Klipp ut e-DN med ett brunfilter.
Ett nytt namn att lägga på minnet; Jesper Ahlin Marceta, född 1986. Han är en journalist, författare och filosof i karriären, samt liberal ledarskribent på Dagens Nyheter.
Idag, den 5 augusti, skrev han en ledare med rubriken ”Räkna med krig – annars räknar fienden ut dig”. Det är en skrämmande text. Den säger i korthet att alla nu måste lämna gamla föreställningar om att försöka undvika krig eller att försvara vårt land. Nu när vi kommer med i Nato gäller det få med alla på försvaret av samtliga Natomedlemmar var som helst i världen. En för alla, alla för en! Att försöka undvika krig är en nederlagslinje, som fienden tolkar som svaghet. Kriget är oundvikligt och vi ska alla vara beredda och stå enade mot fienden.
Han hänvisar till boken How to fight a war av ”forskaren och soldaten Mike Martin”. Denne menar att krig är kommunikation, eftersom ”det extrema våldets syfte är att förändra motståndarnas sätt att tänka. Att få dem att böja sig för din vilja – eller dö”.
Kära läsare, vilket dravel!
Det obehagliga är att just dessa idéer idag verkar styra alla Västsvärldens allt mer krigiska maktcentra. Ingen vågar se läget på slagfältet i Ukraina som det faktiskt är. Minsta avfall åt att Ryssland håller på att vinna kriget på marken betraktas närmast som förräderi.
Dessa maktcentra är på god väg att med hjälp av DN m fl att vinna det ideologiska kriget. Vi som tvivlar och piper lite i marginalen om vapenvila och förhandlingar är så till den grad marginaliserade att det nu blivit dags för ett rent ideologiskt försvar för kriget som den enda realistiska lösning på världens stora problem.
Boken How to fight a war […] ”tar vara på insikten att krig är en nödvändig del av mänskligheten som vi känner den. Hur ska vi förhålla oss till krig, givet att det är och kommer att förbli en brutal, ondskefull och sorglig – men framför allt en ofrånkomlig faktor?”
Och Jesper Ahlin Marceta (DN) svarar: genom att vinna det – till varje pris. Det gäller bara att få alla att förstå att för att överleva måste vi vara beredda på att offra våra liv – precis som alla hjältemodigt gör i Ukraina.
Jag frågar mig, vad är det för en värld vi är på väg in i? Börjar det inte likna scenerna som utspelade sig i Tyskland 1914 när alla stiliga och muntra unga män i patriotisk segeryra, med glimmande epåletter, ackompanjerade av kokett gråtande fästmöer och mödrar, under pukor och trumpeter marscherade iväg mot en säker död på västfronten.
Tron kan försätta berg säger man, men inte alltid. Vart tog FN-tanken om fred genom förhandlingar och samverkan vägen? Vad skiljer detta från drömmen om det tredje rikets Neuropa – är vi bara beredda att dö som martyrer kommer vi att segra?
Vidare påstås snusförnuftigt att, för att vinna krig måste makthavarna ha stöd hos den egna befolkningen, alltså att folket upplever kriget som deras och inte någon annans. Som om detta vore något nytt. Det här gäller dock inte alla krig, det gäller bara försvarskrig, inte proxykrig, rena anfallskrig eller krig med legoknektar. Det lärde vi oss efter franska revolutionen då demokratierna skapade sina värnpliktsarméer av vanligt folk i försvaret av nationen.
Att Nato skulle kunna mobilisera ”svenska folket” för krig i Asien, eller i Afrika mot ryssen och kinesen som ett slags ”försvar för våra värderingar” är kvalificerat nonsens. Det är helt enkelt livsfarliga tankar. Men vi håller nu på att tvingas tänka dem. Denna DN-ledare är ett led i detta omänskliga förförelseprojekt.
Tack för ditt inlägg. Jag läste också Jesper Ahlin Marcetas ledare i DN och häpnade. Hur kan man vara så blind för krigets lidanden att man skriver en sådan ledare? Är det inte fred man skall kämpa för!?! Artikeln är dessutom enkelspårig. Jesper Ahlin Marcetas frågar sig inte ens om det kommande kriget är värt att slåss för, vilket är anmärkningsvärt. I hans värld tycks Nato alltid stå på den ”rätta” sidan, något som ifrågasätts av allt fler. Sorglig läsning, och skrämmande!
Bäste Knut! Du skriver ”Kära läsare, vilket dravel.” Det är värre än dravel det är otäckt, mycket otäckt.
Jösses, vilken jordhög har dom grävt fram denna dårfink ur?
Kom ihåg den krigsgalna kärringen Madeleine Albright som sa att 500.000 döda Irakiska barn var ett pris värt att betala för att USA skulle kunna installera en lydregim i Irak. Så ser det ut att vinna, western style.
USA, EU och Nato tänker pumpa in vapen i Ukraina så länge det krävs för att besegra Ryssland. För att lyckas med det lär det förr eller senare krävas kärnvapen. Om Ryssland inte böjer sig för det utan svarar med samma mynt och Sverige då är med i Nato, vilket är sannolikt, så riskerar både Marceta och alla vi andra, orättvist nog, att förvandlas till atomer.
Jag trodde först att det var någon avancerad satir, lite ovanför min horisont och förståelse.
Efter att ha läst noggrant så, ja han vill på något sätt att vi bejakar kriget som måste komma.
Men varför?
Vad som behövs är i stället kvalificerad diplomati och spioner! Spioner eller med finare ord underrättelsefolk är det bästa för freden. Ett krig börjar alltid av ett misstag, ett missförstånd av styrkeförhållanden och sådant av åtminstone en sida men ofta nog från bägge.
Och varför är det oundvikligt? Nord och Sydamerika har ju i stort sett klarat sig utan krig sedan 1800-talet, varför? Afrika har haft rätt få mellanstatliga konflikter men desto mer av inbördes problem. Asien och Europa har haft krigen. Det måste ju finnas en orsak som kan lösas.
Mötet i Riyad gav tydligen inte så mycket, men hoppfullt är väl att det i vart fall finns en ambition att få någon lösning på ett till synes ändlöst krig. Fast en part saknades. Premiärminister Rabin, Israel fällde en gång något av ett bevingat uttalande: ”det är bara med sin fiende man kan mäkla fred”.
Hitler rustade Tyskland med samma mentalitet, han frossade i begreppet krig och Fatherland, krig skulle frigöra tyska folket som skulle läras älska krig och med stora bokstäver. Sådana tankar har genomkorsat historien med jämna mellanrum ända från Troja. Förspelet är propaganda om hemska fienden som står bakom hörnet och väntar på att utlösa förintelsen av dig och de dina.
Den här killen får komma till tals i en tidning som länge hjärntvättat sina läsare om fienden i öst som kommer att kasta sig över oss vilket år som helst. Svenska myndigheter har hakat på och gett ut diverse förkrigsinformation hur du ska bete dig när kriget kommer för det kommer inom kort.
Då måste du fråga vilka startar kriget och varför och var Jan Myrdal sporde att Europa kommer att åse ett nytt storkrig på grund av den aggressiva makten i Europas mitt som ser sig omsprungen av utvecklingen om den inte tar tillbaka initiativet och före dess förlust av sin HEGEMONI.
Ukraina-kriget påminner om nordamerikanska inbördeskriget. Precis som sydstaterna ville lösgöra sig ur Amerikas Förenta Stater, men vägrades göra det av Abraham Lincoln, så önskar Ukraina eller i alla fall de icke-ryska delarna av landet att frigöra sig från Ryssland och ansluta sig till EU och Nato.
Därav kriget. Nordstaterna invaderade sydstaterna, och fick pisk 1861 vid Bull Run, men i långa loppet och på grund av sjöblockader som försvagade sydstaternas ekonomi och därmed militära förmåga, så var konfederationens (sydstaternas) nederlag oundvikligt.
”Broder ställdes mot broder, föräldrar mot barn.” Se där en annan parallell. Många ryssar är gifta med ukrainare och vice-versa, och parallellen kan dras än längre. Inte minst i fråga om hur kriget påverkat svensk inrikespolitik.
Vi utsätts för ett enormt propagandatryck för att sympatisera med Nato och Stoltenberg och hata nästan allt ryskt. Typisk krigspropaganda och förberedelse för krig.
Nu är jag varken pro-Putin eller pro-Biden eller pro-Trump. Jag brukade gilla Boris Johnson, men hans roll i att sabotera ett fredsavtal Ryssland-Ukraina redan förra våren, får mig att resa ragg bara vid hans namns nämnande.
Min tidigare kärlek till allt engelskt har fått sig en törn, liksom min kärlek till USA och dess historia.
Känner mig nu som en kontinental europé i konflikt med pro-västliga politiker vilka går under beteckningen ”atlantister”. De senare har sina tentakler även i svenska media och i vår riksdag.
Det tidigare pro-svenska SD bytte kvickt fot i Nato-frågan, enligt Jomshof för att inte stöta bort potentiella moderatväljare. Källa: en ovanligt öppenhjärtig intervju med Kent Ekeroth.
De flesta moderat- och SD-väljare är helsålda på den pro-amerikanska versionen av kriget och hur bra Nato är i sitt korståg för ”mänskliga rättigheter”. Den som ställer frågan hur långt man bör gå för att bestraffa Ryssland avfärdas som putin-kramare.
Oro för ett öppet krig mellan de två kärnvapenmakterna Ryssland och USA viftas bort eller bemöts inte. Tydligen är det outtalade svaret att vi måste gå till randen av ett kärnvapenkrig för att skydda oss mot en rysk ockupation. Är alla med på det tåget?