Vernissage i Herrljunga där god päroncider tillverkas. Ekstrand nedbjuden för att tala. Genomarbetat manus med i axelremsväskan. Teo Pauckstadt från Königsberg, flydde hals över huvud tillsammans med sin mor undan den framryckande Röda Armén våren 1945, visar nya verk.
En originell, på svensk botten ovanlig konstnär. Genom min bok om Joseph Beuys fick Teo och jag kontakt. Det var väl snarast så att han tog kontakt med mig. Och vi behöll kontakten några år.
Musik komponerad för det celebra tillfället i päronciderns huvudstad av en ung förmåga från Göteborg. Vi kommer i samspråk. Han berättar att han går en utbildning på Högskolan för scen och musik i Lilla London. En av kurskamraterna, en herre vid namn Ulf Dageby. Jag studsar till, det stämmer inte med min bild av den senare. Sökt sig till en högskola, en statlig institution? Dageby från en fri grupp?
Tillika en uppkäftig och rebellisk sådan. Men studerandet indikerar en mycket ambitiös, bildningshungrande Dageby. Ivrig knyta an till klassiska musikskapare och en flerhundraårig tradition.
”Tältprojektet” i Kvarnsveden sommaren 1978, kan det ha varit det året, eller 1977? Midsommar firas på en campingplats tillsammans med tidigare strejkledarna Harry Isaksson, Elof Luspa och andra som rest ned från malmfälten.
Med hjälp av Harry får vi upp vårt lånade tält. Utan honom hade jag, med tummen mitt i handen, inte fixat det.
Öppningslåt, signatur för föreställningen: ”Vi äro tusenden”. Ett klämmigt, medryckande stycke. Häromdagen påmindes jag i en dödsruna över Dageby om att han skrev det, tillsammans med Peter Wahlqvist som vi rödskägg från Upsala hamnade i en, ska vi säga, intensiv diskussion med på småtimmarna den ljusa sommarnatten.
Om socialdemokratin och vad att vänta från denna, enligt vår orubbliga mening, förstelnade för att inte säga slocknade rörelse. Vi gick hårt åt den blivande chefen för Stadsteatern i Stockholm. Vi fann honom lite väl naiv i sin politiska uppfattning.
Nog visste jag väl att Dageby skrivit öppningsnumret men hade glömt. Mitt minne är som det är, liksom mina tankar kort och flyktigt.
”Sillstryparn” i Ulf Dagebys gestalt. Häcklade elakt schlagerfestivalen, Stickan Andersson och ABBA. När vi fortfarande hade CD-spelare i bilen brukade vi dra igång låten, det första vi gjorde, när vi rullade iväg mot Krøyerland för flera veckors vistelse invid Vesterhavet.
”Jäpp, nu är vi på väg!” Och vi sjöng, glada, med för full hals i den roliga texten: ”Doing the omoralisk schlagerfestival.”
Upsala i början på 70-talet, spartansk lokal, påminnande om en avskalad skolmatsal, nära Centralen och används numera som frukostmatsal av ett hotell. Nationalteatern på den provisoriska scenen, mäktiga rösten Totta som lead singer. Första gången jag hörde dem, en entusiast hade lockat mig med.
Dageby blev åttio. Det kommer mig för nära, futtiga drygt fem år från nu, riktigt obehagligt. Och jag kan inte låta bli att undra vad som ändade hans liv därute på en ö i Göteborgs skärgård. Hur hittade liemannen dit?
Ulf Dageby började läsa juridik vid Lunds universitet, men tack och lov övergav han juridiken för musiken. Ett svenskt universitet kan lätt knäcka en unik begåvning. Dageby kom undan. Resten tillhör den progressiva musiken.
Med Dagebys frånfälle är livet, för att travestera honom, inte längre en fest.
