Vid den årliga konferensen i Liverpool står Jeremy Corbyn och Storbritanniens största politiska parti starka, sida vid sida – med Palestina

LIVERPOOL, ENGLAND Labourpartiets konferens 2018, som hölls i Liverpool den 23-26 september, kommer att bli ihågkommen som vändpunkten för Storbritanniens förhållande till frågan om Palestina. Storbritannien, som med rätta har anklagats för sin roll i främjandet av det sionistiska övertagandet av Palestina, verkar nu vara beredda att rätta till detta. I sitt sista tal, på konferensens sista dag och efter många diskussioner och omröstningar rörande Palestinafrågan, gjorde Labourledaren Jeremy Corbyn klart att en regering ledd av honom skulle hålla Israel ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna, dödandet av obeväpnade demonstranter och frihetsberövandet av barn. Labour var också tydliga med att de är redo att se över försäljningen av brittiska vapen till Israel. Allt detta kunde uppnås trots att en sektion inom Labourpartiet har strävat efter att undergräva Jeremy Corbyns ledarskap.

Liverpool
Liverpool – en stad med en stolt historia som en bastion för socialism, arbetarnas rättigheter och fackföreningar – verkar vara ett naturligt val för Storbritanniens Labourparti för att hålla sin årliga konferens, särskilt med tanke på den nya våg av socialistisk energi som partiet fått genom Jeremy Corbyn. Liverpool som förmodligen är mest känt som Beatles hemstad, är också en av Englands mest pluralistiska och politiskt engagerade städer. Att Liverpool var en historiskt viktig hamnstad betyder också att dess historia är förknippad med slavhandel. I augusti 2007 öppnade staden det Internationella Slavmuseet (International Slave Museum) för att inte glömma bort den roll som staden spelade i detta fasansfulla internationella brott mot mänskligheten.

Pluralismen i Liverpool är unik bland europeiska städer. Staden är hemvist för den äldsta afrikanska kolonin i Storbritannien och den äldsta kinesiska kolonin i hela Europa. Efter hungersnöden på Irland mellan åren 1845 och 1852 migrerade över två miljoner irländare till staden under ett årtionde. Smeknamnet ”scouser” för människor från Liverpool kommer från ett gammalt irländskt ord för ”gryta”. Liverpool är hemvisten för Englands första moské grundad 1889, och synagogan på Princess Road är en av Englands äldsta och vackraste judiska synagogor.

Under åren med Margaret Thatcher gjorde sig premiärministern känd för att ha beställt en ”planerad nedgång” (managed decline) i syfte att rasera Liverpool, vilket hon lyckades göra. Det var inte förrän år 2000 som ett bidrag på 1 miljard pund från EU hjälpte staden att återuppbygga och återhämta sig och idag är det en vacker och välmående stad. EU bidrog också till att finansiera reningen av floden Mersey, som vid en tid var en av de mest förorenade floderna i Europa. Till följd av reningen av kloakerna, som kostade 8 miljarder pund, är floden idag en av de renaste.

Striden inom Labourpartiet
Så snart konferensen började stod det klart: Palestina skulle ta betydande plats i diskussionerna och resolutionerna. Det stod också klart att det finns en sektion inom Storbritanniens Labourparti som är djupt sionistisk och som motsätter sig Corbyn och som arbetar inom partiet för att undergräva hans ställning. Faktum är att sionistiska grupper fabricerade anklagelser om antisemitism och förintelseförnekande mot Corbyn.

Jag träffade bland annat Ben Bradshaw, parlamentsledamot från Exeter, vars meriter inkluderar stöd för kriget mot Irak och att motsätta sig Jeremy Corbyn som ledare. Bradshaw sa till mig att BDS var för extremt och att vi inte kan jämföra Israel med Sydafrikas apartheid och att ”du kan inte tvinga Israel till att bilda en enda stat med en arabisk majoritet”. Han fortsatte med att insistera att ”det kommer aldrig att hända”.

Eftersom han har haft fel rörande två stora frågor tidigare, är det inte förvånande att Bradshaw har fel igen. Det är Israel som har tvingat sig på Palestina och bildat en enda stat och förklarat den vara exklusiv, inte tvärtom. En arabisk majoritet var oundviklig eftersom palestinier älskar stora familjer och föder fler barn än israeliska judar. När jag frågade honom vilket av de tre kraven som BDS-rörelsen framfört, som han inte instämde i – rätten att återvända, att avsluta ockupationen från 1967 eller frågan om lika rättigheter – så erkände han att han instämde med dem alla. ”Men” sade han, ”BDS är för extremistisk och obalanserad eftersom den inte garanterar Israels säkerhet.”

En historisk omröstning
Den 25 september skedde en historisk omröstning om Palestina. Spänningen i hallen var enorm och man var tvungen att påminna sig om att detta inte var en sammankomst för en solidaritetsgrupp för Palestina utan konferensen var för Storbritanniens Labourparti, som idag är det största politiska partiet i Västeuropa.

Stödet för Palestina var uppenbart genom de tusentals palestinska flaggor som hölls upp bland både medlemmar, gäster och delegater. Den motion det röstades om och som drevs igenom på konferensen är oöverträffad i fördömandet av Israel och lyder som följer:

Konferensen fördömer
Det aggressiva försöket att skriva om historien och radera ut offren för kriget 1948, de som utvisades eller flydde från sina hem i Palestina.

Konferensen stödjer
Att utveckla solidariteten med palestinska flyktingar, särskilt unga flyktingar, och [utforska] utveckla förbindelser med UNRWA:s skolor, dess utbildningscenter och dess personal som tjänstgör över hela Mellanöstern.

Konferensen uppmanar
Att den brittiska regeringen ska höja det årliga bidraget till UNRWA vilket skulle ge de palestinska flyktingarna nödvändig trygghet och stabilitet samt att uppmuntra andra medlemsstater att göra detsamma.

Konferensen beslutar
Att kräva en oberoende internationell utredning om Israels användning av våld mot palestinska demonstranter.
Att frysa regeringens vapenförsäljning till Israel.
Att kräva ett omedelbart och ovillkorligt slut på den olagliga blockaden och avspärrningen av Gaza.

Två svaga punkter
Partiet och dess ledare förnyade sitt åtagande att arbeta för två saker som på ytan kan se ut som stöd för den palestinska saken men i praktiken är kontraproduktiva. Det första åtagandet är att arbeta för en tvåstatslösningen – med andra ord en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza. Det andra är att erkänna staten Palestina.

Tvåstatslösningen är en sionistisk idé som har gjort det möjligt för Israel att främja sin politik, samtidigt som man beskyller palestinierna för att avvisa en fredlig lösning. Historien visar att det, i motsats till vad människor tror, var Israel som konsekvent avvisade den kompromiss som skulle ha lett till en uppdelning av Palestina i två stater. FN:s resolution 181 daterad 29 november 1947 föreslog en delning av Palestina i två stater och den var ytterst gynnsam för det sionistiska samhället i Palestina. Men strax efter att resolutionen hade antagits, startade den sionistiska milisen i Palestina sin kampanj av etnisk rensning och förstörelse, en kampanj som varade i över ett år och nu kallas ”Al Nakba” eller Katastrofen.

1967 uppstod ytterligare en möjlighet att genomföra en tvåstatslösning, den här gången med villkor som var än mer gynnsamma för Israel. Återigen reagerade Israel med en massiv kampanj av tvångsförflyttningar, förstörelse av palestinska städer och byar på Västbanken och återuppbyggande av städer och samhällen uteslutande för judar och därigenom förstörde de alla chanser för bildandet av en palestinsk stat. Det verkar som att dessa tillkännagivanden som stöder denna så kallade lösning är det slag av fraser som upprepas till sionisterna för att inte ”gå för långt” så att säga, och kräva lika rättigheter för alla människor som bor i det som en gång var brittiska Palestinamandatet.

Att erkänna en palestinsk stat är också en form av tomt prat eftersom man erkänner en stat som inte existerar. Detta skapar en illusion av att allt Palestina behöver är att bli erkänt som stat, snarare än ett erkännande av att hela Palestina är ockuperat och att dess folk lever under en våldsam och förtryckande regim och att BDS – Bojkott, Divestering och Sanktioner – behövs för att situationen ska förändras.

Haredi-församlingen står upp
Under konferensen erfor jag ett sällsynt och mycket fruktsamt samarbete med Storbritanniens Haredi-församling, eller den ultraortodoxa judiska församlingen. I ett uttalande som publicerades före konferensen skrev Shraga Stern, londonbo och medlem av Haredi-församlingen:

”Vi tror att anklagelserna om antisemitism och häxjakten mot Jeremy Corbyn följer den sionistiska agendan och alla spår leder oss i den riktningen. Anklagelserna främjas av [The] Board of Deputies [of British Jews] och av JLC [Jewish Leadership Councel], som är välkända proisraeliska grupper – och anklagelserna är illvilliga och orättvisa.”

Ledarna för denna församling trädde fram för att stå upp mot dessa falska anklagelser om antisemitism i Storbritannien i allmänhet, liksom inom Labourpartiet. Haredi-församlingarna, som utgör över 20 procent av de 265.000 judar som bor i Storbritannien levererade ett tydligt budskap som avvisade alla påståenden om att det judiska folket i Storbritannien fruktar för sina liv. De sa också att oavsett olika individers politiska inriktning så står det klart att Jeremy Corbyn alltid varit en vän av de brittiska judarna och på intet sätt är det minsta rasistisk eller antisemitisk och att
det judiska folket lever väl och de är inte rädda för antisemitism.

Jag hade förmånen att få dela scen med rabbin Ahron Cohen, som kom från Manchester för att vara med på konferensens sista dag, samt med rabbin Beck, som kom från London för att visa sitt stöd. Som svar på en fråga om Israels rätt att existera svarade rabbin Cohen, ”Vad har Israel där att göra, för det första?” Sedan fortsatte han att diskutera de problem som uppstod i de ursprungliga samhällena i Palestina, både arabiska och judiska, som resultat av den sionistiska ockupationen av Palestina och skapandet av staten Israel. Rabbin Beck uttryckte det på ett annat sätt,

”Jag har bott i Storbritannien i över 30 år och jag har aldrig sett en brittisk soldat. I Israel ser alla barn beväpnade soldater hela tiden. Hur kan någon påstå att livet i Israel skulle vara bättre och säkrare för judar än vad det är i Storbritannien?”

Närvaron av Haredi-församlingen, liksom deras orubbliga stöd, var oerhört uppmuntrande för Corbyn och för dem i partiet som vet att anklagelserna om antisemitism är falska. Det var också ett stort steg för rabbinerna i denna församling – de gjorde stora ansträngningarna för att delta i konferensen, trots att den hölls under en judisk högtid. Det var ett sant nöje att stå utanför konferenshallen denna soliga dag i Liverpool tillsammans med dessa förträffliga människor och erfara det enorma stöd vi fick från konferensdeltagarna när de lämnade hallen.

Trots bristerna, måste man erkänna att konferensen var ett enormt framsteg för att åstadkomma rättvisa i Palestina. Dessutom är Jeremy Corbyn, som har attackerats av sionistiska och neoliberala grupper som arbetar tillsammans, lika ovillig att ge efter som någonsin. Faktum är att man kan hävda att Storbritannien snart kan ha en premiärminister som är en anständig och ärlig man, en sann socialist som också bryr sig mycket om Palestina.

…
Översatt av: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln >>