Vijay Prashad: Tre former av ondska

”Odyssey of a People” av Ismail Shammout, Palestina 1980. (Via Tricontinental och Consortium News.)

---

Ockupation, apartheid och folkmord är inte antisemitiska slagord utan helt korrekta beskrivningar av det lidande som Israel åsamkar palestinierna. Det skriver den indiske historikern, journalisten och redaktören Vijay Prashad. Översättning av Henrik Linde.

I ett kapitel av Frantz Fanons bok Black Skin, White Masks från 1952 (Svart hud, Vita masker i svensk översättning hos Daidalos 1997) med rubriken ”The fact of blackness” skriver Fanon om den förtvivlan som rasism skapar, den enorma ångesten av att leva i en värld som har bestämt att vissa folk helt enkelt inte är mänskliga eller inte tillräckligt mänskliga.

Dessa folks liv, barn till en lägre gud, är tilldelade ett mindre värde än de mäktiga och besuttnas. En internationell uppdelning av mänskligheten river världen i bitar, kastar massor av människor in i ångestens och glömskans eld.

Vad som händer i Rafah, Gazas sydligaste stad, är hemskt. Sedan oktober 2023 har Israel beordrat 2,3 miljoner palestinier i Gaza att flytta söderut medan de israeliska väpnade styrkorna stadigt har flyttat sina sikten över Wadi Gazas våtmarker ned till kanten av Rafah. Kilometer efter kilometer flyttas den så kallade säkra zonen söderut medan den israeliska militären avancerar.

I december hävdade den israeliska regeringen, med stor grymhet, att al-Mawasis tältstad – väster om Rafah längs kusten av Medelhavet – var det nya utsedda säkra området.

Knappt 6,5 kvadratkilometer – hälften så stort som Heathrow flygplats – var den förment säkra zonen inom al-Mawasi på intet sätt i närheten av att vara tillräckligt stor för att härbärgera de mer än en miljon palestinier som fanns i Rafah.

Inte bara var det absurt av Israel att säga att al-Masawi skulle vara en tillflykt, utan – enligt krigets lagar – så måste alla parter vara överens om en säker zon.

”Hur kan en zon vara säker inom ett krigsområde om den bara har ensidigt bestämts av den ena parten i konflikten?” frågade Philippe Lazzarini, generalkommissarie för FN:s byrå för palestinska flyktingar (UNRWA). ”Den kan bara främja den falska känslan av att vara säker.” Dessutom har Israel vid flera tillfällen bombat al-Mawasi, det område som de säger är säkert.

Den 20:e februari bombade Israel ett skyddsrum använt av Läkare utan gränser/Médecins Sans Frontières varvid två familjemedlemmar till organisationens personal dödades.

Den 13:e maj dödades en medlem av FN-personalen efter att Israels armé öppnade eld mot ett FN-fordon, en av de mer än 200 ur FN-personalen som dödats i Gaza förutom de målinriktade morden på hjälparbetare.

(Den 26:e maj dödade ett israeliskt luftangrepp i Rafah minst 45 civila, vilket Israels premiärminister nu försöker hävda var ett ”tragiskt misstag”. Attacken, som brände främst kvinnor och barn levande, ägde rum två dagar efter att International Court of Justice gett Israel order om att stoppa sina attacker i Rafah).

Israel har inte bara börjat bomba Rafah men man sände också hastigt in stridsvagnar för att beslagta den enda gränspassagen genom vilken hjälp hade sipprat in med få lastbilar den dag när de var tillåtna att passera. Efter att Israel har tagit kontroll över gränsen har de helt förhindrat hjälp att komma in till Gaza.

Att svälta palestinierna har länge varit Israels politik vilket givetvis är ett krigsbrott. Att helt hindra hjälp från att komma in i Gaza är en del av den internationella uppdelningen av mänskligheten som har definierat inte bara detta folkmord. Men också ockupationen av palestinskt land i Östra Jerusalem, Gaza och Västbanken sedan år 1967 och systemet av apartheid inom de gränser definierade av Israel som följde på 1948 års Nakba eller ”katastrofen”.

Tre ord i detta stycke är i grunden ifrågasatta av Israel. Apartheid, ockupation och folkmord. Israel och dess allierade i det globala nord vill hävda att användningen av dessa ord för att beskriva Israels politik, sionismen, eller förtrycket av palestinierna är liktydigt med antisemitism.

Men som FN och otaliga respekterade grupper för mänskliga rättigheter noterar, så är detta lagliga beskrivningar av verkligheten på marken och inte moraliska bedömningar som görs antingen i hast eller utifrån antisemitism. En kort beskrivning av dessa tre begrepp är nödvändig för att motsäga denna förnekelse.

Apartheid. Den israeliska regeringen behandlar den palestinska befolkningen innanför de gränser som definierades år 1948 (21 procent) som andra klassens medborgare. Det finns minst 65 israeliska lagar som diskriminerar palestinska medborgare i Israel. En av dem, antagen år 2018, förklarar att landet är en ”nationell stat för det judiska folket”.

Som den israeliske filosofen Omri Boehm skrev så har den israeliska regeringen genom denna nya lag ”formellt godkänt” användningen av ”apartheid-metoder innanför Israels erkända gränser”. Förenta nationerna och Human Rights Watch har båda sagt att Israels behandling av palestinierna faller under definitionen av apartheid. Användningen av denna term är helt saklig.

Ockupation. År 1967 ockuperade Israel de tre palestinska territorierna i östra Jerusalem, Gaza och Västbanken. Från 1967 till 1999 refererade man till dessa tre områden som delar av de ockuperade arabiska territorierna (vilka vid olika tillfällen också inkluderade Egyptens halvö Sinai, Syriens Golanhöjder och södra Libanon).

Efter 1999 har de kallats Occupied Palestinian Territory (OPT). I FN-dokument och vid International Court of Justice refererar man till Israel som en ”ockupationsmakt” vilket är en benämning som kräver vissa skyldigheter av Israel mot dem de ockuperar.

Trots att överenskommelsen i Oslo skapade Palestinska myndigheten förblir Israel ockupationsmakten i OPT. En beteckning som inte har reviderats.

En ockupation är identisk med kolonialt styre. Det är när en främmande makt dominerar ett folk i sitt hemland och förnekar dem suveränitet och rättigheter. Trots Israels militära tillbakadragande från Gaza år 2005 (vilket inkluderade demontering av 21 illegala bosättningar) fortsatte Israel att ockupera Gaza genom att bygga ett yttre stängsel runt Gazaremsan och genom att stänga av Gazas vatten i Medelhavet.

Annekteringen av delar av Östra Jerusalem och Västbanken liksom punktvisa bombningar av Gaza är kränkningar av Israels skyldigheter som ockupationsmakt.

En ockupation framtvingar ett strukturellt våldsförhållande till den ockuperade. Det är därför som internationella lagar erkänner den som är ockuperad rätten till motstånd.

År 1965, mitt i Guinea-Bissaus kamp mot den portugisiska kolonialismen så godkände FN:s Generalförsamling resolution 2105, ”Genomförandet av Deklarationen om beviljandet av oberoende för koloniala länder och folk”. Paragraf 10 av denna resolution förtjänar att läsas noggrant:

”FN:s Generalförsamling … erkänner legitimiteten för kampen hos folk under kolonialt styre att utöva sin rätt till självbestämmande och oberoende och inbjuder alla stater att ge materiellt och moraliskt stöd till de nationella befrielserörelserna i koloniala territorier.”

Det finns ingen tvetydighet här. De som är ockuperade har rätten att göra motstånd och faktum är att alla medlemsstater i Förenta Nationerna är förpliktigade att stödja dem enligt detta fördrag.

I stället för att sälja vapen till ockupationsmakten, som är angriparen i det pågående folkmordet, så borde medlemsstaterna i Förenta Nationerna – särskilt de från det globala norr – sända hjälp till palestinierna.

Folkmord. I uttalandet publicerat den 26 januari fann The International Court of Justice (ICJ) ”trovärdiga” bevis för att Israel begår folkmord på palestinierna.

FN:s speciella rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i det ockuperade palestinska området, Francesca Albanese, publicerade i mars en monumental rapport kallad ”Anatomi av ett folkmord”.

I denna skriver Albanese att ”det finns rimliga skäl för att tro att gränsen för att Israel begår folkmord har nåtts”. ”Mera allmänt” skrev hon:

”de indikerar också att Israels aktiviteter har drivits av en folkmordslogik inbyggd i dess bosättarkoloniala projekt i Palestina, vilket signalerar en förutspådd tragedi”.

Avsikten att begå folkmord bekräftas enkelt av sambandet med Israels bombardemang. Israels president Isaac Herzog sade i oktober 2023 att ”en hel nation därute är ansvarig” för attacken den 7 oktober och det är inte sant att ”civila inte var … medvetna, inte inblandade”.

ICJ pekade på detta uttalande, bland andra, eftersom det uttrycker Israels avsikt och användning av ”kollektiv bestraffning”, en folkmordisk krigsförbrytelse. Nästföljande månad sade Israels Jerusalem Affairs och kulturarvsministern Amichai Eliyahu att släppande av en atombomb över Gaza är ”ett alternativ” eftersom ”det inte finns några icke stridande i Gaza”.

Innan ICJ:s beslut hade publicerats, sade Moshe Saada, en medlem av Israels parlament, att ”alla Gazabor måste förgöras”. Dessa känslor uttrycker enligt varje internationell standard en avsikt att begå folkmord. Liksom med uttrycken ”apartheid” och ”ockupation” är användningen av termen ”folkmord” helt ackurat.

Inkani Books, ett Tricontinental Institute for Social Research-projekt baserat i Sydafrika, publicerade tidigare i år en isiZulu-version av Fanons Jordens fördömda, Izimpabanga Zomhlaba, översatt av Makhosazana Xaba. Vi är så stolta över denna prestation att överföra Fanons arbete till ännu ett afrikanskt språk. Den har redan tidigare översatts till arabiska och swahili.

När jag senast var i Palestina talade jag med små barn om deras strävanden. Vad de berättade för mig påminde mig om ett avsnitt i Jordens fördömda:

”Vid 12 till 13 års ålder känner barnen i byn till namnen på de gamla män som deltog i den senaste folkresningen och de drömmar de drömmer i lägren eller byarna handlar inte om pengar eller att få ta sina examina, som barnen i städerna, men drömmar om identifiering med en eller annan rebell vars historia om dennes hjältedöd fortfarande rör dem till tårar.”

Barnen i Gaza kommer att minnas detta folkmord med minst samma intensitet som deras förfäder minns 1948 och deras föräldrar minns ockupationen som har legat över denna smala landremsa sedan deras egen barndom. Barnen i Sydafrika kommer att läsa dessa rader av Fanon på isiZulu och komma ihåg dem som stupade för att skapa ett nytt Sydafrika för trettio år sedan.