Victoria Nulands ukrainska odyssé

I DECEMBER 2014 tillträdde en amerikansk medborgare – Ann Jaresko – posten som Ukrainas finansminister. Hemma i USA arbetade hon som riskkapitalist samt på utrikesdepartementet i Washington. Hon arbetade också som avdelningschef på USA:s ambassad i Kiev 1992–95 med
uppgift att uppgradera de ekonomiska förbindelserna med Ukraina.

Jaresko var av ukrainsk härkomst men fick sitt ukrainska medborgarskap av dåvarande presidenten Poroshenko bara några dagar innan hon blev finansminister. Poroshenko utnämnde samtidigt litauern Aivaras Abromanicius till ukrainsk medborgare och till ekonomiminister och georgiern Alexander Kvitashvili till ukrainsk medborgare och (samma dag) hälsominister.

Är det en slump att dessa utländska ultrahögerpolitiker hamnade i Ukrainas regering? Knappast. Det finns en hand bakom – president Obamas vice utrikesminister Victoria Nuland. Till hennes ”meritlista” kan läggas ännu en politiker – utnämningen av ny premiärminister – och han var faktisk ukrainare på riktigt – Arsenij Jatsenjuk – ”Yats”. Hans utnämning föregicks av ett numera läckt och offentliggjort telefonsamtal mellan Nuland och USA:s Kiev-ambassadör Geoffrey Pyatt. Samtalet, som väckte stor uppmärksamhet visar hur pass djupt och ogenerat USA blandade sig i den ukrainska inrikespolitiken. Samtalet avslöjar hur de båda diskuterade valet av ny premiärminister och hur de försökte få igenom Nulands nära vän ”Yats” och vilka som de inte tyckte passade. De uttalar sig också kritiskt om EU:s linje, vilket gjorde Angela Merkel upprörd. EU förespråkade dialog, förhandlingar, begrepp som inte verkar ha tilltalat Nuland.

Det fanns dock ett problem för de amerikanska planerna – landets president Janukovich måste först störtas. Han hade nyligen blivit vald, i ett val som godkänts av OSSE (Organisationeen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Men hur störtar man en president?

En krypskytt skjuter 20 februari 2014 på en demonstration i Kiev. En polis och flera demonstranter dödas. Skotten kommer från ett hus som kontrolleras av yttersta högern. Troligen är det nynazister
(men säger man nynazister så kryper Putinkrameriet fram igen). Det har spekulerats om skotten initierats från den amerikanska ambassaden. Men svårt att bevisa. Motståndare till presidenten Janukovitch strömmar ut på gatorna. Nuland ser nu sin chans. Tillsammans med de amerikanske ambassadören går de ut på Kievs gator och delar ut kakor.

Den just störtade Janukovitch, som var en mycket korrupt politiker men trots allt demokratiskt vald, flyr med sina medarbetare för sina liv till Ryssland. Eftersom Janukovitch var ryssvänlig beskrevs störtandet av honom i väst genast som ”en seger för demokratin”.

Kunde inte Nuland föreslagit nyval i stället? Nej, nyval passar sig inte i länder med osäker utgång. Det är för riskabelt. Nuland hade erfarenhet i hur man störtar och manipulerar regimer. Hon var med redan under Irakinvasionen. 2003–2005 var hon vicepresidenten Dick Cheneys rådgivare.

Medan EU under åren 2013–2015 tröttnade på det djupt korrumperade Ukraina var just korruptionen – liksom på så många andra håll i världen – USA:s chans att muta sig fram och skaffa inflytande i landet. Nuland var dock inte sen med att hävda att korruptionen var ett stort problem och att de korrupta borde sitta i fängelse. Men Cheneys och Nulands arbete tidigare i Irak var ju knappast avsett att bekämpa
korruptionen. Irakkrigets resultat blev ju att landet tillsammans med Afghanistan förvandlades till världens två mest korrupta stater. De ovan nämnda politiker som under Nulands ledning sattes in i landets ledning 2014 var just de korrupta politiker och oligarker som USA kunde ha hjälp med det egentliga syftet med intrigmakandet i Ukraina – att störta regimen i Ryssland.

Nulands och USA:s agerande i Ukraina 2014–15 kan synas ogenerat men det är knappast förvånande att det inte väcker någon större uppmärksamhet. Medierna (i väst) vet sina roller. Inte ens det faktum att Jatsenjuks nya regering, som innehöll sex medarbetare från Svoboda väckte någon uppmärksamhet. Svoboda var det antisemitiska partiet med rötter i den rörelse som under andra världskriget samarbetade med Nazityskland.

Finns det just i dessa tider – när Ukraina tappert kämpar mot rysk aggression – skäl att föra fram fakta om vad som hände för 7–8 år sedan, fakta om hur regimförändringen i Ukraina gick till, ställa frågor som har direkt bäring på Rysslands anfall mot Ukraina? Är det rätta tillfället? Man riskerar att malas i
Putinkramarkvarnen. Och ännu riskablare, ännu ”Putinvänligare”, är det att hävda att Nulands syfte var just att framkalla ett krig mellan Ukraina och Ryssland, ett krig som skulle leda till Putins och den ryska regimens fall och därmed äntligen ge fritt spelrum för amerikanska affärsintressen att få tillgång till Rysslands oändliga naturresurser? Vågar man påstå att USA idag i hemlighet bejakar och är mycket nöjda med kriget?

Men det är inte första gången. Tillvägagångssättet har USA använt många gånger förut. Man kan gå tillbaka till Kuwaitkriget, ett krig som USA nästan längtade efter och som Irak lurades in i. I ett beryktat samtal mellan USA:s dåvarande Irak-ambassadör April Glaspie och Saddam Hussein uttrycker sig Glaspie mycket vagt och säger att en irakisk invasion i Kuwait är ”inget som angår USA”. Saddam fick av det uppfattningen att USA inte skulle vidta några åtgärder. Varpå USA attackerade Irak med våldsam kraft och inledde 13 års benhårda sanktioner, som i sin tur efterträddes av Bushs och de neokonservativas invasion 2003. (Sammanlagt tre miljoner döda åren 1990–2011.) Glaspie och Nuland är typiska exempel på hur USA använder sina diplomater för att utöka den amerikanska intressesfären.

Är det inte mediernas skyldighet att ge hela bilden, hela sammanhanget?

Nuland kan själv sägs tillhöra de neokonservativa som startade Irakkriget. Hennes man Robert Kagan grundade 1998 de neokonservativas Projekt for the New American Century, vars syfte liksom i Ukraina var regimförändringar i Mellanöstern. Man lyckades störta Saddam och Baath-partiet 2004 men sedan gick inte historien Bushs och de neokonservativas väg. Tvärtom.

Hur gick det då för Nulands blomstrande nya Ukraina med nyliberala reformer som skulle bana väg för amerikanska affärsintressen? Svaret: Arbetslöshet. Stagnation. Korruption. Ja, nu var huvudsaken för intresset för Ukraina inte Ukraina utan Ryssland. Det är i stället den eftertraktade regimförändringen. Och den kommer. Den ordnar Putin själv. USA behöver inte sända trupper. Det räcker med diplomater. Ukrainarna kommer med säkerhet att besegra Ryssland och Putin faller. Allt enligt Nulands och den amerikanska kongressens planer.

Ukraina var som sagt inte det första exemplet på Victoria Nulands omstörtande verksamhet som amerikansk diplomat. (Se faktaruta). Nuland är ganska okänd hos oss men i USA en diplomatisk stjärna. När Nuland 2021 åter skulle utnämnas till toppost på UD (minister för Europafrågor) – den tredje högsta
posten inom UD – denna gång av president Biden, protesterade amerikanska fredsgrupper, som betraktade henne som ”farlig och inkompetent” och som under 30 års tid anstiftat interventioner, statskupper, proxykrig och ockupationer.

Är det verkligen lämpligt att ta fram dessa fakta kring USA:s oblyga inblandning i Ukraina? Det viktiga är väl nu att de kämpande ukrainarna får moraliskt och militärt stöd? Absolut! Det är lika viktigt som att avslöja de krafter som verkar för att krig ska bli av.

Länge leve ett fritt Ukraina!