Jag läser historikern Katja Hoyers omdiskuterade krönika ”DDR bortom muren. Östtyskland 1949-1990” (2023). En inlaga som bärs av ambitionen, vilket också titeln indikerar, att ge en mer mångfacetterad bild av livet i DDR.
Bortom den vanligt förekommande fokuseringen på muren och den dominerande föreställningen om ett samhälle styrt av Stasi och övervakning av medborgarna, ett ofrihetens samhälle. Gestaltat i filmen ”De andras liv”. Med tumskruvar på regissörer och skådespelare.
Jag tycker att Hoyer har en poäng när hon betonar östtyskarnas rätt till sin historia, alla dem som växte upp och präglades av åren bakom muren. DDR har, ur detta perspektiv, inte bara ”försvunnit” som i ett hål i marken, utan består som ett både kollektivt och individuellt minne.
Mig, som flitig berlinresenär genom åren, har det slagit att dissidenterna i DDR inte uppmärksammats särskilt mycket. Biermann, Bahro, Havemann, Bohley och flera andra. Som om det vore ett oläkt sår som det är bäst att inte röra vid.
När de flesta anpassade och fann sig tillrätta riskerar de som inte gjorde det att väcka ett sovande, dåligt samvete. Eller så struntar man helt sonika i dem, de får skylla sig själva, bråkstakarna.
Jag tycker mig höra en smått försmädlig ton när Hoyer nämner bland annat Biermann. Onödigt. Eller en underförstådd lojalitet mot ett samhällssystem som det fanns de som 1989–1990 trodde gick att rädda?
Samma med Hoyer? Ett överlevande, mer demokratiskt DDR?
Först maten, sedan moralen. Brechts ord från ”Tolvskillingsoperan” återkommer hela tiden när jag läser. Hoyer menar att människorna ändå, på det stora hela, hade det ganska bra i DDR. Samma sak kunde ha sagts av Honecker eller någon annan av högdjuren. Ingen arbetslöshet, ingen penningstyrd bostadsmarknad, stor andel kvinnor i förvärvsarbete, dagisplatser, social trygghet.
Och därmed står man ut med ofriheten? Avsaknaden av medborgerliga fri- och rättigheter? Inofficiella medarbetare åt Stasi som innebär att man måste fråga sig i det vardagliga livet: vem kan jag lita på av dem som omger mig? Vad vågar jag säga utan att riskera råka illa ut?
Man har ju i alla fall mat på bordet.
Osökt leder tanken över till dagens Sverige. Samtidigt som jag skriver detta hör jag i TV att Tidöregeringen aviserar förslag vad gäller avlyssning av medborgarna, uppsättning av kameror och annat. Som jag bedömer det, kraftiga ingrepp i ofrihetsskapande riktning.
Men vad som än sker i en åtstramande, mer auktoritär anda, räknar jag inte med att det vaknar några större protester i folkdjupet.
Den som inte är skyldig, har inget att frukta. Det kan man alltid intala sig. Och vi har ju i alla fall mat på bordet.
Lasse E!
Intressant! Tror ingen regim överlever om de inte har stöd hos en betydande del av befolkningen. Tänker t ex på Sovjetunionen. En bok som jag inte minns namnet på menade att trots Moskvaprocesser, kollektiviseringen av jordbruket, kampanjen mot kulaker o s v så hade t ex Stalin ett betydande stöd hos de fattiga bondpojkar som plötsligt fick möjlighet att få ett bättre liv, flytta till städerna och studera t ex till ingenjörer. Detta var ju en sällan nämnd effekt av kollektiviseringen.
En annan bok nämner att trots att en nomenklatura göddes på ett sätt som stack i ögonen så var inriktningen alltid på att gynna arbetarklassen. Forskarna trodde de skulle hitta en annan dold verklighet när de studerade partiets interna dokumenten men fann att man uttryckte sig på samma sätt internt som i den officiella propagandan. De var således övertygade kommunister, övertygade om att syftet var att gynna arbetare och bönder.
Hur bra man lyckades med det kan ju diskuteras men syftet är inte oviktigt. Satt och chattade igår med en georgisk vän och hon sa så här:
”I, who fought against the USSR all my young years, now I see a lot of good sides in the Soviet Union. Free education, free medical care, cultural life, theatre, opera, amazing cinematography and veery educated people.”
Mina många resor till f d sovjetrepubliker har lärt mig en sak, vi hade en väldigt svart/vit bild av hur livet tedde sig där. Efter en mängd samtal har bilden fått färg. Men givetvis fanns det också stora skillnader mellan olika perioder. När man från 50-talet och framåt satsade mer på konsumtionsindustrin var tillvaron antagligen lättare att uthärda. Och jag tror att måste folk välja mellan fattigdom i en demokrati och relativt välstånd i en diktatur så väljer många det senare. I Sovjet/Ryssland-fallet hade man dessutom varit relativt opåverkade av renässansens individualism. Den ryska ortdoxa kyrkan var alltid mer kollektivistisk och likaså ekonomin, speciellt jordbruket, långt före revolutionen. Bolsjevismen var på det sättet mycket rysk, men många problem uppstod när man med tvång skulle applicera sitt ryska system på Öst- och Centraleuropa.