Jag har min mammas stora händer. De är liksom inte proportionerliga med resten av kroppen. Vem av oss som hade störst fick jag aldrig veta eftersom hon var skrockfull och vägrade att mäta händer. Men när hon dog sparade jag hennes väl använda skinnhandskar, för att få ha hennes doft nära ett tag till, och de passade mig som… ja, handen i handsken.
Jag skämdes för mina händer när jag var yngre och såg avundsjukt på andra kvinnors nätta fingrar, fint pyntade med nagellack och ringar. Mina äldre systrar som har ett alldeles speciellt vackert sätt att hålla fingrarna över munnen när de lyssnar i ett samtal. Jag visste aldrig var jag skulle ta vägen med mina labbar.
För några år sedan gick jag på salong och fick konstgjorda naglar i akryl. Vackert målade. Sedan sände Uppdrag granskning programmet om hur billiga nagelsalonger utnyttjar arbetskraft från Asien. Slaveri. Då slutade jag att gå.
Sedan fick jag jobb i äldreomsorgen och där är det kortklippta omålade naglar som gäller, för hygienens skull. Vigselringarna åker av i omklädningsrummet.
Har märkt att åldrandet kommer tidigt just för händerna. Huden skrynklar sig över knogar och handrygg. Ådrorna lyser igenom. Ändå blir jag bara mer och mer kompis med mina händer ju äldre jag blir. Mer ödmjuk inför allt de kunnat utföra och uppleva genom åren. Det finns så mycket liv och skaparkraft i våra händer. Kärlek.
Mina händer har tröstat barn, skapat hemtrevnad, skrivit oräkneliga texter, virkat filtar, gjort rent, känt älskarens kropp, lagat mat, klappat djur, hälsat på nya människor och smällt igen dörrar när ilskan behövt komma ut.
Tänker på barnens händer. Det första fasta greppet runt min tumme. Små händer som kladdar runt i en skål med gröt. Lite större händer som med ett hårt grepp om pennan formar de första bokstäverna. Sedan tonårshänder som skriver ofattbart snabbt på mobiltelefonen.
Älskar min mans händer som är både vackra och rejäla. Trygga. Mörka av nordafrikanskt påbrå och märkta av 25 års byggnadsarbete. Allt kunnande som sitter där. Tycker om att sitta bredvid i bilen när hans händer håller om ratten. Tycker om maten hans händer skapar i vårt kök.
Tänker att samhället skulle bli bättre om händernas arbete värderades lika högt som tankens. Och om allt kvinnor gör med sina händer värderades lika högt som det män gör med sina.
Jag höll i mammas hand mot slutet. Försökte få henne att komma tillbaka till mig en sista gång, till ett sista samtal. Men hon var långt borta, ensam i en okänd verklighet någonstans mellan liv och död. Allt vi hade kvar var den fysiska beröringen. Hennes hand i min.
Händer är viktiga! Det är också avgörande för att bedöma konstnärskvalitet. Jmf hur mästare (van Gogh t ex) skildrar händer och fingrar med mer ordinära penselförare! Det är ett av de större proven att måla händer till naturtrogenhet. Därmed också sagt att ingen behöver skämmas för sina händer. Ofta ger dom god inblick i en människas liv och vad hen sysslat med.
Något att reflektera över i dessa dagar när fötternas konster hyllas timmavis i alla våra medier!
Jenny T!
När jag som 17-åring inhandlat Marx & Engels i urval av Bo Gustafsson fastnade jag särskilt för en kort mening som Engels skrev i artikeln med den långa titeln, ”Arbetets andel i apans förvandling till människa”. Meningen var, ”Handen hade blivit fri” och sen följde en uppräkning vad denna fria hand kunde åstadkomma. I din artikel läser jag den spännande fortsättningen.
Tack.