mobilisera och tåga in i Ukraina, eller precisionsbomba alla ryska trupprörelser i östra Ukraina, och på så sätt försöka stoppa Putinryssland? Vill vi ha detta krig?
Jag skräms av det som jag ser som ren ryssofobi nu. Putin är allt annat än vad jag menar med demokrat. Men som demokrat och fredsvän ligger det närmare till hands att med i princip alla medel försöka undvika ett storkrig i Europa och världen. Att nu gapa på hårdare tag mot Putinryssland är att göra gemensam sak med hökarna i USA.
Ulf Bjereld skriver sansat om att vi nu ser en spricka om hur man bör förhålla sig till situationen. Carl Bildt ”känner inte till” att det finns fascister i Ukrainas provisoriska regering och håller hög profil om folkrättsbrott etc. Fredrik Reinfeldt markerar visserligen sin oro, fördömer folkrättsbrottet men visar viss förståelse för Putins strävan att värna ryssar i Ukraina. Att kunna föreställa sig situationen ur motståndarens perspektiv är diplomatisk basfärdighet som nu verkar sällsynt. En diskussion har också startat om att vi nu måste rusta vårt eget försvar, antingen här på hemmaplan eller med att fortast möjligt gå med i Nato. De som hävdar det senare menar att Polen och Baltstaterna kan tacka sin lyckliga stjärna att de hann gå med i Nato innan Putinryssland startade sin marsch mot väster.
EU talar också med olika röster. Storbritannien och Frankrike larmar mot Putin, medan Tyskland tonar ner och agerar med intressanta diplomatiska initiativ. Snart kommer någon göra jämförelsen med Molotov-Ribbentroppakten för att hetsa upp den stämning som Merkel försöker tona ner.
Rysslands främsta vapen är ekonomiskt. Man försörjer framför allt Tyskland (EUs ekonomiska motor) med energi. Man kan stänga av gasleveranserna till Ukraina och Europa med kranar man har full kontroll över. Då kommer Europas ekonomiska kris att nå nya bottennivåer, som ingen vill se för att det skulle hota allt vad demokrati heter i Europa.
Nå, allt det här visste alla strategiskt intresserade redan i förra månaden. Ändå är det som att något helt nytt har uppdagats – Putins och Rysslands krigs- och blodtörst. Men vi har inget val. Vi måste anpassa oss till de realiteter som gäller i Europa just nu. Någon annan väg finns inte på kort sikt.
Hur man som demokrat och fredsvän ska se det på längre sikt måste nu på allvar diskuteras.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Angela Merkel, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Putin, Ryssland, Torsten Kälvemark, Ukraina, Ulf Bjereld
”Nå, allt det här visste alla strategiskt intresserade redan i förra månaden.”
Men inte Carl Bildt och ”Mr Anne Applebaum” (förre brittiske medborgaren Radoslaw Sikorski) vid sitt Kievbesök redan i november?
Jo. Putin klargjorde mycket idag. Bl.a. att Ryssland kommer att samarbeta med de nya myndigheterna i Ukraina om det blir justa val i december som överenskommet. Trupperna ska lämna Krim som Ryssland inte har några planer på att annektera. Han sa också att han förstår de som demonstrerade på Majdan och krävde grundläggande förändringar … Just förmågan att förstå ”motståndaren” kännetecknar bra politiker. Minns Tolstojs Hadzji Murat, som bygger på denna grundtanke. Det var ett epokgörande verk. Det betyder naturligtvis inta att kompromissa med fascister och banditer, men de är som regel ytterst få.
Tyvärr är vi sedan generationer påverkade av Hollywoods världsbild, enligt vilket mänskligheten består av Onda och Goda. Antagligen är det ytterst en puritansk tanke, i alla fall en religiös sektmentalitet.
Den gamla goda insikten att konflikter beror på intressemotsättningar skulle det behövas mer av. Om intressemotsättningar kan man kompromissa; om konflikten står mellan onda och goda finns det inget annat än slå ihjäl.
PS Det finns en intressant vidareutveckling av ovanstående enligt vilken den gängse berättelsen idag består av en Hjälte, en Skurk och ett Offer. Vi är alla så infångade i det tänkesättet att vi spelar upp det närhelst vi stöter på en konflikt, oftast till gigantisk skada för oss själva. Ladda ner denna text och läs: Att vara ”den andre” i de godas värld – begrepp och sociala representationer kring moral, intresse och existens av Thomas Åström
Som jag ser det, så hade Stefan Lindgren kunnat varit till stor hjälp i debatten om Ukraina om han velat, och om han inte varit så fixerad vid Putin. Nu har i den svenska bloggdebatten (länkat från din sida) alla möjliga och omöjliga stolliga inslag kommit att dominera (personer som inte ens skiver under sina fulla och korrekta namn släpps fram, dock inte på din och Stefans blogg, ska tilläggas).
Det blev Pål Steigan som tidigt såg vart det hela var på väg, Den norska debatten blev (och är) också överlägsen den svenska.
Den ryska propagandan i Ukraina är nu så stark att den skapar stor stress för många gamla människor i Ukraina, som givetvis kan ryska och har tillgång till ryska TV-kanaler, och som har egna, starka, minnen av det stora fosterländska kriget.
Knut!
Förlåt att jag länkar, men den här Steigan-artikeln är så otroligt bra att nackhåren reser sig. Särskilt om vi skall vara kloka och förhålla oss till verkligheten. Sveriges samlade riksdag, med Bildt i spetsen, är i sin inkompetens en fara för landet Sverige.
Att hålla koll på nuläget är inte lätt. Nästan lika svårt som att förhålla sig till historien på ett någorlunda korrekt sätt. Jag säger som Strindberg att det är synd om människorna.
Men, om vi för ett ögonblick bortser från våra tillkortakommanden, hur frustrerande de än må vara, finns mycket att reflektera intellektuellt över.
Efter Syrienkompromissen (där ånyo det reala syriska folket fick bli ett nödvändigt ”bondeoffer”, som du brukar skriva, Knut!) har Kerry och Lavrov uppenbarligen funnit varandra. De kan säkert fundera ut något lämpligt i Ukraina också! Vilka som då ”bondeoffras” är väl inte alltför svårt att räkna ut.
Att vi (enligt Bildts klart uttryckta åsikt) skulle hålla ukrainaren Nikita Chrustjovs vänskapliga ”gåva” av Krim från Ryssland till Ukraina som en helig tribut är för mig något svårbegripligt. Även om det i och för sig inte är knepigare att förstå än det unga FNs adopterande av den folkmördande, terroristiska och landtjuvande statsbildningen Israels annekterande av 70% av förvaltningsmandatet Palestinas landyta! Det bygger på realpolitik och accepterande av ”läget på marken”.
Självfallet kommer inte Putin att andas något om ryskt intresse av Krim, men alla som har ögon att se med kan ju konstatera att ryska flottbaser och regementen finns i verkligheten. Den lilla notisen i de svenska dagstidningarna om planerna på en bro till Krim-halvön från de ryska provinserna på Svarta havets östra strand förklarar mycket. Det är ju ”läget på marken” som är avgörande.
Alltså: Militärstrategiskt kan väl Krim eller Odessa gå på ett ut, men det senare betyder väl rimligen hela västra Ukraina (läget på marken) och att Ryssland ger upp Krim. Turistindustrin koncentreras till Sotji, där redan marken grundläggs genom OS och Paralympics! Ukraina degraderas till en centralasiatisk republik utan västliga kontakter, och EU-medlemskapet går upp i rök (givetvis även NATO). Janukovitch återkommer som president (redan lagligt vald och med stor säkerhet omvald före nästa vinter). Huruvida det nya, bantade, Ukraina klarar turistkonkurrensen och lyckas bygga Krim till det nya paradiset vid Svarta Havet och så småningom tar över i regionen kommer vi inte att få veta förrän om ytterligare 50 år, minst (troligen 100).
Alternativet är att Ryssland tar hand om Krim, bygger den planerade broförbindelsen och gör hela nordöstra Svarta Havskusten till det nya turistparadiset par préfèrence. Ukraina får sin EU-anslutning (NATO blir det nog knepigare med, ni har väl lyssnat på Kissinger i dag?), Janukovitj försvinner (i Haag lär han knappast dyka upp) och folkets röst trycker ner Svoboda och de andra högerkrafterna till ”normala” 10-15%. Även västra Svarta Havs-kusten expanderar turistiskt med nya samarbeten Bulgarien/Rumänien/Ukraina och även Moldavien hoppar på det ”vänliga” exotismtåget! Framtiden höljs i dunkel!
Hur som helst finns på olika sätt stimulerande möjligheter framöver!