Rubriken kan låta drastisk och oborstad. Men det är enda sättet att vrida politiken åt vänster, vilket är nödvändigt för att rädda välfärd, stoppa kriserna och krigen och värna klotets resurser. Jag ska förklara.
Igår lade jag ut ett inlägg som handlade om en socialdemokratisk oppositionsgrupp (där jag deltar), som just nu för inledande diskussioner på nätet. Jag har emellertid tagit bort det.
En av initiativtagarna reagerade nämligen och vädjade till mig att göra det. Ännu finns ingen som kan svara för vad gruppen står för. Mer tid för interna diskussioner krävs innan en samlande text med ställningstaganden i dagspolitikens centrala frågor kan presenteras offentligt. Det är säkerligen klokt.
Jag konstaterar idag att besöksfrekvensen gick i höjden igår, trots att bloggen varit ganska sovande i flera veckor. Det pekar mot att denna fråga har sprängkraft. Jag återkommer när gruppen formerat sig och beslutat att gå ut i offentligheten.
Visserligen är jag socialdemokrat, d v s betalar min medlemsavgift och deltar en del i min lokalförenings aktiviteter. Min största bedrift på senare tid var att driva igenom en motion i Uppsala arbetarekommun om att Sverige ska ta hem sina soldater från Afghanistan. Motionen fick stöd av Lena Sommestad, som skrev ett genomarbetat motionssvar från Uppsala AK-styrelse. Men, senare stoppades motionen av länets riksdagsmän på distriktskongressen, där det inte fanns någon som kunde tala för den. Jag var ju inte där. Så går det till. Ledningens grindvakter blir allt mer frekventa och aktiva ju högre upp i hierarkin man kommer. Och medlemmarna i gemen är relativt okunniga i Afghanistanfrågan. Ledningens (och mediernas) dimspridning fungerar.
Jag känner mig allt mer främmande i partiet nu när valet närmar sig och allt ska inriktas på att sprida ledningens fastslagna linje inför valet 2014. ”Nu måste vi visa enighet utåt och satsa allt på att göra Stefan Löfvén till statsminister, Alliansen måste bort!”.
Det här kan jag inte delta i. Den politik som nuvarande S-ledning för ut är i mina ögon i princip densamma som den borgerliga alliansens. Vad som behövs är inte en ny regering som i allt väsentligt för samma politik som alliansen.
Jag ser stora likheter med det som sker i USA. Trots att man valt en sympatisk och liberalt framtonande president fortsätter den destruktiva politiken utan minsta lilla avbrott. Finanskapitalet bestämmer politiken. Om Obama själv önskar föra en annan politik är ovidkommande. Det är den politik han för som ska kritiseras. Han avgår i alla fall inte, utan ställer sig i spetsen för hela skändligheten. Inte ens Guantanamo eller NSA:s massiva avlyssning av allas vår kommunikation kunde han stoppa.
Det är inte en sympatisk president (statsminister) som är det viktiga, det är en radikal vänster och massiva gatudemonstrationer till försvar för välfärden, skolan, pensionerna, krigen, it-avlyssningen … som skrämmer skiten ur ledningen. Som jättedemonstrationen 22 mars 2003 då folk gick man ur huse för att hindra USA:s anfall på Irak. Då tvingades i alla fall Göran Persson (dåvarande S-ledare) uttala sig mot det planerade anfallet.
Läs vad den amerikanske journalisten Chris Hedges säger om vad som felas i USA, varför Obama inte förmår vrida politiken ens en millimeter åt vänster. Se gärna hela serien (4 intervjuer) med Hedges, länkarna finns under filmklippet. Han förklarar en hel del av situationen i världen, USA och som sagt även indirekt i vårt land på ett mycket bra sätt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Chris Hedges, Obama, Socialdemokraterna, Stefan Lövén
