Victor Hugo och den besjälade katedralen

Slutscenen är magnifik. Den kan betecknas som filmisk i detta ords alla bemärkelser:

Året är 1492, månaden juli, veckodagen uppkallad efter dunderguden Tor, och hela Paris håller på att sakta vakna till liv. De sista stjärnorna har redan slocknat. Floden Seine blänker som ett nybonat golv, och blicken förlorar sig i ett solupplyst fjärran. Men idyllen är skenbar. Från Notre-Dames högsta torn stirrar två gestalter med sinnena på helspänn ned mot torget framför kyrkan. De tvingas bevittna den vackra Esmeraldas tröstlösa dödskamp. Repet har snurrats varv efter varv runt flickans hals, en häftig spark riktas mot stegen, och plötsligt dinglar hennes kropp tre-fyra meter ovan marken.

Djäknen Claude, en av de två uppe i kyrkans torn, svarar med otyglade skrattattacker; hans ansikte är blekt som lärft, och ögonen glimmar olycksbådande. Stackars Quasimodo, det andra vittnet, reagerar i stället med ursinne. Han kastar sig över djäknen och vräker ned honom i avgrunden, ett fall på drygt sextio meter. Quasimodos ögon fylls av tårar: ”Allt som jag har älskat…”.

När Victor Hugo (1802 – 85) skrev Notre Dame de Paris – eller Ringaren i Notre-Dame, som den heter på svenska – var han bara 28 år men redan ett föd- och författargeni av stora mått.

Berättelsen om den vanföre puckelryggen Quasimodo, den enorma katedralens oförvägne ringare, är en litterär klassiker. Här finns romantik och realism i övermått, och på köpet får man lära sig åtskilligt om boktryckarkonsten, medeltidens Frankrike, arkitekturens historia o s v.

Men det som verkligen fascinerar är något annat: det intima samspelet mellan den döve krymplingen och själva kyrkobyggnaden. Det är Quasimodos förtjänst att Notre-Dame framstår som drottningen – ja, som damen – bland all världens klerikala schackpjäser; det är den arme ringaren som visar sig vara det mäktiga gudshusets hjärta, hjärna och själ. Utan Quasimodo är Notre-Dame bara ett tomt skal.

På liknande sätt bildar domen utgångspunkt för Quasimodos ensliga tillvaro. Han är ett med sin kyrka och har länge så varit. För honom är den praktfulla byggnaden, skriver Hugo, ”ägget, nästet, hemmet, fosterjorden och rentav hela världen”. Förhållandet mellan ringaren och hans katedral är symbiotiskt: Quasimodo bär Notre-Dame på sina starka axlar, och de bägge har av tvång och nödvändighet till slut vuxit samman.

Som författare tillhörde Victor Hugo de särdeles produktiva. Han skrev oavbrutet i närmare 70 år och blev 1862 var fransmans egendom med romanen Les Misérables (Samhällets olycksbarn), en position som han stärkte med Les Travailleurs de la mer (Havets arbetare) precis fyra år senare. Hugo var även verskonstnär. Ingen av kvinna född sägs ha frambringat så mycket stämningsmättad poesi som denne ”generalens son”.

Les Misérables är än i dag en av de mest lästa romanerna i Frankrike. Det brukar oftast förklaras med dess brokiga persongalleri och uttryckligt samhälleliga tendenser. Själv betonar jag hellre den andlösa spänningen och skildringens sociala patos, som har större räckvidd än de föregivna tendenserna. I ett senare skede kom för övrigt Graham Greene med sin Tredje man att vistas i samma kloakmiljöer som Hugos olycksbarn.

Men det är sannerligen inte Harry Lime, som jagas i 1832 års kolerasmittade Paris; det är en viss Jean Valjean. Denne Jean V har ett mångårigt förflutet som fånge vid galärerna men representerar likafullt det goda; han är både välviljan och hjälpsamheten personifierad. Men polisprefekten Javert anser sig veta bättre. Den nattliga hetsjakten i prång, portar och passager under Paris många broar kulminerar via otaliga bak- och sidogator i stadens oändliga kloaksystem, men upplösningen blir en annan än hos Greene.

”Les Misérables är inte en människas verk”, intygade vännen och författarkollegan Théophile Gautier. ”Boken är skapad av ett element.”

Även den tre år äldre Honoré de Balzac ingick i Hugos intimare vänkrets. Det är en omständighet som har avsatt djupa spår såväl på de litteraturhistoriska som litteraturpolitiska fälten.

På hösten 1850 dog Balzac, och Hugo talade vid hans grav – bland annat om Den mänskliga komedin: ”Honom själv ovetande, ville han så eller ej, medgav han det eller inte, författaren till detta gränslösa och oöverträffade arbete tillhör de revolutionära skribenternas starka ras.”

Ett par år senare gjorde Hugo en ny Balzac-framstöt med likartat innehåll: ”Denne store man hade en demokrats hjärta och hjärna. Han var monarkist enbart i sin fantasi. När som helst skulle han ha slutit upp bakom demokratins stolta principer.”

Den här sortens ärebetygelser har, tillsammans med snarlika utlåtanden av Hugo, lett till en förvriden uppfattning om Balzacs litterära och politiska intentioner. Man har kallat Balzac ”revolutionär mot sin vilja”; man har stämplat Den mänskliga komedins upphovsman som ”ideologiskt kluven”; man har till och med registrerat honom som medlem i politiska grupper, som han aldrig tillhörde eller över huvud taget sympatiserade med ens ett ögonblick. I själva verket stod Balzac med hela sitt jag på högadelns, bördsaristokratins och kungamaktens sida. Ändå – eller kanske just därför… – var han bländande som författare. Dock spanar man förgäves efter politisk radikalism i hans texter.

Klichéerna vid Balzacs grav var antagligen taktiskt betingade: för Hugo gällde det att med alla till buds stående medel ”erövra” den store avlidne. Det kom att få djupgående konsekvenser. Litteratörer och filosofer som Jules Vallès, Friedrich Engels, ungraren Georg Lukács och, i Sverige, Gunnar Gunnarsson tog Hugos påståenden för äkta vara och bidrog därmed till att synen på Balzac som ”revolutionär mot sin vilja” befästes.

Victor Hugos kärleksliv har varit föremål för åtskilliga lärda avhandlingar. Vid bara tjugo års ålder gifte han sig med sitt hjärtas dam, fick därefter fem barn i obruten följd och levde i åratal anmärkningsvärt monogamt, inte minst om vi beaktar hans nationella tillhörighet. Men den 16 februari 1833 korsades hans väg av aktrisen Juliette Drouet, och i samma nu började förändringens vindar att tjuta. Under de kommande femtio åren vek Juliette aldrig en tum från Hugos sida. Det oaktat blev älskarinnorna med tiden allt fler och kunde slutligen formera sig plutonsvis.

Inom politiken gjorde Hugo bestående insatser. Gradvis förbleknade hans ungdoms konservatism och trängdes åt sidan av ett väsentligt mera liberalt tankegods med humanistiskt/demokratiska förtecken och en nyans rött. Avgrundens folk var inte bara Jack Londons utan väl så mycket Hugos. På sin ålders höst blev han en mänsklighetens välgörare och hela den franska nationens samvete.

Men den politiska aktivismen hade självfallet sitt pris. När Hugo dömde ut Louis Napoleons statskupp i december 1851 riskerade han liv och lem. Han tvingades skudda stoftet av sina fötter och fly fältet – i första vändan till Belgien och senare till de två kanalöarna Jersey och Guernsey. Där slog han sig ned bland trikåfabriker och smutsgula nötkreatur tillsammans med sin lagvigda hustru och den allestädes närvarande Juliette D. I närmare tjugo år vistades han på de vindpinade öarna, där han arbetade som en besatt. Inte förrän i oktober -70 äntrade han Pariståget från Bryssel och vände åter till hemlandet. Han mottogs i triumf.

”Jag skänker 40 000 francs åt de fattiga”, skrev Victor Hugo i sitt testamente. ”Till kyrkogården vill jag bli förd i fattigvagn”, hette det sedan i nästa paragraf.

”Je vois de la lumière noire” kom att bli hans sista ord på dödsbädden: ”Jag urskiljer svart ljus.” Ca två miljoner landsmän följde honom till den sista vilan i maj 1885.